Tampa Bay Rowdies - MFF 0-4: Komfortabel seger i nattamatchen
Mötet med laget från den amerikanska andraligan innebar en tämligen komfortabel seger. Siffrorna skrevs till 4-0, efter mål i tur och ordning av Magnus Wolff Eikrem, Markus Rosenberg, Erik Johansson och Pawel Cibicki.
MFF frångick alltså sin vana att spela sina Floridamatcher ganska tidigt på dagen. Matchstart var nu klockan 19 lokal tid, vilket innebar en alldeles okristlig timma för oss här hemma. Men vi som ändå bänkade oss framför streamen fick se en mycket pampig inledning från IMG Academy Field, komplett med nationalsånger (den svenska lät som om den sjöngs av Edvard Persson) och en speaker som basunerade ut att det nu handlade om ”international soccer” och, om jag inte hörde alldeles fel, att Malmö FF är ”one of the great clubs in Europe of all time”.
Apropå amerikanska röster kunde man också konstatera att sändningen begåvats med en tämligen pratglad kommentator. Det var inte många tiondelar i taget han var tyst.
Hursomhelst, Rosenberg var ju tveksam till start, men han fanns på plan. Som annonserats ställde vi upp enligt 4-4-2 och med följande elva:
Robin - Tinnerholm, Erik Johansson, Helander, Yotún - Wolff Eikrem, Adu, Lewicki, Sana - Rosenberg, Berget.
Om motståndet nämndes tidigt att ett antal provspelare fanns på plan. Läge för komplett överlägsenhet från start, alltså? Nja.
Första halvlek
Som en liten nickning till den sena timmen började det hela sömnigt. Visst var vi det bättre laget, men Tampa såg till att hela tiden ha många spelare på rätt sida bollen, och när lägen såg ut att kunna uppstå blev det gärna en bolltouch för mycket. Fast planen såg hård ut, vilket såklart kan ursäkta omständligheten. Första skottet på mål blev faktiskt Tampas, efter att Erik passat bakom Anton och amerikanerna kontraslagit på inkastet. Inga problem för Robin dock.
En del hyfsade offensiva initiativ från vänstersidan, vilket bland annat gav upphov till ett par hörnor. Ungefär halvvägs in i halvleken innebar detta också vår första rejäla chans: Wolff Eikrem (såklart, det har vi redan lärt oss) lyrade in bollen, någon som bör ha varit Lewicki nickade ner, och Rosenberg petade bollen över från nära håll.
Yoshimar Yotún fick ju en del kritik för sitt positionsspel mot DC United, men hade inte ställts inför några större svårigheter förrän i den 25:e minuten. Då stötte han högt, och eftersom Sana också var på fel sida ”sin” spelare blev det farligt. Inspel och skott, vilket blockerades.
Fast en stund senare låg vänsterkanten bakom vårt 1-0. Ett lite märkligt mål, som i ärlighetens namn kanske inte borde godkänts. Yotún blev omkullknuffad nere vid hörnflaggan. Solklar frispark. Sedan lades han den snabbt, från en position betydligt närmare mål än där han fallit. Bollen rullades snett bakåt, förbi oförberedda och oorganiserade amerikaner, till Wolff Eikrem som drog på ett lågt skott mot närmsta stolpen. Målvakten hann inte ner riktigt, utan fick se bollen glida in under sig. 1-0 efter sisådär 33 minuter.
MFF trampade på gasen en smula, och Tampa kroknade. Eikrem var nära ett andra med ett fint skott i trakterna av målvaktens högra kryss. 2-0 kom istället i 42:a. Erik Johansson bröt fram, lämnade till Berget som i sin tur rullade vidare till Rosenberg - som fick se sitt inte alltför hårda vänsterskott rulla in just intill bortre stolpen. Och så, just innan paus: Ännu en vänsterhörna, och nu utdelning. Erik Johansson mötte och bollen gick ribba in, med en sån där tjusig studs där bollen far tillbaka upp i nättaket. Hörnläggare givetvis Magnus Wolff Eikrem.
3-0 i paus alltså. Det var väl ingen som direkt glänste kanske, men mittblocket med Lewicki och Adu framför Erik Johansson och Helander kändes stabilt. Yotún sattes inte, förutom överspelningen jag nämnde ovan, på några större defensiva prov, och hamnade inte i några större svårigheter. Han visade framförallt inledningsvis upp ett vårdat passningsspel, och att han har bra teknik råder det inget tvivel om - hans mottagningar är skolboksexemplariska. Om vi ska fortsätta koncentrera oss på nyförvärven - Wolff Eikrem aktiv mot slutet av halvleken, Berget något mer osynlig, Sana stod för en del fina aktioner och intentioner men också ett och annat felpass.
Andra halvlek
Pawel kom in istället för Adu och Pa Konate ersatte Tinnerholm. Yotún fick stanna på vänsterkanten, vilket alltså betydde att Pa fick husera till höger. Pawel tog hand om offensiv högerkant och Eikrem flyttade in i mitten.
I 53:e samarbetade de båda inhopparna fint, då Pawel hittade Konate i djupet. Pa kom till skott, men just utanför.
Sana vandrade allt oftare inåt banan, vilket var på väg att skapa oreda ett par gånger. Eikrem briljerade också med några elegant svepande bollar. Men annars hände inte särskilt mycket förrän i 65:e, då Sana och Yotún gick ut och ersattes av Johan Hammar och Piotr Johansson. Här såg det ut som om vi gick över till 3-5-2. Hammar i backlinjen tillsammans med Erik och Filip, Pa över till sin rätta kant och Piotr på den andra, Berget ner ett litet snäpp, Rosenberg och Pawel på topp.
Att byta in Johan Hammar var för övrigt ett genidrag, inte minst för den amerikanske kommentatorns underbara uttal av hans namn. ”Hammer”, lät det. Som i MC Hammer. Varje gång bollen passades till Johan betydde därför en liten högtidsstund här framför datorn. Hammer var nära att knoppa in ytterligare ett mål i 73:e, men Tampamålvakten var i vägen. Det hade han emellertid inte varit en tre-fyra minuter tidigare, när Rosenberg ur misstänkt offsideläge skickade in bollen till Pawel, som från nära håll stötte in den.
Med knappa kvarten kvar gick Rosenberg och Berget ut. De ersattes av Agon (i speldugligt skick alltså, han hade som bekant haft problem med en tå) och Erdal. Ett par chansyngel och ytterligare ett avslut från den aktive Cibicki, men annars spelades det hela mest av.
Det går givetvis inte att dra några som helst växlar på den här vinsten. En avslutning på lägret mot mindre kvalificerat motstånd, och en i slutändan programenligt komfortabel seger. Det är vad det är, och vackert så.
Guldstjärna till Lewicki, som ännu i slutminuterna i en match av den här typen offrade sig i glidtacklingar. Och även om jag nämnt hans namn många gånger förut ovan, gör jag det gärna en gång till: Det finns en aura kring Wolff Eikrem som känns minst sagt lovande.
Till sist, beklagar om jag tillskrivit ”fel” spelare någon aktion/händelse ovan. Avsaknaden av repriser och bildkvaliteten gjorde att det inte var alldeles lätt att veta helt säkert alla gånger.
Det om detta. Nu börjar det bli dags att gå och lägga sig, tycker jag.
