Orättvisa segrar är bättre än hedervärda förluster
Egentligen skulle jag kunna klippa och klistra från någon tidigare text, men jag gör mig besväret och skriver ut texten ännu en gång: Förlust igen.
Jag har varit inne på det här tidigare, ångesten över att förlora. Det är många med mig som känner likadant, det är inget konstigt med att må dåligt över en förlust. Dock har man nu börjat maskera förlusterna med lite finare omskrivningar. Några exempel:
- ”att falla med flaggan i topp”
- ”hedervärd förlust”.
- ”vi var med i matchen men orkade inte ända fram”
- ”de vek inte ner sig”
Blir förlusten mindre för att man förlorar med ett mål istället för två?
För att göra det än tydligare: En förlust är en förlust är en förlust.
Det som är viktigt att komma ihåg när när man talar om hedervärda förluster är just det faktum att det just är en förlust. På vilket sätt ska det faktum att vi var med i matchen och förlorade ”hedervärt” hjälpa oss när tabellen sammanfattas i oktober?
Vi kan inte fortsätta snacka bort säsongsinledningen med ”att så länge vi kämpar så gör det inget att vi förlorar”. Det är väl klart som fan att det gör något? Spelarna, tränarna, styrelsen, publiken och fansen bryr sig väl?
Hur länge ska spelarna orka kämpa i motvind utan att få utdelning i matcherna? Match efter match har TFF kämpat i 90 minuter, dock utan att få resultat i mer än två matcher (IFK Göteborg och Malmö FF). TFF kämpar och sliter, men om inte proppen går ur snart så är frågan hur länge truppen kommer att orka stånga sina pannor blodiga. Lex 2004 ligger nära till hands, även om jag inte vill måla fan på väggen riktigt än.
Jag kanske är småaktig och egoistisk, men jag skiter högaktningsfullt i om TFF spelar världens tråkigaste fotboll i 90 minuter, bara de vinner. TFF kan släppa in 10 mål i en match, bara vi gör 11 mål åt andra hållet. Feldömda straffar, missade offsideavblåsningar som leder till mål, självmål eller slumpbollar från mittlinjen som går in i mål. Så länge vi vinner så kan jag acceptera det mesta. Jag erkänner mer än villigt att jag tar en orättvis seger över en hedervärd förlust sju dagar i veckan. Vem minns förlorarens insats dagen efter?
Med allt detta sagt kan jag konstatera att jag idag allvarligt funderar över om jag är i skick att åka till Vångavallen och kolla på matchen mot Djurgården på måndag. På något sätt är det enklare att acceptera en förlust om TFF blir helt utspelat och överkört än dessa ständiga kämpainsatser där lagets brister bli så förbannat uppenbara. Be mig inte förklara vad jag menar för jag förstår det knappt själv om jag ska vara helt ärlig.
Mina alternativ till att gå på fotboll är;
- Att koppla mina bröstvårtor till ett bilbatteri för att testa hur det känns
- Bygga en exakt replika av regalskeppet Vasa i skala 1:16 av Kalaspuffar
- Läsa igenom alla krönikor om MFF på Himmelrikets för att se om jag hittar någon ironi eller självdistans
Någonstans runt lunchtid på måndag ska jag förhoppningsvis kunna ge någon form av besked om vad jag ska göra
