Vem fan vill bli supporter?
En titt på det som gör oss till det vi är.
Som supporter slås man av många sanningar. Idag var jag och tittade på en inomhusturnering i Malmö. Det självklara namnet för den är naturligtvis Skånecupen.
Det är en turnering som ligger de flesta skånska klubbar varmt om hjärtat. Den har en sorts meckakänsla över sig som inte kan bestridas av någon. Den har funnits i en evighet och har alltid varit den naturliga mellandagsbegivenheten. Att den sedan rullar vidare efter nyår gör även att dessa dagar blir meningsfulla.
I turneringen finns det allt från A-lag i kända föreningar till pojklag i tioårsklassen vars ortsnamn de flesta från norr om Helsingborg skulle ha allvarliga problem att uttala.
Medan jag stod och tittade på Höllvikens pojkar födda 89 i en match mot ärkerivalen MFF slog det mig. Det är himla skönt att kunna gnälla och dricka kaffe på samma gång. Irritera sig över hur dåligt det går, hur kassa spelarna är och vilka idiotdirektiv tränare ger. Samtidigt vet jag att vinner dom har jag som supporter bidragit kraftigt. Jag har puffat, knuffat och stånkat laget fram till seger.
Det är den rent fysiska njutningen vid seger och den totala tomheten vid förlust som gör det roligt. Att vara totalt uppfylld i två timmar med inget annat än total känslomässig berg och dalbana.
Det är därför jag väljer att vara supporter. Det gör ont att spela fotboll och det är slitsamt. Jag var själv aldrig speciellt bra på det heller så därför kan jag gnälla på andra. Min åsikt är naturligtvis den enda rätta och med lite tur tycker någon annan på ett forum nära mig likadant och livet leker. Man kan diskutera spelares nytta för laget hur länge som helst. Man kan diska, laga mat och städa samt fundera på Fiskbens spelfördelaregenskaper i en och samma rörelse. Uppställningar defensiva och offensiva kan alltid ta dig igenom en tråkig dag för med fotboll finns det så mycket att spekulera om så länge man står vid linjen.
Jag tror att det var Perreira den brasilianska förbundskaptenen som uttryckte det som att Brasilien hade 150 miljoner förbunds-kaptener. - Under ett VM visste alla bättre än han hur de skulle spela -. Visst har han rätt och i Trelleborg är vi väl ungefär 200 som hemskt gärna skulle vilja vara ordförande, marknadschef och tränare då det verkligen gäller. För visst är det så "Vi vet bäst"
Att däremot själv sätta ut skorna på plan gör vi helst i stängda utrymmen där ingen kan se våra konster. Kanske dristar vi oss till att spela i MFF support cup men vad tusan den är inte på riktigt. Förlorar man så tar man en bajer och så är det glömt. Förluster och liknande kan lätt förklaras bort med att man är överförfriskad se AIK eller att man bröt armen i kvarten se mig själv.
Däremot om man är spelare måste man stå ut med tränarens skäll, supportrarnas gnäll, styrelsens bannor och är man riktigt liten föräldrarnas krav och måsten. Det är därför jag även nästa år kommer att tillbringa min tid på läktaren. Som att inte bara uppbyggnadsträning på en hemsk grusplan i skånskt vinterväder skulle få vem som helst att hellre vilja dricka en kopp varmt kaffe.
Det är en turnering som ligger de flesta skånska klubbar varmt om hjärtat. Den har en sorts meckakänsla över sig som inte kan bestridas av någon. Den har funnits i en evighet och har alltid varit den naturliga mellandagsbegivenheten. Att den sedan rullar vidare efter nyår gör även att dessa dagar blir meningsfulla.
I turneringen finns det allt från A-lag i kända föreningar till pojklag i tioårsklassen vars ortsnamn de flesta från norr om Helsingborg skulle ha allvarliga problem att uttala.
Medan jag stod och tittade på Höllvikens pojkar födda 89 i en match mot ärkerivalen MFF slog det mig. Det är himla skönt att kunna gnälla och dricka kaffe på samma gång. Irritera sig över hur dåligt det går, hur kassa spelarna är och vilka idiotdirektiv tränare ger. Samtidigt vet jag att vinner dom har jag som supporter bidragit kraftigt. Jag har puffat, knuffat och stånkat laget fram till seger.
Det är den rent fysiska njutningen vid seger och den totala tomheten vid förlust som gör det roligt. Att vara totalt uppfylld i två timmar med inget annat än total känslomässig berg och dalbana.
Det är därför jag väljer att vara supporter. Det gör ont att spela fotboll och det är slitsamt. Jag var själv aldrig speciellt bra på det heller så därför kan jag gnälla på andra. Min åsikt är naturligtvis den enda rätta och med lite tur tycker någon annan på ett forum nära mig likadant och livet leker. Man kan diskutera spelares nytta för laget hur länge som helst. Man kan diska, laga mat och städa samt fundera på Fiskbens spelfördelaregenskaper i en och samma rörelse. Uppställningar defensiva och offensiva kan alltid ta dig igenom en tråkig dag för med fotboll finns det så mycket att spekulera om så länge man står vid linjen.
Jag tror att det var Perreira den brasilianska förbundskaptenen som uttryckte det som att Brasilien hade 150 miljoner förbunds-kaptener. - Under ett VM visste alla bättre än han hur de skulle spela -. Visst har han rätt och i Trelleborg är vi väl ungefär 200 som hemskt gärna skulle vilja vara ordförande, marknadschef och tränare då det verkligen gäller. För visst är det så "Vi vet bäst"
Att däremot själv sätta ut skorna på plan gör vi helst i stängda utrymmen där ingen kan se våra konster. Kanske dristar vi oss till att spela i MFF support cup men vad tusan den är inte på riktigt. Förlorar man så tar man en bajer och så är det glömt. Förluster och liknande kan lätt förklaras bort med att man är överförfriskad se AIK eller att man bröt armen i kvarten se mig själv.
Däremot om man är spelare måste man stå ut med tränarens skäll, supportrarnas gnäll, styrelsens bannor och är man riktigt liten föräldrarnas krav och måsten. Det är därför jag även nästa år kommer att tillbringa min tid på läktaren. Som att inte bara uppbyggnadsträning på en hemsk grusplan i skånskt vinterväder skulle få vem som helst att hellre vilja dricka en kopp varmt kaffe.
Jan Tinmark2003-12-27 21:00:00
