Krönika: Varför hejar man på TFF?
Det har inträffat vid ett flertal tillfällen. Samtalet har glidit in på fotboll, varpå någon frågar ”Jaha, vem håller du på då?”. När jag svarar ”Trelleborgs FF” möts jag av misstrogna blickar och inte sällan kommentaren ”Ja, någon måste ju hålla på dem också”.
Nu får det dock vara nog med påhoppen. En gång för alla kommer jag nu att presentera några av orsakerna till varför jag hejar på Trelleborgs FF. Håller du inte med? Berätta det för någon som bryr sig.
Tröjorna
Babyblått och ”Himlen är blå tack vare HBK” i all ära, men TFF:s mörkblå tröjor har nog den finaste blå nyansen ändå. Kalla den midnattsblå, kalla den havsblå. Själv kallar jag den vacker.
Värvningspolicyn
Andra klubbar pekar och köper vad de vill. TFF får leta talanger och ratade spelare från andra lag istället och gör det dessutom riktigt bra. Spelarutveckling är något TFF har lärt sig med åren och det verkar som om klubben bara blir bara bättre och bättre på det. Å andra sidan, kan man till och med utveckla Pål ”The Wall” Lundin att bli bättre, ja då är inget omöjligt.
Humorn
När MFF åkte ner i superettan 1999 satte TFF upp skyltar i hela Malmö med texten ”Vägen till Allsvenskan, 3 mil söderut”. Det var okonventionellt, det bröt mot all regler, det var fult och elakt. Fast så här i efterhand måste till och med de mest surmagade MFF:arna uppskatta ironin i att ett jojo-lag som TFF skojar till det på det här viset. Ett annat exempel är t-shirtarna som såldes för några år sedan. På bröstet fanns det en palm med fotbollar istället för kokosnötter och under den fanns det texten ”TFF- Sambafotboll”. Inte ens Killing-gänget i sina mest ironiska stunder hade kunnat komma på den texten. Jag blir alldeles varm inombords bara av att tänka på det. Självdistans är en egenskap som jag högaktar och det har TFF i massor, både klubb och fans. True blues sjunger ”Inget guld och inga pengar, ingen jävla tradition”. Det är så rätt och så vackert. Hade fler fotbollsklubbar och deras supporters uppvisat den här självdistansen så hade vi inte haft problem med huliganism eller läktarbråk.
Publiken
Tillresta fans brukar ofta klaga på TFF:s publik. De är för få och för tystlåtna säger de. Själv säger jag som så här: Välkomna till Trelleborg. Folket här är inte så lättimponerade som i andra städer. Hade TFF vunnit allsvenskt guld så hade publiken på sin höjd rest sig upp och klappat, kanske att någon hade tjoat lite. True blues hade i och för sig firat, men de är ett exotiskt och kontinentalt inslag på Vångavallen. Den genomsnittlige trelleborgaren imponeras inte så lätt och avstår helst från offentliga känsloyttringar. Några taktfasta handklapp vid en hörna eller en frispark, det räcker gott och väl. Det är lite charmigt tycker jag.
Hoppet
TFF är och förblir en småklubb. Jag ska inte ljuga och säga att jag ser TFF som en storklubb inom 10 år. Fast visst, chansen finns där och kanske mest av allt hoppet om att det ska bli så. Hoppet om ett allsvenskt guld, hoppet om en stabil allsvensk tillvaro, hoppet om en stark finansiär som kan pumpa in lite välbehövliga pengar och kanske framförallt hoppet om att alla så kallat ”frispråkiga journalister” en gång för alla ska sluta skriva Tjongavallen istället för Vångavallen. Ouppnåeliga drömmar i de flesta fallen, men alla förstår nog vad jag menar när jag säger att det inte går att heja på ett fotbollslag utan att ha hopp om en ljus framtid. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan och detta stämmer mycket väl in på TFF:aren i allmänhet. Hopp har vi TFF:are i massor, det är pengar vi saknar…
Ja, sen har man ju förstås lite lätt sadomasochistiska drag också. Annars hade man väl blivit en i mängden av alla medgångssupporter till ett mer etablerat lag för länge, länge sedan.
Trelleborgs FF är helt enkelt mitt lag!
Förtydligande
Självklart finns det flera andra orsaker till varför jag hejar på TFF, men jag tror knappast att någon annan än jag själv är intresserad av hur jag som åttaåring satt bakom det västra målet och viftade med min lilla TFF-flagga i papper och skrek. Inte heller skulle det locka några läsare ifall jag skulle berätta om gången då TFF-legendarerna Marek Skurszynski och Benny Mårtensson besökte fotbollsskolan i Anderslöv och signerade min och alla andra deltagares respektive fotboll.
Dessutom skulle en sådan högtravande text bara bli skitnödigt pretentiös, folk skulle ju för fasiken kunna missta mig för MFF:are om jag höll på med sånt ;-)
