Tack Paka
26 år gammal, tre korsbandsskador, två knäskålsfrakturer och sedan fick det räcka. Patrik Karlsson Lagemyr gick ut med beskedet som länge legat nära till hands, hans karriär är över, alldeles för tidigt.
Vecka 39 år 2023 kommer skrivas in i historieböckerna som en mörk vecka för IFK Göteborg, främst utanför planen. Först kom beskedet att Marcus Berg tvingas avsluta karriären, där skador var den avgörande faktorn. Några dagar senare kom samma besked från Patrik Karlsson Lagemyr. Två spelare med annorlunda betydelser, olika resor, men samtidigt två spelare som betytt mycket för IFK Göteborg, på helt olika sätt.
Lördag den trettionde september sitter jag hemma redo för att skicka iväg ett sms gällande en intervju med Paka. Numret har jag fått via August Erlingmark och precis när jag ska trycka iväg meddelandet får jag en rad notiser. “Patrik Karlsson Lagemyr tvingas avsluta karriären” lyder rubriken.
En form av bedövande tomhet infinner sig, en tomhet som inte är logiskt då beskedet tyvärr inte var oväntat. Men i det här fallet är det ändå annorlunda. Det är alltid svårt att sätta fingret på varför vissa spelare – människor – berör mer än andra, men Paka är just en sådan. Han berör. Givetvis för sitt spelsätt men också för sin vilja och sin passion för sitt lag och för sin stad. Paka kom också fram under period där det mesta kändes lite mellanmjölk och gav oss supportrar hopp och tro på framtiden. När han fick bollen sträckte vi alla lite extra på oss av förväntan på läktaren. Blicken alltid framåt, bollen klistrad vid fötterna. Vad som helst kunde hända. Och så det där smittande leendet som letade sig in i maggropen hos oss alla. Paka gjorde oss glada.
Därför gör det extra ont att den där tårfyllda vandringen ut från GU häromåret blev det sista vi såg av den lille bolltrollaren på en fotbollsplan. Sällan blir det slitna uttrycket “livet är inte rättvist” mer passande i det här fallet. För tre korsbandsskador är inte rättvist – och ändå gav Paka aldrig upp. Tills det verkligen inte gick längre.
Beskedet
Trots att beskedet var väntat gjorde det inte mindre ont.
-Det definitiva beskedet från läkare kom för ungefär en månad sedan. Då var det mörkt, men väntat, framförallt eftersom det inte gick mer. Jag gjorde allt jag kunde för att återigen komma tillbaka, men det kändes aldrig riktigt helt hundra, säger Paka,
Var det helt uteslutet att inte försöka igen?
- Nej, jag hade med störst sannolikhet kunnat ta mig igenom ytterligare en rehab. Men då hade det krävts en operation. Du blir inte heller fräschare efter flera operationer. Hade jag återvänt till planen igen, hade jag förmodligen också skadat knät igen, och då hade risken funnits att jag sedan inte kunnat leva ett “normalt liv”.
Styrkan
Vissa får bara en chans, andra får inte någon. Att påstå att Patrik Karlsson Lagemyr inte fått en chans vore fel av mig. Men sättet att ta sig an en chans som ges, och sättet att aldrig ge upp förbryllar mig. Den lille magikern kunde lägga av då skadan var framme andra gången, men kämpade vidare. Nu fick det vara nog.
Det är hjärtskärande att lyssna på, att det är så nära att hela livet påverkats från ett simpelt spel. Ett simpelt spel som är så betydelsefullt för många, där det inte är något undantag hos Paka. Utan just det spel som format honom till den han är idag.
Paka anslöt till IFK Göteborg som elvaåring, när han började spela U17 som 15-åring kom det första riktigt svåra året.
-Omställningen från att spela sjumanna till elvamanna var då den första motgången kom, men det där är även ett av mina klarast lysande minnen. Jag har alltid varit liten och när andra pojkar gick in i puberteten var jag fortfarande sen i min utveckling. Jag minns såväl när jag pratade med pappa och han berättade för mig att det kommer bli ett tufft år, och det blev ett hårt år, men jag bara körde. Det blev stundtals extremt, framförallt ute på planen där man såg allting framför sig och visste vad jag borde göra men inte kunde utföra det, jag kunde inte slå en crossboll över planen för jag saknade muskelkraften. Det gjorde ont i mig, säger han.
Istället för att ge upp fortsatte den lilla killen från Göteborg att kämpa, något som är hans signum såhär när man summerar karriären. Paka talar om att hitta nycklar för att utveckla sitt spel, att han aldrig vann en nickduell, oftast inte heller en löpduell, men att han nästan alltid var smartast på plan. Det tuffaste året i den unga spelarens karriär slutade istället med att bli vändpunkten. Året då han flög fram, och tog enorma kliv mot vad som senare blev ett kontrakt med IFK Göteborg. Patrik beskriver det som ett av sina starkaste blåvita minnen och något han idag är väldigt stolt över.
Det finns ett tillstånd som varenda människa på vår jord lider av, i olika utsträckning. "Släpp taget-tillståndet” existerar kanske inte på riktigt, men du som läser det här förstår nog precis vad jag menar. Att ha ägnat hela livet till fotbollen gör det naturligtvis svårt att släppa taget, oavsett på vilken nivå personen i fråga utövat sporten på. Det gäller sannolikt alla elitidrottare. Det enda som ständigt varit en del av ens liv ska nu försvinna, det hade varit svårt för alla människor. Hela ens identitet förändras. Men även om elitidrottare har nått dit de har av olika anledningar finns det en gemensam nämnare: hjärnan, vinnarskallen. Vinnarskallen är förmodligen också det som gör avslutet – att släppa taget – så extra svårt.
Trots att Patrik Karlsson Lagemyr höll på beskedet inom sin krets i en månad, blev offentliggörandet kvävande. Men när avskedet väl var officiellt strömmade kärleken in från alla håll.
-Jag tror att människan generellt har svårt att ta in så mycket kärlek och uppmärksamhet på samma gång. Ibland har jag känt att folk säger fina ord bara för att “få det sagt”, jag har alltid varit dålig på att ta emot fina ord.
Han fortsätter:
-Det är nästan orimligt med all den kärlek jag fått till mig. Jag känner mig bara så himla stolt, glad och tacksam.
Framtiden
Fotbollen kommer alltid att finnas kvar i Pakas liv. Det råder inget som helst tvivel om. Just nu ligger fokuset på att hitta något att göra, kanske tillbaka in i fotbollen, fast denna gång vid sidlinjen. För många ex fotbollsspelare blir det naturligt att ta en roll inom sin gamla förening, vissa blir huvudtränare samtidigt som andra jobbar inom föreningen fast utanför det sportsliga.
Jag målar upp scenariot att Blåvitt skulle erbjuda en roll till Patrik inom de sportsliga delar i föreningen. Min mening hinner knappt avslutas innan jag får ett svar.
-Självklart. Det hade varit svinkul. Skulle den frågan komma hade det varit oerhört lätt att svara, säger Paka glatt.
Ofta läggs det stor vikt vid vad en spelare som lägger av kommer sakna mest med fotbollen. Det brukar i allmänhet rendera i ungefär samma svar: bortaresor, omklädningsrummet, rutinerna. Paka gör inget undantag här, men går något djupare.
-När man väl inte är på Kamratgården, det är då det är som jobbigast. Den biten kommer vara oerhört tuff att arbeta bort. Nu i efterhand inser man hur viktigt det är att njuta av varenda sekund, varenda liten grej.
Vad kommer du inte sakna?
-Försäsongen såklart, FY FAN säger jag bara. Dessutom, när det är i Sverige, dubbelpass med bara löpning i skogen, det är jag glad över att slippa.
Finns det någon i Blåvitt som tycker om försäsongen?
-Haha, det tror jag inte, det går inte.
Avslutet
Jag nämnde i ingressen att Paka har växt fram till en enormt viktigt person för Blåvitt,och visst vore uttrycket ikon lite mycket. Men i den generation som växt upp med honom på och utanför plan, det vill säga den generation som just nu befinner sig i övre tonåren – vore det en överdrift att kalla honom något i den stilen? Tonårsgenerationen tillsammans med medelålders män är i sammanhanget de som “tycker mest”, således de som syns mest. För många i just den generationen är Patrik Karlsson Lagemyr en ikon eller i alla fall något i närheten, därav känner jag att det inte på några som helst punkter vore fel att benämna Paka på detta sätt.
Samtalet börjar så småningom att lida mot sitt slut. Ju längre vi pratar, desto mer känner jag för personen Patrik Karlsson Lagemyr, desto mer märker jag också hur tufft allt har varit med skadorna. Ingen förtjänar att få sin karriär krossad av skador, men framförallt inte du Paka. Tack för alla minnen. Tack för att du visade alla som tvivlat. Tack för att du aldrig gav upp.
