Trelleborg - IFK Norrköping1 - 1
Trelleborgs FF - IFK Norrköping 1-1
Äntligen! Förlustraden sprack och vi fick se ett annat TFF på planen än vad vi har sett sedan VM-uppehållet.
Jag har funderat lite på hur jag ska skriva den här rapporten, ska jag lyfta fram det positiva, ska jag analysera, kanske ska jag bryta ner matchen helt och plocka ut olika delar o.s.v.
Det jag kom fram till är att jag vill skriva om känslan som infann sig när domaren blåste av matchen och slutresultatet visade 1-1 mellan bottenlaget TFF och guldjagande IFK Norrköping.
Ni vet den känslan när man har köpt en strutglass och väntar på att komma ner till chokladen i slutet av struten men den inte finns där, samma känsla av besvikenhet har jag känt för TFF sedan VM-uppehållet. Men igår när TFF gick ut på Vångavallens gräsplan så infann sig en annan känsla redan från start, skulle chokladen kanske vara tillbaka längst ner i botten?
Desto längre som jag följde matchen och såg att TFF spelade bra och faktiskt jämt med tredjeplacerade IFK Norrköping desto mer infann sig hoppet om att vi skulle spräcka raden av nästan oändliga förluster. Jag såg ett TFF som stod upp för varandra, jag såg en backlinje som spelade tufft och gick in i duellerna, jag såg spelare som sprang på bollar och jagade sina motståndare. Vad jag såg var ett helt annat TFF.
Om det beror på mentala coacher, Tom Prahl-effekten eller vad det nu kan vara spelar ingen roll. Igår spelade TFF fotboll igen och det var fotboll som höll allsvensk standard.
Det finns faktisk ingen spelare i TFF som jag kan eller vill säga gjorde en dålig match, jag är helt enkelt en stolt TFF supporter när jag idag skriver denna rapport.
Det fanns en del som jag vill belysa lite extra förutom det som jag redan har nämnt.
Salif som börjar springa rätt och komma till chanser, han håller bollen och letar upp medspelare med precisa nickskarvar. Vi har fått tillbaka en tung pjäs i anfallet som hotar på ett helt annat sätt.
I backlinjen så var Blomman tillbaka i den standard som vi har varit vana vid att se honom, han slängde sig och tacklades, blockade skott och tog smällar. Det var skönt att se honom vara taggad igen.
Hörberg och Isak Jönsson, vilka krigare på två olika sätt. Här har vi verkligen två guldkorn. Hörberg som springer upp och ner och som aldrig verkar bli sådär trött som många andra blir, han utmanar och går mot mål och igår gjorde han sitt tredje allsvenska mål. Isak som krigar i backlinjen och tar för sig för varje match som spelas, tuff, hård, stor, bra på huvudet och kan slänga bollen över halva planen om det behövs. Där har vi enligt mig matchens spelare ännu en gång.
Jag vill också belysa att vi lyckades reta upp våra motståndare så två av deras ledande spelare gjorde bort sig totalt i tv med att gnälla och bete sig som två småbarn som inte har fått sig lördagsgodis.
När matchen var färdigspelad så kunde jag med glädje märka att det chokladen var tillbaka i botten igen.
Fram för framgång!
