Tatueringens stolta budskap, ärrens eviga påminnelse
Det som egentligen inte skulle kunna ske i dagens moderna penningstinna värld, det hände likförbannat ändå den där dagen. Platsen för det historiska skådespelet var Skytteholms Idrottsplats i Stockholm en grå oktobersöndag 2009.
Några minuter återstod av mötet mellan Vasalund-Åtvidaberg då bortalagets Haris Radetinac plötsligt dundrade in ledningsmålet. Strax efteråt blåste domaren av matchen som förkunnade att Åtvidabergs FF återigen var i allsvenskan igen efter närmare tre decenniers frånvaro.
Det var som om tiden plötsligt stannade, klockorna slutade slå, allting frös till is, dåtiden sprang ifatt verkligheten, fick jag önska det ögonblick då mitt hjärta ändå skulle sluta slå, kunde det ske i just precis det där magiska ögonblicket, då himlen ändå var så ofantligt nära.
En hel läktarsektion full av tillresta blåvita supportrar exploderade i sanslös vild glädje, liksom en hel trupp fotbollsspelare och ledare ute på gräsplanen alldeles intill.
Radio, tv och massmedia utbringade gemensamma stående ovationer tillsammans med glädjetårarna som fuktade kinderna och nostalgin som tände en evighet av minnen som hand i hand med dagens mirakel sattes i brand.
Tv 4 nyheternas nyhetssändning öppnade med bilder och intervjuer från Skytteholm, Rapport dominerades av fortsatta hyllningar, Sportspegeln öppnade upp med samma tema och avslutades av programmet Stopptid med ett inslag om Åtvidaberg och ortens stolthet Åtvidabergs FF.
Pojkar och flickor.
Kommer ni ännu ihåg allt det där vackra som hände.
Den röda mattan rullades ut för anrika, klassiska och alltid älskade brukslaget Åtvidabergs FF.
Men.
Några månader senare hade hyllningskörerna och champagnen dunstat bort, bortom den utrullade röda mattan skönjades nu en mur av taggtråd och nånstans i den täta dimman skymtade också en färdigriggad galge.
En evig expertis dömde ut Åtvidabergs FF fullständigt inför den allsvenska återkomsten 2010.
Expertisen fick rätt till slut, men inte utan blod, svett och tårar och en kamp ända in i de sista andetagen av den allsvenska säsongen 2010.
Nu är det 2012.
Den röda mattan har åter rullats ut mot finrummet för Åtvidabergs FF.
Vi är tillbaka.
Där vi hör hemma.
Mitt idrottsligt sett största nederlag någonsin mötte jag år 1982 då mitt älskade Åtvidabergs FF ställdes mot min hemkommuns Mjällby AIF i kvalet till allsvenskan. ÅFF hade slutat som jumbo i allsvenskan och skulle ställas mot Division två södra vinnarna, Mjällby AIF.
Matchen på Strandvallen dominerades av ÅFF, men trots att ÅFF fick två straffar, som båda missades, så slutade första mötet 1-0 till MAIF och en hel veckas svår smärta, ångest och svarta tårar förföljde mig inför returen.
På plats på mitt Hjärtas hemmaplan Kopparvallen tog ÅFF ledningen med 1-0. Lagets store målskytt Glenn Martindahl, som inte var med på Strandvallen, satte nu dit en straff som betydde 1-0.
Hoppet levde ändå nånstans i det ändlösa kaos som härjade omkring inuti mig.
Men MAIF kvitterade, höll ut och tog sig till allsvenskan för andra gången i historien, medan mitt Åtvidabergs FF åkte ur allsvenskan.
Glömmer aldrig sorgen, tårarna och vreden som höll min 12-åriga kropp fängslad när jag tillsammans med min far och morfar lämnade Kopparvallen den där svarta dagen.
Alltmedan ett gulsvart hav tillsammans dansade och sjöng sin segerdans så mattades och förlamades mina egna steg ännu mer på vägen mot sockenvägen, där min mormor mötte mig med sitt ansikte klätt i sorg och tårar.
Ärren från mitt idrottsligt sett största nederlag någonsin, kommer aldrig att läka fullt ut.
Året var 1982.
Oändligt många gånger har jag sedan dess trott och förmodat att det var sista gången någonsin som jag och hela Åtvidaberg någonsin igen skulle få uppleva allsvensk fotboll igen på Kopparvallen.
Även om hoppet om något sådant faktiskt tändes igen redan år 1984, då mitt älskade Åtvidabergs FF på nytt skulle kvala till allsvenskan, denna gången mot Trelleborgs FF.
ÅFF vann första matchen på Kopparvallen med 1-0 efter mål av Jörgen Augustsson och hade alltså halva inne inför returen på Vångavallen.
Efter en ändlöst nervös vecka förlorade vi returen med 3-1 och det som jag mest minns från den där radiosändningen jag krampaktigt följde var Benny "jävla" Mårtenssons hysteriska målkänsla och när tränaren Krister Kristensson på makalöst retfull Skånska i halvlek i radion sade," Nu ska vi gå in i andra halvlek och mangla sönder dom".
Mitt livs andra tyngsta och värsta idrottsliga minne kom alltså bara två år efter det första.
Året var 1984 och jag var 14 år gammal och samtidigt som denna oerhörda tragedi utspelades nere i Skåne, så möttes jag kommande dag på första sidan i tidningen, på skolgården och hos alla kompisar i Sölvesborg av enorm glädje och sanslös lycka eftersom Mjällby AIF på nytt lyckats kvala sig till allsvenskan, denna gången slog man Örebro SK och skulle därmed för tredje gången få spela i allsvenskan.
Detta gjorde såklart inte smärtan, ångesten, sorgen och tårarna lättare att uthärda för ett alldeles ensamt och fruset ÅFF hjärta på en skolgård i Sölvesborg.
För inte kunde jag då i den stunden veta att Mjällby AIF:s tredje sejour i allsvenskan skulle sluta precis som de två tidigare slutat.
Med ett kras.
Sen gick åren, efter några år i toppen av division två serierna, så kom sedan raset som satte hela Åtvidabergs FF inte bara på pottkanten, utan också hela föreningen existens sattes på spel.
Laget var nere i division tre, klubbhuset hade bränts ner, det var mycket av Åtvidabergs FF som låg i aska.
Framtiden handlade först och främst om att överleva, ett år i taget.
Stolta anrika Åtvidabergs FF låg som i en kuvös.
Men så kom vändningen och den ofattbara klättringen uppåt satte på nytt fart.
Sagan var långt ifrån slut eller över, föreningen dammade av de tråkiga åren, vände blad och spottade i nävarna inför framtiden. En framtid som snart återigen ljusnade när ÅFF gick segrande ur division tre och lämnade Svensk fotbolls bakgård bakom sig.
Rickard Pihl, Kristian Bergström och Tomas Olsson var sedan några av egna lysande produkter som ledde återtåget mot Svenska elitfotbollen igen när Åtvidabergs FF vann division två östra Götaland och kvalificerade sig för landets näst högst serie, Div. 1 Södra, snäppet under allsvenskan.
Året när ÅFF var tillbaka igen var 1996.
År 2000 föddes Superettan och ÅFF var med. Dock slutade säsongen med nedflyttning och på nytt föddes en massa smärtsamma tvivel på om ÅFF skulle orka resa sig ännu en gång och lyckas hitta tillbaka till de gamla stolta ådrorna inom elitfotbollen.
2001 började sedan seriespelet på ett mindre roligt sätt. Spö mot eviga lillebror Linköping hemma på vårt anrika Kopparvallen sved som en piska över min redan hukade rygg.
I min dagbok efter förlusten skrev jag följande:
"Det här var den mörka dagen då ÅFF och Linköping bytte kostym med varandra. Kapitalet och storstaden Linköping drar på sig den flotta kostym ÅFF med stolthet och eviga mirakel klätt sig under flera decennier, medan den raserade småstaden Åtvid och Åtvidabergs FF numera får finna sig att vara den fattiga undersåten och glädjas åt allt det som varit.
ÅFF vila i frid".
Precis så skrev jag i min tårdränkta dagbok.
Så fel jag hade.
Under den där sommaren 2001 steg en ung herre vid namn Imad Shhadeh in i Åtvidabergs FF.
Hans ankomst skulle visa sig bli betydelsefull.
Höstsäsongen var glimrande, ÅFF sprang inte bara ifatt topplagen, till slut passerade man allihop och slutade som etta i serien och plötsligt väntade nu kvalspel till Superettan.
Syrianska var stora favoriter inför kvaldramat som väntade. Första matchen var på Kopparvallen och jag hade tagit mig de 32 milen hemifrån min hemstad Mjällby för att följa dramat "Live" på plats.
Åtvidabergs FF vann matchen med 2-1 efter ett sent avgörande segermål. Jag var grymt imponerad av ÅFF: s anfallsspel som utgjordes av Mats Haglund och Henrik Karlsson, men jag hyste mina tvivel inför returen i Södertälje, Syrianska hade varit bra och ägde nästan mittfältet totalt i detta första möte.
Jag lämnade Kopparvallen med ett stort leende med min morfar bredvid mig på väg hem till mormor och deras lilla hus med adressen sockenvägen 6.
Mitt livs första fotbollsmatch på Kopparvallen var med min morfar i slutet av sjuttiotalet då jag bara var en liten grabb. Det var sommar, det var varmt och morfar köpte förutom en rulle Center och en läsk i halvlek till mig, också en blå t- shirt med texten, "BLÅTT OCH VITT LAGET MITT" med det stolta klubbmärket i mitten.
Vi satt bredvid varandra på den varma ståplatsläktaren och jag kisade fylld av nyfikenhet, glädje och kärlek ut mot den gröna gräsmattan där mitt favoritlag i blått och vitt och röda strumpor lirade.
Åtvidaberg förlorade med 0-1, har tyvärr glömt mot vilket lag det var, men jag kommer ihåg smärtan över förlusten och jag kommer ihåg min morfars stadiga och varma hand i min när vi vandrade hemåt från Kopparvallen, förbi Edberga fälten i solnedgångens skimmer och hem till Sockenvägen.
Segermatchen mot Syrianska blev den sista matchen jag fick uppleva tillsammans med min morfar på Kopparvallen.
Minnet sitter som en vacker tatuering nånstans inuti mig.
Returen i Södertälje började med att vi kom i underläge, men ÅFF reste sig som genom ett mirakel och vann matchen med förkrossande 4-1 och var återigen tillbaka i den Svenska elitfotbollen.
Ett fantastiskt ögonblick.
Året därpå var vi tillbaka i Superettan och det blev på många sätt ett historiskt år för mig personligen.
Först i slutet av säsongen fixade vi nytt kontrakt och avgörandet kom att ske emot självaste Mjällby AIF.
Matchen som gällde allt gick på Kopparvallen.
ÅFF kom i underläge med 0-1, MAIF radade upp chanser, Ekenberg träffade målställningen gång på gång och bottenkollegan Mjällby hade ett stort psykologiskt övertag inför andra halvlek.
Då kom ÅFF in som ett nytt lag, man gjorde 1-1 och också 2-1 och jag minns dramat som om det var igår. Jag följde matchen som sändes direkt i Sövesborgs närradio i nån sorts fosterställning på köksgolvet i huset hemma i Mjällby.
Med tio minuter kvar tvingades jag ut i den friska höstluften. Det susade i huvudet, hjärtat hoppade likt en vilsen politiker som plötsligt mött verkligheten, jag skakade och var yr av nervositet.
Så småningom letade jag mig tillbaka till köket och radiosändningen och strax därefter hördes ett vrålande tjut i bakgrunden, samtidigt som en haltande, gråtande radioreporter med hjärtat i Mjällby AIF förkunnade att matchen var slut, hemmalaget ÅFF hade vunnit med 2-1 och fixat ett nytt kontrakt i Svensk elitfotboll, medan Mjällby AIF av ÅFF förpassats ner till division ett.
Vrålande och bubblande av glädje gick jag direkt ut i min trädgård och hissade upp flaggan i topp. Den Svenska flaggan stod sen hissad i hel vecka uppe i toppen och vajade stolt och vackert mitt i hjärtat av ett sörjande Mjällby.
Den blågula stolta fanan vajade för mitt älskade Åtvidabergs FF som äntligen fått upprättelse.
Minns ännu den där dagen då jag på text tv såg att Åtvidabergs FF och Djurgårdens IF skulle inleda ett samarbete sinsemellan.
Inledningsvis var det bara positiva vibbar som skönjades. ÅFF lärde sig mycket, berikades med namnkunniga lirare, målsättningen för klubben höjdes, efter att tag nämndes allsvenskan som ett av målen i satsningen som genomfördes.
2005 nådde ÅFF final i Svenska cupen. Mot samarbetspartnern Djurgårdens IF. Jag och min far var en av alla dom som hoppade på en av bussarna mot huvudstaden och cupfinalen. Det blev en fantastisk upplevelse på Råsunda, vi var såå många blåvita ÅFF supportrar på plats, stämningen var briljant.
Inledningsvis dominerade Djurgården och tog också ledningen, men resten av första halvlek tog ÅFF över. I andra halvlek dominerade och spelade ÅFF en fin fotboll och visade upp ett strålande vackert register inför tv tittare och Råsunda publiken.
Tyvärr sumpade Imad Shhadeh en straff och flera andra solklara ÅFF chanser sumpades. DIF kontrade in ett 2-0 mål och guldet blev till silver.
Samarbetet med Djurgårdens IF avslutades med en ÅFF flagga som vajade i topp.
2006 skrevs ny historia kring Åtvidabergs FF. Som enda Svenska lag nådde ÅFF spel i Europa efter en bragdartad triumf mot Norska topplaget Brann. 3-3 på bortaplan följdes upp med en suverän kämpainsats på Värendsvallen i Växjö som slutade 1-1 som räckte för vidare avancemang till UEFA cupen.
Ännu ett mirakel som skrevs in i Åtvidabergs FF redan tjocka bibel av framgångar.
Kristian Bergströms briljanta framspelning och Mats Haglunds delikata avslut till 1-0 i matchen mot Brann är också det ren och skön fotbollshistoria.
Med Djurgården som samarbetspartner kom allsvenskan till tals som målsättning. Själv hade jag svårt att förlika mig med en sådan oerhört hög målsättning. Visst vore det en fantastisk dröm att få uppleva.
Dagens fotboll styrs av pengar och stora resurser, ÅFF sitter varken på det ena eller andra. Dessutom drogs ju ÅFF med dålig ekonomi år efter år.
2007 och 2008 tränade Peter Svärdh ÅFF och någonting hände med ÅFF: s sätt att spela fotboll. Det syddes in en ny modell fotboll som blev såväl attraktivare som mer poänggivande.
ÅFF nosade i toppen av Superettan, derbyt mot Peking 2007 lockade hela 8761 åskådare, högsta nivån i spelet var på en nivå ÅFF inte varit i närheten av på ruskigt länge.
Någonting var på gång inom ÅFF.
Hösten 2008 spelade våra blåvita hjältar superettans absolut finaste fotboll. Dessutom krigade vi i toppen av serien när toppkonkurrenten Häcken väntade på hopplösa Rambergsvallen på Hisingen.
Kvällen som väntade skulle visa sig bli en sjuhelvetes resa.
Åtvidabergs FF ledde med sensationella 3-1 och då tio minuter återstod föddes det inom mig för första gången på närmare 25 år en uppenbarelse om att ÅFF faktiskt på riktigt sant allvar slogs om en allsvensk plats.
Tio minuter återstod, ÅFF ledde med 3-1 på helvetes arenan , det var då ÅFF tilldömdes en straff samtidigt som en Häcken spelare visades ut.
Ögonen himlade, det var adrenalin, jag hyperventilerade, det var 800 grader rakt igenom.
Jag följde dramat via en Webbradio sändning.
Ricardo Santos steg fram och när jag väl började andas igen, gjorde jag det med smärta.
En håglös straff sumpade chansen att definitivt och totalt stänga matchen och samtidigt öppna upp möjligheten att ta sig mot allsvenskan.
Den där straffmissen kom att kosta skulle det visa sig.
Därefter följde en av historiens absolut värsta och största blackouter. Med en man mindre vände Häcken på 1-3 underläge till seger på mindre än tio minuter.
Helt fruktansvärt otroligt vilket antiklimax.
Ena stunden levde drömmen om det otroliga att återigen få se och uppleva ÅFF i allsvenskan.
Tio minuter senare låg den drömmen i fullständigt kras.
Jag var återigen införstådd med att Åtvidabergs FF aldrig mer skulle spela i allsvenskan, lika bra att bara acceptera detta och trampa vidare.
Stort nog att lilla Åtvid kunde och orkade förmå slåss i toppen av Superettan.
Allsvensk fotboll med ÅFF fanns inte längre i min ordinarie värld. Det hade bara varit en dröm att återigen få uppleva det, större än allt egentligen, på det idrottsliga planet.
Men det var ju bara en dröm.....
Innan säsongen var slut avslöjades det också att tränaren Peter Svärdh var klar för en ny klubb, han lämnade efter två år ÅFF för en seriekonkurrent i Superettan.
Peter Svärdh skrev på för Mjällby AIF.
Avslutningen av säsongen 2008 kändes därför inte alls okej, hela ÅFF saknade redan den flyende Peter Svärdh, sjätteplatsen i serien kändes väl inte heller riktigt relevant med tanke på den utmärkta fotboll som alla åskådare i Superettan bjöds på av anrika Åtvidabergs FF.
Utsikterna inför 2009 var väl inte hundra procent.
Peter Svärdh rivstartade med sin nya klubb Mjällby och släppte heller aldrig på takten, laget var överlägset och slutade som odiskutabel seriesegrare.
Hur det gick för ÅFF vet vi, historien om allas vårt klassiska fotbollslag från Sockna, skrev in ännu ett mirakel i fotbollshistorien när man den där söndagen i oktober tog steget tillbaka till allsvenskan.
Min långa resa som kaospassagerare med ÅFF tillskrevs alltså ännu ett kapitel. Det som varit och ännu i dessa dagar är så fantastiskt märkligt med fotbollslaget Åtvidabergs FF, är dess suveräna förmåga att alltid hitta och komma tillbaka.
Hur mörkt, krisigt, dystert och hopplöst allting ibland har sett ut, så har ÅFF rest sig på nio och vänt underläge och motgångar till framgång och segrar.
Gång på gång så har Åtvidabergs FF hittat tillbaka, oändligt många gånger har detta skett.
På lördag inleds årets träningsmatchande med nya förhoppningar, önskningar och drömmar tillsammans med spänning, nyfikenhet och adrenalinet som kommer att öka efterhand.
Den röda mattan ligger utrullad inför den allsvenska starten som sker på Behrns Arena i Örebro.
Att det krävs ännu fler mirakel i framtiden med ÅFF är vi överrens om allihopa. Det är ju genom dessa vi kommit så här långt, plus genom en hel massa andra finesser och trollkonster som fått ÅFF att bli den man faktiskt är.
En klubb som förtjänar och är respekt.
/// Allas broder.
