SFSU-Bloggen - stort och smått om supporterkultur och fotboll: Tankar om den multikulturella läktaren (och Lennart Ekdal)
Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Englands premiärminister David Cameron har dödsförklarat multikulturalismen, men oavsett Fru Merkel och Herr Cameron så lever den vidare i både Tyskland, England och i princip resten av det vi kallar ”den fria världen”. Hur ser det ut på våra fotbollsläktare och vart är vi på väg någonstans?
Vi börjar med att ta i tu med själva ordet, ”Multikultur”.
För vissa betyder det att din ena granne är Serb, den andre Gambian och den tredje är från Libanon men oavsett det så har ni alla trevligt tillsammans på gårdsfesten, smakar av olika delikatesser från resp. grannes ursprungslands kök och lyssnar på varandras musik under kvällen. Eller kanske den dagen då den lilla staden fick sin första pizzeria (jo, jag vet att det här scenariot förmodligen utspelade sig på tidigt 70-tal oavsett var i landet man är och inte är skitaktuellt idag) och en trevlig kille med bruten svenska serverade mat man aldrig ätit förr med italienskklingande namn som ”Calzone”. Bra saker med den här typen av multikultur är personlig, man blir nyfiken på andra kulturer och världar, testar nya grejer och breddar sitt synsätt på andra.
För andra har ordet främst betydelse i ett större sammanhang, en pluralistisk stat där olika kulturer och subkulturer alla lever i någon slags samexistens och där de kulturella uttrycken egentligen inte har några andra begränsningar än rådande lagar (att lagar sen tenderar att vara byggda på den dominerande kulturens normsystem är en annan femma). Den här typen av multikultur har vinster i att alla i den givna enheten, t.ex. ett land, har en plats och själva acceptansen för multikulturen skapar ett klimat där tolerans och acceptans för andra har företräde framför misstänkliggörande och stigmatisering.
För åter andra har ramarna för var och hur mulitkulturen utspelar sig inte så stor betydelse, utan där är multikultur en situation där utpräglat olika kulturella ideer och uttryck utbyts och blandas, ibland till något eget och helt nytt. En levande diskussion där alla parter tar till sig av de andras erfarenheter och referensramar och utmynnar i något gemensamt exempelvis. Vinsterna här är nya ideer och personlig utveckling, som jag ser det och går in på lite djupare senare i texten.
Motsatsen till multikultur är monokultur. Monokultur är sällan bra, varken om vi talar om hur man odlar sin mark (där en monokultur i längden utarmar jorden och minskar den biologiska mångfalden, vilket kan få katastrofala följder för de kringliggande ekosystemen) eller om det offentliga rummet och samtalet (där en monokultur i längden utarmar diskussionen och minskar den ideologiska och idémässiga mångfalden, vilket kan få katastrofala följder för samhället).
Den multikultur jag känner bäst, och som känns relevant i ett blogginlägg som ska handla om supporterkultur, är den sista sortens multikultur. Den existerar i allra högsta grad på de svenska (och för all del även på andra länders) ståplatsläktare och har väl förmodligen frodats än mer sedan Internet och billiga flygresor blev tillgängliga för var man. Den har ingenting med nationaliteter att göra överhuvudtaget, utan handlar om att blanda kulturella uttryck och ideer till det som vi idag kallar för ”vår läktarkultur” eller ”vår supporterkultur”.
Läktarkulturen i egenskap av en multikultur är en mångfacetterad kultur i ständig förändring, nya intryck skapar nya uttryck, saker kommer till och försvinner. Det som var framträdande i läktarkulturen 1996 är det inte nödvändigtvis idag och det som är framträdande idag är förmodligen inte det som är framträdande om ytterligare 15 år. En multikultur av det slaget jag betraktar läktarkulturen på är en kultur i ständig utveckling och med det följer att de som till stora delar lever sitt liv i den kulturen också är i sig själva är i ständig utveckling. I detta finns värden, värden som inte ska förringas.
Det ligger i människans väsen att vilja utvecklas. Få av oss vill vara samma person idag som vi var 1996 och om ytterligare 15 år kommer vi förmodligen vilja vara på någon annan plats i livet än den plats vi är på idag. Om vi inte ges möjlighet till personlig utveckling, förlorar vi en del av det som gör oss till människor istället för att bara vara kroppar av materia.
”AIK-det som får oss att leva, inte bara existera” stod det på en gigantisk banderoll på Råsundas Norra för ett par år sedan i ett derby. Vi är fotbollssupportrar, vi utvecklas med vår supporterkultur och den utvecklas med oss.
”Vad har det här för relevans för någonting alls?”, undrar förmodligen den som orkat läsa så här långt nu.
Anledningen till att det här är relevant är för att sätta ett perspektiv på vad som håller på att hända med dig som fotbollssupporter, med din kultur och med din utveckling som människa.
TV4-gruppen annordnade i veckan ett seminarium på Almedalsveckan på Gotland där supporterproblematik diskuterades. Seminariet drogs dock med, i mina ögon, ett par ordentliga brister och slutbetyget på dess impact på något alls landar mellan ”totalt meningslöst” och ”idioti”. Samtliga inblandade kunde förmodligen gjort något bättre av sin tid. Seminariet ser ni här.
Varför var det då så jävla erbarmligt dåligt då? Och vad har det att göra med hela utläggningen om multikulturens vinster för fotbollssupportrar?
Det tog ganska exakt en minut för moderatorn Lennart Ekdal att göra upp med den rätt komplexa frågan om multikulturens existens, förtjänster och vinster genom att fastslå att den kultur som råder på Grimsta IP är bra och den som existerar på Råsunda är dålig. Därmed bortser han från vinsterna med den andra sortens multikultur, där flera kulturer samexisterar i en given enhet. Om alla de som gillar Råsunda idag (bra mycket fler än de som föredrar Grimsta om man får tro publiksiffrorna) tvingas anpassa sig till den kultur som råder på Grimsta IP, finns det inte en risk för att dessa faller ur Ekdals ramar? Att dom väljer att helt avstå fotbollen istället? Alla gillar inte att allt är likadant hela jävla tiden, överallt.
Jag tycker att det är skitbra att det finns ett alternativ till AIK, DIF och HIF i Stockholm som är annorlunda. BP kör sin grej, det är familjärt, det är småskaligt och det är ”lugnare” stämning där. Det är positivt. Det är i alla händelser bättre att Ekdal hittar en plats han trivs på och bidrar med sin närvaro än att han inte går på fotboll alls.
Tyvärr tycker inte Ekdal att detsamma gäller mig. Han tycker inte att det är bra att jag hittat en plats jag trivs på, där jag känner mig hemma och välkommen. Där det finns en viss acceptans för kraftuttryck, där jag får airwanka åt bönder bäst jag vill (inte för att jag vill, men om jag skulle vilja så gör jag det) och umgås med andra som känner likadant i 90 minuter+paus. Ekdal säger i princip rakt ut att jag bör anpassa mig till hans idé- och föreställningsvärld eller dra åt helvete. Han säger det om dig också, som står på Olympia, Söderstadion, Ullevi, Idrottsparken eller Malmö Stadion.
Du bör överge din kultur och ditt sätt att uttrycka dig. Han använder inte samma, eller lika många, ord för att säga det som jag gör och han kanske inte ens själv är medveten om att det är det här han säger, men det spelar ingen roll. Det är vad budskapet är.
Nästa fel Ekdal gör är att han baserar hela sin uppfattning om en annan kultur på en händelse för 15 år sedan. Där visar han en oerhörd brist på förståelse om vad som egentligen händer bland supportrar, med supportrar och inom en kultur.
Han fattar inte att han inte kan ta en händelse som utspelade sig för 15 år sedan och ha det som utgångspunkt för en diskussion idag. Lika lite som vi kan ha en diskussion om handelshinder för svensk export idag med en utgångspunkt som baserar sig på hur det var innan Sverige gick med i EU, kan vi ha en diskussion om läktarkultur på Ekdals premisser.
Inte nog med att Lennart Ekdal alltså vill förneka dig din supporterkultur och därmed en del av din utveckling som människa, han förnekar indirekt att en sådan utveckling finns överhuvudtaget. Åtminstonde så förnekar han att den kan ske på och omkring läktarna, i den kultur du lever en stor del av ditt liv i.
Allt det här lyckas Ekdal med på en minut och fyra sekunder. Imponerande. Det är dock inte slut där.
Det tredje felet han har är när han svarar på frågan om varför inga supportrar är närvarande när Ekdal diskuterar läktarkultur. Han säger att han bjudit in folk massor av gånger till andra program där han diskuterat frågan (det är inte första gången han diskuterar det här, så är det ju) och att ingen har svarat honom eller ingen har velat komma.
Felen med det hela är två, dels att han inte överhuvudtaget funderat på varför ingen som har den riktiga sakkunskapen i ämnet vill diskutera det med honom på hans premisser, dels att han tror att han kan fortsätta försöka förändra en kultur han inte sympatiserar med genom att föra ett samtal med folk som inte är vare sig representanter eller delaktiga i den kulturen. Det är lite som att försöka få Livsmedelsverket att ändra sina rekomendationer om dagligt intag av protein genom att prata om det med Lady Gaga. Helt förvirrat med andra ord.
Jag vet i ärlighetens namn inte varför han fortsätter ta upp ämnet eller varför TV4 ger honom utrymme för det. Hans grabb är förbannat duktig på fotboll, men det är väl inte det som får folk att tro att han är kvalificerad att hålla i såna här frågor? Det är ju två skilda saker liksom. Min systerdotter berättar bra sagor (för att vara 5 år gammal alltså),men det gör inte mig till kvalificerad till att diskutera literaturhistoria.
Tänkte fortsätta min sågning av hela seminariet, men känner att jag nöjer mig med att såga Ekdal idag. Resten frår vi ta någon annan dag, för det finns många anledningar att återkomma till det som sas. Speciellt saker som sades av Länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad. Det finns också anledningar att återkomma, eftersom man kanske kan dra vissa slutsatser av det som händer både här och där just nu. Ska försöka få upp en till text imorgon, men lovar inget.
Till sist ska jag ändå komma med lite självkritik mot oss fotbollssupportrar och vissa saker som vi kanske inte alltid tänkt igenom. Det är väl på sin plats antar jag, efter att ha sågat Ekdal (med all rätt, iofs).
Ekdal vill inte ge plats åt dig och mig i sin värld. Det är jävligt trist.
Ekdal är dock inte ensam om den åsikten, den är faktiskt hyfsat välrepresenterad hos oss också. Många vill nämligen inte ge plats för folk som Ekdal i sin värld. Som supportrar måste vi ha inställningen att alla ska kunna få plats i Svensk Fotboll. Vanliga klacksupportar, ultrasgrabbarna, barnfamiljer, sittplatspubliken, sponsorerna, media och motståndarsupportrarna. Så länge ingen tvingar på de andra de normer man själva finner vara acceptabla och lever efter men som inte gäller de andra så är det fullt möjligt.
Om vi alla hade den inställningen, jag vet att väldigt många har den redan nu, skulle vi inte bara vara bra mycket bättre än Ekdal, vi skulle vara den mest välkomnande, konstruktiva och inkluderande kraften i Svensk Fotboll.
En fotnot bara här: Jag är jävligt trött när jag skriver den här texten så den är säkert full av saker som är mindre tydliga. Om ni undrar hur fan jag tänker så är det bara att fråga på i kommentatorsfunktionen så försöker jag utveckla så gott jag kan.
