Minnen i bläck
Tänk så många minnen ett gammalt autografblock kan väcka.
Nu är det snart dags, nedräkningen är inne på de sista dagarna och alltid vid denna tid brukar undertecknad få en slags TFF-nippran. Kaffet dricks ur en TFF-mugg, ”Fram för framgång” spelas på skivspelaren och många timmar ägnas åt att bedöma seriekonkurrenterna. Det är en underbar tid som förmodligen drabbar alla entusiaster, oavsett sporttillhörighet. På grund av denna nippran tvingade jag mig ner i en knökfull källare, slet bland kartonger och saker som jag inte förstod varför jag ägde. Tills jag fann dem. Mina autografblock.
Alla människor har förmodligen haft sin autografjägartid, somliga blir aldrig av med den. Jag springer inte längre efter kändisar på stan även om jag var sugen när jag såg Eric Clapton komma gående emot mig på Ströget i Köpenhamn. Om jag hade haft en penna och ett block, hade Claptons namnteckning förmodligen suttit på väggen i skinande bläck. Om jag varit tolv tretton år hade jag utan tvekan sprungit fram till vilken känd person som helst, för vid den åldern struntar man fullständigt i nervösa beteenden och tunghäfta.
Vi var väl tolv, tretton år. Jag och min kompis Martin stod alltid och hängde i Vångavallens spelargång efter matcherna. Vi var autografjägare på jakt efter våra nästa byte på fotbollens Serengeti. Och vi gick, med viss respekt, rakt fram till nyduschade spelare, utan att egentligen veta vem det var. För på den tiden spelade TFF i division ett. Motståndet hette Myresjö, Gunnilse, Markaryd, Falkenberg och Jonsered. Det fanns egentligen inte en enda stjärna i dessa lagen, så än i denna dag finns det ett femtiotal namn i mina autografblock som jag aldrig kommer att kunna tyda. Hade man tur skrev spelarna sina tröjnummer under namnteckningen och då blev ju efterarbetet enklare. Hursomhelst, det var stort för oss och världen var mycket mindre då, det fanns egentligen endast två kanaler och Malmö kändes som ett annat land. TFF var ett storlag för oss. Därför betydde en autograf så mycket och därför var Lars Blixt superstjärna. När GAIS kom på besök under säsongen 1987 och deras, för oss, gigantiska klack, skanderade GGG, AAA, III, SSS. GAIS, GAIS, GAIS, tittade vi småkillar på med häpnad. Det var stort.
Nu, nästan femton år senare, kan man tänka tillbaka på denna tid och undra vad spelarna i dessa mindre lag tänkte när jag och Martin kastade oss fram för en autograf. Särskilt spelare som satt på bänken under hela matchen, för i ärlighetens namn hade vi inte alltid koll på vem som spelade eller inte. Så därför är det mycket möjligt att det finns namn i mina autografblock som tillhör någon busschaufför, vaktmästare eller materialförvaltare.
Det roligaste är dock att jag har autografer av i stort sett samtliga spelare som burit TFF-tröjan under de sista åren av 1980-talet och jag är glad över att jag hade modet att fråga efter autografer, för det värmer hela mitt TFF-hjärta och väcker många minnen. Särskilt nu när Falkenberg kommer på besök i premiären, för under säsongerna -88 och -89, var FFF ett tufft motstånd och lite av en nostalgikänsla kommer att finnas på matchdagen. Fast denna gång kommer jag inte att hänga i spelargången efter matchen, men kanske kommer någon knatte att få sin första autograf som förhoppningsvis kommer att kunna tydas om några år.
