Krönika: Kan man tycka illa om Djurgårn?
Jag är uppväxt i staden, där Gunnar Nordahl står staty, och på den tiden man gick man ur huse till Parken. Gick, åkte cykel eller tog spårvagnen. Vilken folkfest, och speciellt som gulden stod som spön i backen. Visst fanns det bilar och köer också, men inte som nuförtiden. Min farfar hade lastbil, som släkten åkte till matcherna med. Fullt i hytten och även folk på flaket. Vi åkte alltid i spårvagnsspåret, så vi slapp köerna. Min farbror, som oftast körde, sa bestämt att det var tillåtet i en nödsituation. Jag var för liten för att fråga, vilken nöd det var frågan om. Parkering var inte heller något problem. Vi stod alltid mitt utanför ingången på ett obskyrt och säkerligen olagligt ställe. Det var väl nödsituation även det, och någon handikappskylt fanns inte på den tiden till farfar som rökte cigarr och hade kärlkramp.
Jag fick alltid höra att man skulle tycka illa om Djurgårn. Varför begrep jag inte just då, men man kunde alltid skylla på Djurgårn. Blev det dåligt väder en sommar, så det inte gick att bada, så skyllde man på Djurgårn. Likaledes när det blev så in i norden varmt att allt blev bränt och med vattenbrist så var det Djurgårns fel. Djurgårn var nästan farligare än Bomben, och de låg säkerligen bakom Ungern-krisen också. Vi var inte ensamma om att tycka illa om Djurgårn. Alla i närskapet och förresten hela Sverige, utom en liten klick, som inte begripit ett skvatt om fotboll, förstod att Djurgårn smakade sämre än skolbespisningens blodpudding.
Att växa upp i den miljön sätter ju sina spår. Djurgårdare framställdes av släkten som ena synnerligen råa sällar, ja rentav busar. (Nu pratar jag om spelarna. Livet på läktarna var alltid ganska familjärt.) Det var först efter ett decennium eller två, som jag nådde sådan mognad att jag fattade vad det rörde sig om. Det var väl ungefär samtidigt, som även övriga Sverige erkände sakförhållandena.
Det här var tiden då svensk fotboll dominerades av eleganter. Tänk på Lidholm, Gren, Nacka och Hamrin och varför inte även Agne Simonsson (enda svensk som spelat i Real Madrid.). Det var tiden då smoklingliret hade en kropp och ett ansikte. Eller rätt många föresten. Då kom Järnkaminerna i Djurgårn, Knivsta Sandberg, Sigge Parling, Tjalle Mild m.fl. För Bolibompa-generationen, som inte var med på den gamla goda tiden och inte sett en järnkamin, så kan jag tala om att man menar en person med kroppskonstitution ungefär som Svampbob Fyrkant. Hursomhelst så hade järnkaminerna fräckheten att både knuffa och sparka ”riktiga fotbollsspelare” på benet. Det var ingen riktig fotboll, tyckte i alla fall släkten, och resten av Sverige enligt samma släkt. Ingen grät direkt under hemfärd i lastbilen, när Djurgårn lite senare fick respass från högsta serien på Parken. Det var dock rätt upprörda känslor i vissa AA-bilar på Kungsgatan. Skräcken återkom något år senare, när Djurgårn gick direkt från 1:an till guld i allsvenskan. Vilken chock. Hur sjutton kunde sådana blådårar, som inte begrep ett dyft om fotboll gå och vinna? Släkten muttrade något om att de visst gått i brottarträning, vilket var otänkbart för en ”riktig” fotbollspelare. Guld i brottning räknas inte, så det så.
Ett par decennier senare fattade jag vad det var. Djurgårn var först med en mer kraftfull och fysisk fotboll, som tidigare inte skådats på de allsvenska arenorna. Det tog mycket lång tid innan vi som dyrkade ”riktiga fotbollsspelare” fattade och erkände att Djurgårn nog gjort ett bra jobb och drivit utvecklingen framåt. Detta faktum lindrade mitt misstycke mot Djurgården en aning, men ränderna går ju som sagt aldrig ur, så visst smakade Djurgårn fortfarande lite sur raggsocka.
Långt senare hände något oväntat. Bo Lundquist blev djurgårdare. Obegripligt eftersom vi från hans Trelleborgstid känner honom som en hyvens karl. Att det skulle gå bra för föreningen var väntat, men att Bosse inte kände till Djurgårns elaka inre väsen var oväntat. Hade han vetat det så hade han aldrig gått över till fienden. Eller hade Bosse upptäckt något, som jag inte kände till?
I närtid fick ju blåränderna sedan helt förväntat en liten storhetstid. I toppen av allsvenskan under flera år i rad och med flera ädla medaljer. Det blev lite motstridiga känslor. Man ska ju tycka illa om Djurgårn, det hade jag lärt mig. Men om man gillar finspel, så går det ju inte att tycka illa om lirare som Stefan Rehn och Andreas Johansson. Den där Mattias Jonsson verkar ju också vare en reko kille. Och så spelade ju Djurgårn en sådan rasande fin anfallsfotboll. Helt välförtjänta framgångar alltså. Så det gällde att hitta något annat att reta sig på hos stockholmarna. Räddningen blev tränarna. En halvtränare, som uttalade sig tvärsäkert om det mesta här i världen (Zoran) och den andra halvan i form av en gnällig brandman (Åkeby). De tycktes ständigt att arrogant hånle ned mot oss på landet. Saken var biff, man kunde fortfarande ogilla Djurgårn, men de spelade såklart en rasande fin fotboll så …...
Hur ser det då ut nu. Om Bo Lundquist har makten eller inte, om han är VD eller inte ,och i så fall för vilket bolag kan en landsortsbo inte förstå av skriverierna. Är han över huvud taget Djurgårdare längre? Har föreningen några pengar? Vilken soppa.
Tränarna i föreningen fladdrar förbi snabbt som trollsländor. Man hinner knappt se dem, än mindre lära känna dem. Finliraren Daniel Sjölund blir sjuk och ser ut som ett benrangel (hoppas att han får förbli frisk nu). Eländet slår till mot föreningen.
Sen händer det avgörande. Det som totalt raderar mitt ogillande av Djurgårn. De visar ett mycket sympatiskt drag, som inte kan förbises. Ett drag, som jag varmt rekommenderar även andra klubbar att följa. Då slipper man nämligen den lömska illviljan från Söderslätt. Vilket sympatiskt drag då? Jo, Djurgårn placerar sig efter TFF i tabellen och ligger nu t.o.m. på nedflyttningsplats. Man kan ju inte tycka illa om en klubb, som drabbas av elände och dessutom mycket sympatiskt sitter några pinnar under på den allsvenska stegen. Djurgårn är ok, så det så!
Vad gör man nu då. Djurgårn kan man ju inte tycka illa om. Det är ju som att sparka på någon, som redan ligger. Det måste bli någon annan förening som ersätter Djurgårn i ogillandet. Någon landsortsklubb är uteslutet. Det måste vara någon av de mer stöddiga, storvulna storstadsklubbarna. Änglar blir man ju inte gärna okontant med. Makrillarna har ju en sagolik lidandets historia, så de passar inte heller. ÖIS är ju knappt på benen, och representerar sedan urminnes tider finlir. Häcken är ju knappt på banan. Vi har ju såklart Bäbisblått. Men de är liksom halvkusiner. Bajen är ju charmiga. Charmen ligger främst i att de kommer till Vångavallen och får pisk då och då. Den charmen gillar vi. Gnaget då? Nä, de uppfann väl smokingliret och hänger ihop med hedersmannen Lennart Johansson. BP är uteslutet med den sagolikt fina ungdomsverksamheten.
Svårt, men något lag måste utses till favorit att ogilla. Jag har bestämt mig! Om sillen inte går till, om det blir missväxt på Söderslätt, om badvädret uteblir i sommar, om jag får punktering på cykeln, om jag slår lilltån i bordsbenet men framför allt om spelet inte stämmer för TFF så skyller jag på den otrevliga klubben ….......
Djurgårn, som är en ok förening, är varmt välkomna till Vångavallen. Vi hoppas på bländande spel och att Blåränderna får göra mål. Det kan de behöva, men alla tre poängen ska såklart gå till Klarblått.