Söderstadion - en sann fotbollsupplevelse
Till Söderstadion åkte Ståplats ”utsände” för att bevittna två ting, matchen mellan HIF-TFF och den omtalade stämningen på Bajens hemmamatcher.
Du kan fråga vilken allsvensk lirare som helst och Du kommer nästan uteslutande få samma svar, Söderstadion är arenan som alla längtar till att få spela på. Själv hade undertecknad aldrig varit på den mytomspunna arenan före måndagens match mellan Hammarby IF-Trelleborgs FF. Därför bestämde jag mig för att bege mig dit. Väl framme insåg man ganska snabbt att man missat något väldigt väsentligt för en sann fotbollsälskare, trodde faktiskt ett tag att man kommit utomlands. Vart man än vände på huvudet fanns det människor med diverse Bajen-prylar som utstyrsel. Gammal som ung, rik som fattig, snygg som ful, tjock som smal, man som kvinna och töntig som cool, alla var prydda med någon form av klädesplagg som vittnade om vilket lag man gillade bäst, nämligen Bajen. Maken till osvenskt beteende får man leta efter, eller är det så att vi svenskar allt mer börjar likna de fotbollstokiga engelsmännen?
Klockan stod på 18.55 och det var fem minuter kvar till avspark. Spelarna var på gång in och Bajen Fans med sin väldiga röststyrka satte igång en välkomstsång som fick samtliga hårstrån på min kropp att resa sig, maken till gåshud har jag inte upplevt sedan Ravelli räddade straffen i kvartsfinalen 1994. Trots att jag har ett mörkblått hjärta och att man var på plats för att följa sitt kära TFF var det inte långt för att man rycktes med i den fantastiska sångkören som drogs igång. Klacken hann knappt stämma in rösten för än ett jubel likt det som sjöng in vårt nya millennium spred sig över Stockholm. Johan Andersson dundrade in en frispark i krysset från över 35 meters avstånd. Glädjen fann inga gränser bland publikens 10 733 betalande, förutom hos undertecknad och de få men tappra True Blues-anhängarna som hittat till Söderstadion. En helt osannolik träff och en minst lika osannolik inledning för stackars TFF som knappast haft något flyt denna säsong.
När matchklockan stod på fyra minuter fick Hammarby en frispark vid mittcirkeln. Bajen Fans samlade rösten och sjöng ut: ”SKJUT JOHAN, SKJUT”. Klacken skojade, men visst, Johan kände sig säkert sugen efter drömträffen. Det blev inget ytterligare drömmål av Johan men när Kennedy Bakircioglü gjorde 2-0 på en ny kanonträff var det dags för klacken att sjunga ut en härlig hälsning till landets journalister samt dess egen styrelse. ”TRÅKIGA BAJEN, JA, BARA TRÅKIGA BAJEN…” Undertecknad skrattade högt åt sången men kunde inte riktigt njuta fullt ut eftersom man var tvungen att plita ned ytterligare ett baklängesmål för TFF, årets 34:e för att var mer exakt. Klacken var nu uppvärmd och nästa sång var inte oväntat tillägnad Sören Cratz som säkerligen satt och njöt av sången, till skillnad från Billy Ohlsson och övriga delar av styrelsen i Hammarby. TFF började i slutet av första halvlek komma in i matchen men vid ett avslut som gick några meter över mål fick man snabbt reda på vart bollen var på väg.
Ted Gärestad hade varit stolt över Bajen Fans allsångsversion av ”Satellit”, mindre stolt var Jens Svensson som avlossade skottet. Första halvlek tog slut och jag sade till min kollega på SvenskaFans att jag aldrig varit med om någonting liknade förut, jag var grymt imponerad av Bajen Fans och stämningen på Söderstadion. Andra halvlek hann knappt börja förrän man hörde klacken sjunga: ”SÄTT DEN I KRYSSET”. Det roliga med det var att det var avspark! Bajen fortsatte spela inspirerande fotboll och TFF hade svårt att hänga med. ”TRÅKIGA BAJEN…” sjöngs ånyo. När sedan publiksiffran utannonserades ur högtalarna väntade undertecknad sig att fler än en handfull åskådare skulle klappa, 10 733 personer var tydligen en besvikelse för Söders publik? Ironin flödade för fullt denna kväll och den blev inte sämre när några få, dock röststarka personer strax bakom mig, reste sig upp mitt under värsta Hammarby-pressen och sjöng: ”KÄMPA TRELLEBORG, KÄMPA TRELLEBORG…. Givetvis hade de Bajenhalsdukar runt sin hals och grönvita matchtröjor. Ironi som sagt.
Matchen led mot sitt slut och det stod nu 4-0 till hemmalaget. Publiken sjöng och trivdes med vad deras favoritlag presterade. Då var det dags för nästa härliga ironisång från Bajen Fans: ”BAJEN ÅKER UR I ÅR…. Jag höll på spricka av garv och försökte på något sätt föreställa mig hur t.ex. Aftonbladets tippare av den allsvenska sluttabellen kände sig nu. Hela kvällen var en ren njutning sett ur en Hammarby-supporters ögon, dessutom var det en fröjd för örat att lyssna på de underbara körsångerna genom matchen. Som TFFare var det lite tyngre med tanke på fyra nya insläppta mål, men sången och målen som Bajen bjöd på var omöjligt att ”blunda” för. Det var helt enkelt underbart att få vara med om det hela. Den trevliga inramning förbyttes dock till något så otrevligt att jag nästan var tvungen att lämna arenan när det återstod tre minuter av matchen. Hammarbys Mikael Andersson skadade sig i en tackling av TFFs Ola Larsson. Domaren lät spelet fortgå och när Jens Svensson fick frispark sekunderna senare väntade man sig att domaren skulle stoppa spelet eftersom ”Micke” fortfarande låg ned i gräset.
Men domaren uppfattade inte situationen, inte heller TFFs spelare, och Jens Svensson slog frisparken snabbt. Sekunderna senare hade Johan Andersson gjort självmål och reducerat sitt lags ledning till 4-1. Fair Play säger att TFF skulle ha slagit bollen ut över sidlinjen men detta gjordes aldrig. De såg helt enkelt inte Micke liggandes en bra bit in på TFFs planhalva, bollen var långt därifrån vid frisparkens ögonblick, enda TFFare som såg det var målvakten Fredrik Persson, men han kunde omöjligt göra sig hörd från sin position. Samtliga på arenan, förutom jag och de tillresta från True Blues, började busvissla när man inte slog ut bollen över linjen. Buropen och busvisslandet nådde en ljudnivå som till slut var för mycket för mig, mina trumhinnor skulle inte hålla länge till tänkte jag. Då hade man hållit på i tre minuter och visslat med fullt blås ur lungorna. När domaren blåste av matchen upphörde publiken med sitt oljud, precis när jag hade bestämt mig för att ta mig ifrån oväsendet. En oerhörd befrielse när visslandet förbyttes till ovationer för hemmaspelarna.
Matchen var slut och TFF hade förlorat med 4-1, Bajen gick upp i serieledning och TFF tog ett stort steg närmre Superettan. Men det var inte det jag tänkte på när jag lämnade Söderstadion, snarare tänkte jag på den totala fotbollsupplevelsen jag hade fått vara med om att bevittna under kvällen. En sak är säker, jag har nu fått smak för det här. Ett Stockholmsderby är bara ett måste för min del till hösten, gärna ett mellan DIF-Bajen på Råsunda. Till Söderstadion återvänder jag mer än gärna och för Er som ännu inte besökt arenan rekommenderas varmt ett besök när det är match. Summa summarum: Söderstadion – en sann fotbollsupplevelse!
