- -
Tänk på första fyrtiofem – och känn hopp!
Det här skulle ha varit en text om Lukas Jonsson. Det kanske det borde varit. Men det finns annat som är mer intressant att prata om, mer värdefullt att utvärdera. Så det tänker jag göra nu.
Sirius första fyrtiofem mot Elfsborg är bland det bästa de gjort den här säsongen. Det fanns fart och kreativitet framåt och bakåt fanns presspel och återerövring. Blåsvart dominerade och borde kanske till och med ha dödat matchen redan innan halvtid. Men 1–3 i paus borta mot Elfsborg är ungefär så bra som man kan förvänta sig.
Sen gick det brant utför. Hemmalaget kom ut med ny energi efter paus och Sirius började slå ifrån sig. Sen gjorde Elfsborg ett turmål. Sen gjorde de ett till och plötsligt var allt det där bra bortblåst. Blåsvart kom visserligen tillbaka spelmässigt och hade med bättre skärpa nog ändå kunnat vinna den här matchen. Men så blev det inte. Och det är klart att det är en oerhörd besvikelse. Det ska inte få hända, och hur bra Sirius än är i sjuttio minuter, när de är dåliga i resterande tjugo är de fortfarande lite för dåliga. De är inte där än, där lägstanivån inte är så låg. Och därför har de en bit kvar till toppen.
Men det är väl okej. Det är klart att de suger att tappa 1–3 till 3–3, men kolla på första fyrtiofem, kolla på vad Sirius kan vara och känn hopp.
Och för all del, kolla på Stefano Vecchia och Yukiya Sugita. Det är en fröjd att se dem spela fotboll. ”Steffo” är en av allsvenskans bästa spelare när han är på topp, svårare än så är det inte. ”Sugi” ser stundtals ut som Leo Messi när han suger in bollen, vänder på en femöring och accelererar förbi två-tre förbluffade motståndare. Två genier med boll som kommer vara oerhört saknade när de försvinner.
Sen är faktiskt inte andra halvlek så usel den heller. Om första halvlek var precis så bra som Sirius kan vara var första femton i andra precis så dåliga som Sirius kan vara. Men efter kvitteringen kommer ändå blåsvart tillbaka och tar över matchen. Det är inte det lättaste, och något som inte ska glömmas bort i all besvikelse och ilska. Det är inte en jättebra halvlek, men den är långt ifrån usel. Även här finns saker att ta med sig.
Så vi gör som vi brukar, som Sirius brukar. Vi tar med oss det som var bra, vi lär oss av det som var dåligt och vi tar med oss att det här är ett maraton, inte en sprint. Och sen känner vi hopp.
