Lite upp och lite ner
När "bara" 26 omgångar återstår av årets säsong känns det lagom att sammanfatta TFF:s insatser så här långt.
Fyra matcher in i serien som fotbollstidningen Offside utsett till Europas bästa andradivision* har TFF:s facit så här långt har varit upp och ner, men trots allt mest upp.
Segern i premiären mot Västra Frölunda bröt en lång och otrevlig trend med ingen seger i en tävlingsmatch sedan borta mot Hammarby 10 maj 2004. Sommaren och hösten var bara en enda lång pina och att se favoritlaget slutligen skrapa ihop förre poäng än Enköping klarade av året innan var hårt för ens TFF-hjärta.
3-0-segern mot Frölunda var därför lika efterlängtad som våren själv. Men riktigt övertygad om att de dåliga tiderna låg bakom oss var jag ingalunda. Frölunda var riktigt dåligt och verkade inte ens kämpa. Hur skulle det unga och orutinerade TFF klara sig mot tyngre motstånd?
Matchen därefter borta mot Degerfors gav egentligen bara ett besked, Rickard Rickardsson visade sig vara precis lika duktig som man vågat hoppats. Tack vare hans fina spel kunde laget lämna Stora Valla med en poäng i bagaget. Men fortfarande var min osäkerhet stor.
Efter Norrköpings seger mot storfavoriten AIK i andra omgången var jag nästan mer övertygad om förlust än jag vanligtvis är inför bortamatch mot Örebro (och mer övertygad om en förlust än så tror jag aldrig jag blir). När därtill det visar sig att ett virus härjat i truppen och det unga, orutinerade TFF blivit ännu yngre och ännu mindre erfaret, ja då var det nästan så jag gick hem redan innan matchen startat.
För mitt inre såg jag hur laget fullkomligt skulle implodera, ungefär som mot Helsingborg hemma 2004. Till min förvåning och stora glädje så imponerade ungdomarna och det blev andra raka segern med 3-0 hemma.
Efter en något tursam seger mot Kristian Haynes nya klubb i Svenska Cupen så kom så första insläppta målet och första förlusten borta mot anonyma Väsby. Rapporterna talar om fysiskt spel från Väsbys sida och det är mot just sådana här lag TFF ofrånkomligen kommer att råka ut för problem.
I backlinjen finns det spelare som kan ta hand om lite större och tuffare motståndaranfallare. Jag tänker allra främst på Skiljo och Mikael Bengtsson. Än så länge finns det inte mycket att anmärka på i denna lagdels spel, alldeles oavsett vem som spelar. På mitten är det dock lite sämre med fysisk styrka.
När Sloth är indisponibel ser det riktigt illa ut. Varken Steen eller Augustsson är några storväxta herrar och varje gång jag ser Jonas Bjurström gå in i en närkamp sitter hjärtat i halsgropen på mig. Inte för att han är en dålig närkampsspelare, utan jag är livrädd för att han skall bli skadad.
Jonas är otroligt viktig för vårt kreativa anfallsspel och kanske den som blir svårast att ersätta. Möjligtvis skulle Niklas Nordgren vilja bevisa att jag har fel och det hoppas jag verkligen han gör om det skulle ske Jonas något.
Med det sagt så tror jag det finns mer att hämta från vår nye mittfältsgeneral. När ingen i mittfältsmanskapet spelat ihop förrän i år så krävs det naturligtvis tålamod. Inget är perfekt från början, men det ser faktiskt väldigt bra ut, i alla fall stundtals. Jonas leder dessutom interna assistligan med två målgivande passningar, och med ytterligare en växel så kan det bli en trevlig höst.
Anfallet då? Jodå, sex mål framåt på 4 omgångar är godkänt. Stora segrar hemma är alltid trevligt, men med lite jämnare spridning på målen så hade vi fortfarande legat i topp istället för fyra.
Stephen Ademolu är lika snabb som man mindes honom från hösten ifjol. Tyvärr finns samma tendenser till att missa chanser, men hade han varit lika säker avslutare som han är snabb hade han inte spelat på Europas fotbollsbakgård. Hans styrka i luften är en överraskning för mig och det kommer säkert att trilla in några nickbollar bakom motståndarmålvakterna fortsättningsvis.
Av 6 mål i seriespelet har fyra gjorts av anfallare och det kan man naturligtvis inte klaga på. Till det kan det läggas två assists. Emil Mårtensson leder interna skytteligan med två mål. Det snyggaste målet har dock Jonas Bjurström och Alban Jusufi stått för enligt min ödmjuka åsikt. Inlägget av Bjurström och den otagbara nicken av Jusufi som ledde till 2-0 mot Norrköping var nästintill sagolikt.
Värvningarna av Jimmie Augustsson, Alexander Steen mfl visar att hela föreningen lärt sig läxan från ifjol. Det är "back to basics" som gäller, inga dyra floppvärvningar a la Razanauskas, utan unga, hungriga och välscoutade talanger från närområdet.
Jag personligen föredrar helt klart sådana värvningar framför lån. Framförallt om det är lån från den där babyblå klubben som huserar några mil norr om Vångavallen. Jag har förvisso inget emot spelare som fostrats på träningsplanerna runt betongbunkern.
Exemplen på lyckade värvningar därifrån kan göras lång, tex Anders Palmér, Leif Engqvist mfl. De var spelare som gjorde att vi slog deras moderklubb oftare än vi förlorade på 90-talet. Men då har det varit just värvningar. Lån är till sin natur kortsiktiga, och en till två spelare kan klubben säkert svälja, men att som någon form av tiggare komma med mössan i näven till Hasse Borg är för mig oerhört främmande.
Thommie Persson har spelat stabilt både som mittback och den för honom ovana platsen som vänsterback, men allting hade känts trevligare om han var lånad från Landskrona BoIS eller Helsingborg istället. Kalla det lillebrorskomplex eller vad du vill, men så känner jag i alla fall.
Lite upp och lite ner så här långt alltså. Med tanke på de förändringar klubben genomgått så känns det fullt naturligt. Conny Karlsson har efter den stundtals ganska tuffa kritiken från oss supportrar i fjol på bara några få månader lyckats spela ihop ett lag med vinnarinstinkt och självförtroende. Det kommer säkert att räcka till en placering på säkert avstånd från nedflyttning, men att tro att vi redan i år skall bli ett lag för Allsvenskan igen är att hoppas på för mycket.
Sen kan man ju alltid diskutera vad som är bäst. Den kloka och objektiva betraktaren skulle kanske peka på att det inte finns resurser för allsvensk fotboll i en klubb som TFF. Omsättningen på 20,1 miljoner kronor under fiaskoåret var blott en tiondel av vad svenska mästarna omsatte.
Lägg därtill de ständigt ganska pinsamma publiksiffrorna så förstår även jag att resten av fotbolls-Sverige inte är så förtjust i tanken på TFF i allsvenskan, men jag vill se mina favoriter mäta sig mot de bästa. Det är Hammarby och Djurgården jag vill se tappa poäng på Vångavallen, inte Boden och Frölunda.
Ett visst mått av självkännedom bör man dock ha. Den gamla goda tiden på 90-talet är över, och mer än någon enstaka säsong i allsvenskan här och där kan man nog inte hoppas på. Trots allt ser jag hellre mitt lag i superettan än i konkurs efter misslyckade spelarvärvningar.
Det hindrar dock inte att jag drömmer om galna ryska oljemiljardärer som är villiga att plöja ner hisnande summor i en liten klubb på Söderslätt och nya segrar mot blivande Premier League-mästare.
* = Superettan är den andradivision i Europa där klubbarna samlat på sig flest nationella mästerskap. Hela 34 SM-tecken sammanlagt.
