Trelleborg - Malmö FF1 - 0
Trelleborgs FF - Malmö FF 1-0
Det var årets match hemma på Vångavallen. Skånederby mot Malmö FF. Med TFFs mått mätt en storpublik på drygt 7000 åskådare. Fantastiskt väder. Och som grädde på moset kammade TFF hem samtliga tre poäng med matchens enda mål i slutminuterna.
Trots att det gått flera dygn sedan TFF tog sin första allsvenska seger på hemmaplan på flera år har undertecknad inte riktigt hunnit smälta bedriften. En allsvensk seger på Vångavallen och tre ytterst välbehövliga poäng i jakten på förnyat allsvenskt kontrakt. En sensation med tanke på lagets kräftgång på hemmaplan. Inför matchen mot MFF hade vi förlorat fyra raka hemmamatcher. Givetvis katastrof, minst sagt. Och egentligen såg det på förhand solklart ut att det skulle bli fem raka när de regerande mästarna skulle komma på besök.
Säga vad man vill om MFFs form och situation för tillfället, men de hade inför matchen inte haft en jättebra vecka. Det började med att de förlorade snöpligt hemma mot IFK Göteborg och sen åkte man dit i cupfinalen mot Djurgården med 3-0. Dessutom saknade man flera spelare, bl.a. den gamle TFF-bekantingen i mål, Johan Dahlin.
När matchen väl var igång var det en jämn tillställning med mycket kamp, inget finlir och ännu mer kamp. Samtidigt som man märkte att TFFarna var taggade till tusen syntes det också tydligt att det var något som hackade rejält i motståndarnas spel, taktik eller whatever. Undertecknad satt på läktaren och undrade om någon från MFF-lägret ens hade sett TFFs senaste match när vi förlorade mot Häcken hemma med klara 3-0. Häcken satte då en väldigt hög press och TFFarna var oförmögna att spela sig ur detta och vi kom väldigt sällan ens över mittlinjen med bollen under kontroll.
Hade Malmö missat sin läxa och inte läst på om våra svagheter? Underskattade de oss som den nykomling vi är med idel förluster på hemmaplan? Trodde de att det skulle gå av sig självt? Svårt att svara på.
Nu stod det visserligen 0-0 i ca 88 minuter av matchen och det såg ju länge ut som att det skulle bli en mållös historia, så man ska nog inte dra alltför drastiska slutsatser, men nog hade många av de 7000 sålda biljetterna… förlåt, jag menar, de 7000 besökarna… förväntat sig mer av de regerande mästarna.
Oavsett om MFFs dåvarande tränare var nöjd eller inte med sitt lags prestation så förringar det inte TFFarnas gedigna insats. Tränare PW mönstrade en lite annorlunda startelva där Zoran gjorde comeback som startspelare i anfallet och där Freddie Brorsson gjorde honom sällskap med sin första allsvenska match från start. Friskt vågat faktiskt. Å andra sidan är vi många supportrar som inte varit helt nöjda med prestationerna från både Hümmet och islänningen Karlsson. Att lagledningen skulle höra bön inför årets viktigaste match trodde åtminstone inte jag.
Även Marcus Pode var tillbaka som startspelare efter en tids frånvaro, vilket var glädjande att se. Även om Pode kanske inte längre, eller åtminstone inte just nu, avgör matcher på egen hand så är han väldigt värdefull för laget med sin rutin. Och på andra sidan mittfältet fortsatte Felix Hörberg att imponera och ta för sig.
Med tanke på att vi höll nollan för första gången i år så kan man inget annat än att ge försvaret och målvakten med beröm godkänt. Marko i mål räddar oss både en och två gånger från givna baklängesmål. Hans fotparad när Markus Rosenberg hade öppet mål var bland det svettigaste jag sett på väldigt länge.
En annan spelare som också imponerade, åtminstone på mig, var Robin Nilsson på innermittfältet. Det syntes tydligt att han älskade att spela matchen där han fick kämpa och kriga för allt han var värd. Enligt undertecknad gjorde Robin hittills sin bästa match för säsongen mot MFF. Kanske inte helt oväntat faktiskt.
Som vanligt när ens lag vinner är det svårt att inte hylla hela laget och varje spelare och det måste man få unna sig efter en sådan här seger.
Den spelares insats som jag tror gjorde störst intryck på de flesta TFF-supportrar var nämnde Brorsson i anfallet. Med en inställning inte helt olik den hans far Jonas Brorsson besatt som fruktad högerback i TFF på 90-talet stångades och slet Freddie hårt mot motståndarförsvaret. Brorsson vann dueller, höll i bollen, skyddade bollen, hotade med sin snabbhet osv. Väldigt glädjande att se som sagt. Tror det ska mycket till (skada eller avstängning alltså) för att Brorsson inte ska få fortsatt förtroende som anfallare även i fortsättningen.
Målet då? Ja, som de flesta nog redan vet fick TFF en frispark en bit in på offensiv planhalva och lagkapten Blomqvist når högst med huvudet och får till en bra nick på mål. MFFs reservmålvakt räddar men inte bättre än att vår danske galning till högerback kan storma in bollen i mål med pannan på returen. 1-0 i 89:e minuten och vild glädje på Vångavallen.
Egentligen var det ganska dåligt att det skulle dröja ända till slutminuterna innan 1-0-målet kom. Detta efter att Zoran blivit bjuden på bollen i offensivt straffområde redan efter tre minuter. Han blev nog lika överraskad som alla andra och dröjde någon tiondels sekund för länge med att få till ett avslut eller en passning så en försvarare hann emellan och chansen försvann lika snabbt som den hade uppstått. Bättre kyla och större sinnesnärvaro hade varit att önska i det läget.
Så, för att sammanfatta kan man säga att TFF gjorde en riktigt stark kämpainsats och tog tre blytunga poäng mot ett MFF i gungning. Hela laget skötte sig bra och det var kul att se att PW vågade testa något nytt offensivt. Denna gång gick det hem även om målet såklart kom på en fast situation.
I nästa omgång väntar ytterligare en extremt viktig match – bortamatch mot bottenkonkurrenten Sirius på lördag. Att förlora denna match kommer att vara strängeligen förbjudet! Är det något som är big no-no, förutom felpassningar, bolltapp och missade frilägen, så är det att förlora måstematcher mot bottenkonkurrenter. Spelar TFF bara med samma frenesi och hjärta som mot MFF så finns det goda chanser till poäng även i den och kommande matcher.
