Lagbanner
Gästkrönika: Köper Tom Prahl en julgran?

Gästkrönika: Köper Tom Prahl en julgran?

Meritlistan talar sitt tydliga språk. Tom Prahl är en av allsvenskans absolut bästa tränare. Speciellt imponerar hans resultat i klubbar med små medel. Å andra sidan har det ju visat sig att en fet plånbok inte alltid är allom saliggörande. Tvärtom finns flera exempel på klubbar, som inte kunnat förvalta pundet till bra avkastning i form av fin tabellplacering. Ingen nämnd och ingen glömd.

4-2-5-1-2, Bingo!
Med Prahl är det också så att man vet vad man får. Det är 4-4-2 som gäller, och möjligen med en liten knorr, så det blir fler siffror i systembeskrivningen. Senast vi såg något helt annat från det hållet var när Kaisern tyckte att det räckte med Majstorovic och Olov Persson som backkollegor i ett tremannaförsvar. Det kom till ett abrupt slut på Vångavallen, när Westerblad, Mensah m.fl. kom galopperande likt en buffelhjord mot MFFs mål. Panik på bänken och sedan var det fyra man i backlinjen igen.

Sifferkombinationen säger ju inte allt utan det finns vanligen en filosofi och strategi bakom, som inte går att beskriva med några siffror. Just nu upplever vi en inflation i sifferkombinationer och jag väntar bara på en sifferkombination vars summa är högre än elva . Då har man förmodligen fått med bollkallarn och sjukvårdaren också, och varför inte även Kurre i korvmojen.

Statistik
Det sägs att det finns tre sorters lögner. Lögn, förbannad lögn och statistik. Kul, så låt oss titta på lite siffror. Endast två lag i förra årets allsvenska släppte in färre mål än TFF (31). Det var Elfsborg (18) och Göteborg (26). Båda hamnade till slut i tabelltoppen, och hade sannolikt mycket större bollinnehav än TFF, vilket troligen medförde en avlastning på försvaret. Speciellt Elfsborg vårdar bollen och spelar runt (men inte alltid så produktivt), och har nog det mest avancerade passningsspelet. I Trelleborg kan däremot de få insläppta målen i sin helhet tillskrivas ett utmärkt försvarsarbete.

Kalmar då? Ja, de släppte in ett mål mer än TFF, men de gjorde i särklass flest mål, och fick överlägset bäst målskillnad. Kul att en sådan utpräglad anfallsfotboll belönades med mästarbältet. Extra trevligt att det är en småstadsklubb. Mer om Kalmar senare.

Det är viktigt att inte släppa in mål, men det är också värdefullt att sätta pytsar. Ta tex AIK, som gjorde tre fler mål än TFF och släppte in ett mer. Gjorda 36 och insläppta 32 ger målskillnad +4 mot TFF (33-31) med målskillnad +2. Var kom då AIK med endast två måls bättre målskillnad? Jo, på femte plats i sluttabellen. Men det gäller ju även att göra målen i rätt matcher, vilket AIK tydligen gjorde. Tänk om TFF förra året gjort tio fler mål och då ett var i någon av de 13 oavgjorda kamperna. Då hade det blivit solklar pallplats och med häng på stora silvret. Fantisera kan man ju alltid göra, men poängen är att det kan löna sig väldigt bra att göra något mål extra. Som sagt: ”Lögn, förbannad lögn och statistik.”

Årets spelartrupp
Jag tror inte TFF upprepar den fina tredjeplatsen i få insläppta mål från förra säsongen. Anledningen är enkel. Om inte förr, så i alla fall när Rasmus Bengtsson flyttar, så kommer försvaret att bli märkbart försvagat. Om min spådom är riktig, så krävs det med stor sannolikhet fler gjorda mål för att hålla förra årets slutplaceringen i tabellen.

Mittfältet kommer, enligt mitt förmenande, att bli av ungefär samma standard som förra året, eftersom det inte hänt så värst mycket i den lagdelen under vinteruppehållet. Skador oroar, men kan kanske uppvägas av något stjärnskott som t.ex. Viktor Svensson.

På den offensiva sidan har vi förlorat det bästa anfallsvapnet, Erik Sundin, och dessutom target playern Mensah. I stället kommer Marcus Pode och Joakim Sjöhage in i truppen och dessutom verkar Fisnik Shala vara frisk igen. Huruvida detta leder till högre anfallskompetens låter jag vara osagt. Tiden får utvisa. För att göra fler mål tror jag det krävs ett lite nytt synsätt, där de fem attackspelarnas kompetens utnyttjas på bättre sätt.

Forwards
Låt oss titta lite extra på de fem anfallarna Drugge, Jensen, Pode, Shala och Sjöhage. Tre av dem har inte varit så produktiva eller ens knappt aktiva under det senaste året. På senare tid är det bara Jensen, som spelat någotsånär kontinuerligt, medan de andra fyra tillbringat mesta tiden i den välfyllda sjukstugan. Det är således högst en forward, som är väl förberedd för den allsvenska premiären om en dryg vecka.

Låt oss inte måla fan på väggen för det, utan se vad de fem representerar i ett idealfall. Jag menar då att vi förutsätter att samtliga är friska och i den form de visat någon gång under senare år. Fyra av de fem har bra speed. Minst tre har bra teknik och fin bollbehandling. Minst tre har bra spelsinne och konstruktivt passningsspel. Ser ju ut som ett slagkraftigt gäng anfallspelare, som ska kunna skapa problem för vilket motståndarförsvar som helst. Men så är det det där med spelsystemet. Så länge det bara finns en toppanfallare samt en släpande (eller offensiv mittfältare), så har det en tendens att inte skapas så mycket. Förra året önskade i alla fall jag mig att TFF skapat fler målchanser, fler avslut och kom med mer folk och kraft i anfallet. Det kanske man kan uppnå med ett annat spelsystem, där forwards kompetens utnyttjas mer optimalt. Så låt oss titta på några andra och mer offensiva spelsytem.

4-3-3
Fyra-tre-tre används vanligen av lag, som är spelmässigt överlägsna och håller i bollen. Man siktar dessutom på ett brett anfallsspel. De tre på topp ska vara farliga utmanare mot försvaret och även kunna delta i det offensiva och konstruktiva passningsspelet. Har vi några sådana spelare? Jag kan tänka mig Paulino, Shala och Pode i dessa roller. De har de egenskaper som beskrivs ovan. De tre gubbarna på mittfältet utgörs vanligen av en mer defensivt inriktad spelare och två passningsmatadorer och playmakers. Vad sägs om Bjurström och Andersson framför Svensson. Den sistnämnde är hungrig och kan med unga muskelfibrer springa hur mycket som helst. Viktigt att hjälpa hela försvaret. De två andra anser jag har bra allsvensk spel- och passningsförmåga. Försvaret kan utsättas för ”extra” svårigheter i detta spelsystem i förhållande till ett vanligt 4-4-2, där det är lättare att alltid få dubbeltäckning.

Kalmar 1.2
Kalmar spelade förra året ibland enligt en trevlig och enkel filosofi, som svårligen går att beskriva med en sifferkombination. När Kalmar fick bollen gällde två enkla regler. Flytta upp försvaret till mittlinjen, och där ställde sig de fyra prydligt på rad med Rydström hovrande några meter framför. Andra regeln. De övriga fem utespelarna skulle snabbast möjligt förpassa sig och bollen till motståndarens straffområde och komma till avslut. Inget ”vila med boll” eller spela runt utan pang på rödbetan. Det blev en väldigt massa rödklädda spelare i motståndarens straffområde och som tidigare nämnt en förfärlig massa mål framåt.

När motståndaren fick bollen, så lade sig Kalmars backlinje 20-25 meter in på egen planhalva, och övriga mötte opponenterna först vid mittlinjen. Det blev ett kort och trångt område för motståndaren att spela upp på, och dessutom rände släkten Elm, Rydström, Johansson m.fl. där och störde hela tiden.

Mycket attraktivt spel med många avslut, chanser och mål. Spelupplägget lyckas däremot inte alltid. På Vångavallen spelade Kalmar enligt beskriven filosofi, men fick inte med sig en endaste poäng. Det kan tillskrivas ett eminent och på gränsen till excellent försvarsspel från TFF.

Har då TFF spelare som skulle kunna spela enligt den här filosofin? Det tror jag. Det svåra är att få upp bollen i banan och till straffområdet med fart och utan att tappa den på vägen. Man bör då notera de de fem utvalda för uppgiften just då är fria från alla defensiva uppdrag. Jag tänker t.ex. på kvintetten Andersson, Bjurström, Drugge, Pode och Sjöhage, som ska kasta sig in i motståndarens straffområde. Till attack! Svensson i Rydström-rollen framför bästa möjliga fyrmannaförsvar.

Kaosfotboll
Kaosfotboll i den bemärkelsen att det skapar kaos i motståndarförsvaret. Detta spel utfördes av ryssarna i EM och har två huvudregler. 1. Så fort man får tag på trasan, så sätter alla högsta fart mot motståndarmålet. 2. Passa bara till medspelare, som har full speed.

Jag satt precis vid det svenska försvaret på EM och såg hur ryssarna kom ångande. Var det inte Pavlyuchenko, Arshavin eller någon annan forward eller mittfältare så var det Zirkow, som kom ilande som en iller. Han var vänsterback, men var mer i anfallsposition än svenska forwards. Kaoset var utbrett i det svenska försvaret. Huvudskakningar, slå ut med händerna, uppgivenhet. Hur tusan gör vi? Den som höll huvudet kallt var faktiskt Daniel Andersson. Han sprang som en galning första tjugo, upp längst fram och tillbaka bakom Mellberg och kompani. Samtidigt vrålade han till sina medspelare, som verkade paralyserade av fartchocken. Bra gjort, och han fick laget att vakna, men Sverige var chanslösa. Zlatan sa torrt efter matchen: ”Ryssarna var bättre än oss.”

Ryssland fick ju stryk av Spanien i gruppspelet. Hur gick det till? Ja, de hade inget försvar mot två sådana kontringsfantomer, som Torres och Villa. I slutspelet ändrade ryssarna sedan taktiken väsentligt för att anpassa sig till Spanien. Då blev de naturligtvis utrullade av de mycket spelskickliga spanjorerna.

Denna utpräglade fartfotboll är den mest attraktiva jag sett på många herrans år. Den påminner lite om den totalfotboll, som Holland tillämpade på 70-talet med Cruyff i spetsen.

Har då Trelleborg resurser att spela den här typen av spel. Nej!

Kontringsspel
Om man spelmässigt är underlägsen motståndaren, så kan kontringsspel vara en verksam metod att erhålla bra resultat. Det finns naturligtvis även andra skäl att spela på kontring. Spelet går ut på att backa hem, täta till och minska ytor m.m. så att motståndarens möjligheter att skapa farligheter minimeras.

Mittfältet består vanligen av defensivt inriktade spelare, men de måste även kunna slå passningar till forwards. Ofta ganska långa bollar. Kan tänka mig Haynes, Bjurström, Andersson och Persson i den rollen. På topp har man minst en man och helst två, vilka ska vara kraftfulla avslutare. Vilket försvar skulle ta semester om de två topparna var Jensen och Sjöhage?

Julgranen
Första gången jag hörde talas om julgranen, så kom det från Zlatan. Han påstod att Mourinho bestämt den uppställningen till en match. Det som avses, kan i siffror beskrivas med 4-3-2-1, och med Ibra som självskriven toppstjärna. Varför spelar man då såhär. Jo, bollen är alltid, i varje match, mest i mitten på planen, så avsikten är att dominera mittens rike. I det här systemet lämnas ett mycket stort ansvar till ytterbackarna, som får en hel flank för sig själva. I anfallet utgår man från mitten.

Jag kan tänka mig Haynes och M. Bengtsson, som offensivt orienterade ytterbackar med stor rörlighet och hög löpförmåga. De tre mittfältarna får bli Svensson, Bjurström och Andersson. De klarar definitivt att hjälpa till ordentligt i defensiven, och att spela upp bollen i banan. Mycket passande semianfallare är Drugge och Pode och med Sjöhage på topp. Här blir det åka av med många måltillfällen.

TFF-andan
Nu är det så att varken spelsystem eller individuell fotbollsskicklighet ensamt avgör utgången i en match. Engagemang, kämpaglöd och lojalitet är personliga egenskaper, som i mycket hög grad påverkar utgången av en match. Här måste TFF vara bäst för att kunna tillgodose den uttalade målsättningen den här säsongen. För att vara säker på att alla vet vad som gäller, och speciellt de nya, som oroar lite i detta hänseende, föreslår jag en trestegsutbildning i TFF-andan enligt följande.

Steg 1. Blod svett och tårar. Kursledare Mattias Thylander.
Steg 2. When the going gets though, the though gets going. Föredragande Fredrik Jensen
Steg 3. Hur man äter taggtråd och skiter järnstänger. Moderator Dennis Melander.

Efter tre genomgångna steg och godkänt slutprov kan spelaren bli aktuell för startelvan i allsvenskan.

Fiktion v/s verkligheten
Det är kul och intressant att tänka sig nya system och uppställningar, och med den relativt spelskickliga trupp, som finns det här året, så finns onekligen möjligheter. Men vi vet ju alla hur det blir. Det blir det gamla vanliga, och vi vet även ganska säkert vilka spelare, som spelar på respektive position. Överraskning kan det bli någon gång, när någon är skadad. Det behöver inte alls vara fel, och härför finns det flera skäl. Det främsta skälet är att befintligt systemet är inövat, så de flesta vet vad som förväntas av dem. Jämför gärna med landslaget, som spelat enligt samma system ”i eviga tider”. Gamla spelare går och nya kommer men upplägget består.

Den uppenbara nackdelen vi såg förra året med TFF-spelet var att det skapades ganska litet framåt. En ren forward blir många gånger ganska ensam. Det fanns ju faktiskt matcher, när det inte blev något avslut på mål. Chanser, avslut och mål har en tendens att bli bristvara med befintligt, inövat system.

Tes
Av skäl som angetts ovan är det sannolikt att TFF kommer att släppa in fler baklängesmål än förra säsongen. För att få bättre placering i sluttabellen (eller hålla förra årets placering) krävs troligen att laget gör fler mål framåt. Detta uppnås säkrast om spelsystemet ändras till något, som är mer offensivt orienterat. I spelartruppen finns resurser för att genomföra en sådan förändring. Hur målfabrikationen ska kunna öka med befintligt spelsätt är oklart. Å andra sidan är det väl därför klubben har en välmeriterad tränare. Han ska fixa det.

Bagarn2009-03-25 09:20:00
Author

Fler artiklar om Trelleborg