Tack för allt Rasmus - En av våra största
En av de bästa spelarna MFF haft på 2000-talet har lagt skorna på hyllan.
Så kom då beskedet i veckan att Rasmus Bengtsson inte gör ett nytt försök i en ny klubb. Jag är ganska övertygad om att han har mer att ge men jag förstår också att han väljer att stiga åt sidan nu. Har man haft en så framgångsrik och lång karriär är det inte lätt att starta om i en ny klubb och har man dessutom en familj att ta i beaktning finns det många fler saker som talar för en pensionering än vad som sannolikt behövs för att ge elitidrottandet mer tid.
Det blev inte det slutet han hade hoppats. Det blev inte det slutet någon hade hoppats. Han hade förtjänat mer och bättre, men jag tänker inte fördjupa mig i den diskussionen. Rasmus var varken den förste eller siste spelaren att hamna på kant med sin tränare. Det är sånt som händer i fotbollen och livet.
Däremot vill jag ta en chans att tacka och hylla Rasmus för det han gjort på fotbollsplan och för Malmö FF. Rasmus är vår påg. Han är fostrad hos oss och slutade hos oss. Efter att han slagit sig fram som talangfull anfallare var det som back under Tom Prahl i TFF som Rasmus tog enorma kliv. Från en anfallstalang som inte riktigt räckte till hos oss till en av seriens bästa mittbackar hos Trelleborg vilket ledde till såväl kontrakt i Tyskland som spel i bland annat U21-EM i Sverige 2009. Han spelade varje match i backlinjen tillsammans med Mathias Bjärsmyr och satte en av straffarna i semin där Sverige förlorade efter en annan MFF-gigant, Guille, missat.
Efter en inte helt framgångsrik tid i Hertha lämnade han när laget blev degraderat. Nästa anhalt blev Twente där Rasmus hade vissa besvär inledningsvis men därefter växte han ut till en av lagets mest viktigaste spelare. Han spelade för Twente i både Europa League och Champions League och vann cupen tre gånger.
Så. I ett läge där Rasmus hade många år kvar på toppen. Då valde han att komma hem. 25 mars 2015 blev övergången klar.
- Det känns fantastiskt bra att få komma hem till Malmö som är min stad och till MFF som är min klubb. Jag spelade i MFF från jag var fem år fram tills dess att jag gick till TFF så jag är mer eller mindre uppvuxen på Stadionområdet, berättar Rasmus Bengtsson.
Resten är, som man säger, historia. Rasmus kom inte till MFF i ett dåligt läge direkt. Vi hade ju precis nått Champions League och vunnit serien efter att ha haft ledningen varenda omgång 2014. Men från det att Rasmus kom hem har vi, i mitt tycke, aldrig haft en bättre mittback.
Rasmus har varit grundbulten i vår defensiv i det lag som vunnit tre SM-guld, gått till gruppspel i Champions League en gång och två gånger nått gruppspel i Europa League - och dessutom avancerat från gruppen. Det är ingen tillfällighet. Samtidigt som offensiven har styrts av Markus Rosenberg och Anders Christiansen har defensiven styrt av Rasmus och Johan Dahlin.
Att styra en backlinje och få den att fungera som en enhet är ingen enkel sak. Det krävs inte bara att man är skicklig individuellt. Man måste också ha andra egenskaper. Ett bra exempel är när Daniel Majstorovic lämnade MFF 2004 och ersattes av Peter Abelsson. Abelsson var en bra back på många sätt men han kunde inte styra och leda en backlinje på det sättet Majstorovic gjorde för oss.
Det är också det vi sett när Rasmus har varit borta. Under 2018 hade Rasmus en hel del problem under framförallt våren och vi minns nog alla hur det gick då. Utan Rasmus, och Bachirou, fick inte Magnus Pehrsson ordning på det kollektiva försvarsspelet och det slutade i katastrof för MP som lämnade.
Utan att lägga för mycket fokus vid det så tror jag också att en anledning till att det inte sällan ser virrigt ut i försvarsspelet i dagens MFF är avsaknaden av en spelare likt Rasmus. Vi spelar en annan typ av försvarsspel nu med större fokus på det individuella försvarsspelet och med tanke på hur överlägset vi vann guldet behöver inte Jon Dahl försvara sig, men nog kan jag sakna lite av det Rasmus gav oss.
Rasmus var en mittback som hade alla egenskaper man eftersöker hos en toppback. Han var stenhård i kroppen och förlorade sällan en duell, men det var kanske ändå andra egenskaper som var till hans största fördel - intelligensen. Han läste spelet som en gud. Han styrde sin backlinje och det totala försvarsspelet med järnhand. Dessutom hade han offensiva egenskaper som vi, inte minst i Europa, hade stor nytta av. Han var ju under en period faktiskt en av våra främsta målskyttar. Lägg därtill att han hade ett lugn och säkerhet i sitt passningsspel som gjorde att vi kunde bygga vårt offensiva upplägg redan från backlinjens centrala delar.
Jag har följt MFF framförallt sen 90-talet och har sett många fantastiska mittbackar. Pontus Jansson, Filip Helander, Daniel Majstorovic, Patrik Andersson, Daniel Andersson, Erik Johansson, Anel Ahmedhodzic osv osv. Utan tvivel finns det några av dessa som haft en större karriär med fler landskamper eller större klubbar, men i MFF har jag inte sett en bättre mittback över tid.
Slutet blev inte vad vi hade hoppats på, men jag tror alla vi mår bäst av att minnas det som var bra.
Och när allt kommer omkring är det ju faktiskt så att i en av Rasmus sista matcher för oss gjorde han mål och låg bakom vårt mest sanslösa mål i modern tid. Minns ni den där kvällen i november 2019?
Tack Rasmus. Tack för dina brytningar. Tack för ditt ledarskap. Tack för dina mål. Tack för dina passningar. Tack för dina titlar. Tack för.. Nä, vet du Rasmus. Bara Tack. Tack för allt.
Det har varit en ära att få stå på läktaren med dig på planen.
I min bok är du en av våra stora. Riktigt stora.
Tack och lycka till.
