Tidigare DIF-spelaren pratar ut i exklusiv intervju med Forum 1891
Två och ett halvt år som skadad gjorde att karriären nästan var över. För den förre DIF-talangen Anthonio Sanjairag har karriären fått en tuff utveckling och nu berättar han öppet för Forum 1891 om skadeproblematiken, tiden i Djurgårdens akademi och uppbrottet med klubben för tre år sedan.
Under flera år var han troligtvis en av Djurgårdens mest lovande talanger. En ledargestalt i den dåvarande P19-truppen och parallellt med detta en cementerad spelare på landslagssamlingarna. Adderat till det tidigare nämnda så syntes hans namn på trupplistan till en allsvensk match under guldsäsongen 2019. Då blott 17 år gammal. Fem år senare har Anthonio Sanjairag precis brutit kontraktet med sin thailändska klubb efter en utlandssejour som nästan fick honom att lägga skorna på hyllan. För Forum 1891 berättar han öppet om hur snabbt en lovande karriär kan förvandlas i negativ bemärkelse, om uppbrottet med Djurgården och livet som utlandsproffs redan som 19-åring.
Anthonio har spenderat de senaste två och ett halvt åren på andra sidan jordklotet. När vi träffas en grå och regnig februaridag är vardagen långt från hur den såg ut i Thailand. Med stränder på gångavstånd och en timme till Bangkok har troligtvis inte ett, åtminstone trevligt, café i Vasastan så mycket att komma med. Det är i alla fall där vi träffas för att prata om vad de senaste åren bestått av.
Utlandsproffs i Thailand
Det var som sagt som 19-åring han valde att skriva på för Chonburi FC och fortsätta fotbollskarriären på andra sidan jorden. För många svenskar associeras Thailand med solsemester och paradisöar. För Anthonio innebar övergången att flytta långt från Sverige och den trygghet han som finns i hemstaden Stockholm.
– Som 19-åring är det ju ett stort steg att ta. Flytta hemifrån till ett annat land och en annan kultur men jag tror ändå att jag tog det ganska bra. Jag välkomnades väldigt bra och hade bra lagkamrater som tog hand om mig, jag tror att jag hade väldigt tur på den fronten. Vi hade en bra grupp med utlänningar och vi gjorde alltid saker tillsammans. Jag tror att det hjälpte mig otroligt mycket, berättar Anthonio.
Men landet var ändå bekant för honom då han har familj från Thailand.
– Jag har inte bott i Thailand tidigare men jag har ju besökt och varit där på semester. Jag har familj där, vi har hus så det är naturligt att jag besökt flera gånger.
Vi pratar om innebörden av att ta ett sådant väsentligt beslut i den unga åldern.
– Absolut var det svårt, det är ju ett stort steg att ta att flytta till ett annat land med en annan kultur. Du vet inte så mycket om fotbollen där, om nivån, i princip vet du ingenting om hur det är att vara fotbollsspelare där. Det var nästan som att gå in i ett rum utan att veta vad som finns på andra sidan dörren, säger han och fortsätter sedan:
– Men jag kände att jag behövde testa något nytt, att byta miljö. Det kändes rätt då. Jag tänkte “jag är 19 år ung, jag kan testa, blir det inte rätt kan jag alltid komma tillbaka.”
Även om flytten var en stor omställning så säger Anthonio att han trivdes med tillvaron i sin nya stad Chonburi.
– Jag tror att jag njöt av det. Jag är en person som är trygg i att kunna vara själv, kunna fixa saker själv. Så jag trivdes väldigt bra där borta i Chonburi.
– Gällande språket så kan jag inte prata flytande men jag kan grunderna så jag klarar mig. I Bangkok pratar dessutom många flytande engelska så man behöver inte oroa sig.
Han trivdes som sagt och gästvänligheten visade sig när han välkomnades med en bil och ett par bilnycklar i handen av sin nya klubb - trots att han vid tidpunkten inte hade körkort.
– När jag kom dit så fick jag en bilnyckel direkt. Men jag hade inget körkort. Jag sa “jag vet inte ens hur man kör” och de svarade med “det är lugnt vi sätter dig i en körskola”
Han tog körkortet på tre dagar och kunde stoltsera med en sign on-bonus, lägenhet och bil. Men karriären gasade inte direkt vidare mot nya höjder. Tvärtom så kom de efterföljande två och ett halvt åren att handla om en rejäl prövning av hans såväl fysiska som psykiska tålmodighet.
– Det har inte gått som jag har tänkt mig i och med att jag har varit skadad otroligt mycket. Jag har haft ett riktigt helvete av skador om jag ska vara ärlig.
– Jag blev kallad till det thailändska U23-landslaget. Så vi åkte till Mongoliet, av alla länder. Jag spelade den första matchen, andra matchen spelade jag en halvlek.Vi fick straff i matchen och gjorde mål. I målfirandet hoppade jag upp på en kant och landade illa så att jag vred knäet. Där var det slut för min del, berättar han.
Efter landslagssamlingen som slutade i moll för hans egen del så försökte han komma tillbaka till fotbollsplanen utan knäoperation. Men det onda knäet blev bara värre.
– Det var på en träning under uppvärmningen så vred jag till knäet igen. Det var en otrolig smärta. Efter det bestämde jag mig för operation, trots att det var det sista jag ville göra.
Han genomgick operationen och var tillbaka fyra månader senare.
– Efter det körde jag två månader träning men problemen med knäet kom tillbaka ändå. Det läkte inte. Jag gjorde allt jag kunde för att komma tillbaka, jag testade allt. Och det var frustrerande att vara skadad så länge.
Olyckan i Mongoliet gjorde så att Anthonio var skadad under hela den första säsongen. Han åkte tillbaka till Sverige för att rehabilitera under sju långa månader. Han förlorade väldigt mycket muskler och stabilitet till följd av skadan men tränade hårt under perioden för att sedan återvända till Chonburi. Men klubbens fysio-team tränade honom för intensivt direkt efter skadan.
– De är väldigt dåliga på att kolla individuellt hur man känner sig i kroppen utan man bara slussas in med alla andra. De hade ju tränat kontinuerligt och den hårda träningen gjorde att skadan bara blev värre.
Det var vid denna tidpunkt som han för första gången började fundera på att lägga av med fotbollen.
– Jag kände att jag inte orkar mer. Jag hade gett så mycket för att komma tillbaka. Det fanns gånger när jag kände “fan, nu skiter jag i det här, jag lägger skorna på hyllan och åker tillbaka till Sverige”.
– Det var verkligen botten, det var en mental kamp lika mycket som det var en fysisk. Och det var så många gånger som jag var nära att dra hem - jag orkade verkligen inte mer.
Vad var det som gjorde att du inte gav upp fotbollen?
– Jag tänkte hela tiden att “om jag bara fortsätter att köra på så kommer jag tillbaka”. Jag kanske inte skulle bli bra imorgon, om en vecka eller om en månad men jag tänkte att det kommer finnas en tid där jag är frisk, där jag kan spela fotboll igen. Och då kommer allt jag lagt ned, all svett och alla tårar kommer att vara värt det.
De två första säsongerna blev minst sagt miserabla fotbollsmässigt.
– Jag spelade två matcher den säsongen. Jag hade skrivit på två år på kontraktet och helt plötsligt var de två åren slut.
Anthonio tillbringade hädanefter ett skadeinfekterat halvår hos nykomlingen i den högstadivisionen, Uthai Thani, men i januari bröt han kontraktet i samråd med klubben.
Tiden i Djurgårdens Akademi
Nu är han alltså tillbaka i Stockholm, staden han växte upp i och staden han fick sin fotbollsbakgrund i. Han tillbringade den största delen av sin ungdom som ett stort framtidshopp inom Djurgårdens akademi. För det är han oerhört tacksam.
– Jag har lärt mig otroligt mycket av att spela i Djurgårdens akademi. De är väldigt bra på att ge dig en bra fotbollsutbildning. På ett år hade jag utvecklats sjukt mycket. Jag hade blivit mycket starkare, snabbare och utvecklats otroligt på en individuell nivå jämfört med utvecklingen i min tidigare klubb, Årsta.
Från 16-års ålder var han kontinuerligt uttagen till landslagssamlingarna tillsammans med de bästa från landet i sin ålder. Han var en av få från Djurgården som fick bära den blågula tröjan redan från ung ålder. Han minns särskilt sin första kallelse till landslaget.
– Första gången var jag i skolan och helt plötsligt på rasten fick jag massa meddelanden där folk skrev “grattis, grattis bror”. Jag fattade ingenting och tänkte “jag fyller inte år idag, vad är det som händer?” Så jag fick reda på att jag var med och det var en overklig känsla. Det är verkligen en ära att få bära Sverigetröjan.
Landslagsuttagningarna var ett resultat av fina prestationer under många år i Djurgårdens akademi. Men att han var föreningens mest lovande talang i sin kull håller han inte med om.
– Jag skulle inte säga att jag var den mest hypade, vi hade ju ett par andra. Linus Tagesson, Melker (Jonsson) exempelvis. Så vi var ju en grupp.
Påverkades du av uppmärksamheten som du fick?
– Jag tänkte inte mycket på det alls utan jag fortsatte bara att köra mitt eget race och göra det bästa jag kunde.
Foto: Nobbes Djurgårdsbilder.
Utvecklingen i Djurgården gick spikrakt uppåt och Anthonio fick vid flera tillfällen chansen att träna med A-truppen. Enligt honom själv hade han sin bästa säsong precis innan pandemin bröt ut i början av 2020.
– Personligen gjorde jag min bästa säsong 2019/2020. Men sen kom Corona, vi fick sluta träna, vi spelade inga matcher, U19 fick inte träna i gymmet eftersom de var rädda att A-laget skulle smittas. Det här drog ned på kvalitén otroligt mycket för min del också. Det var mycket som fallerade.
Var det så enbart för dig eller gällde det hela laget?
– Jag kan inte prata för alla men det känns som att, i sin helhet, allting bara dök nedåt. Och jag kommer ihåg att sista tiden i Djurgården var jag inte alls i samma form som jag varit innan, svarar han.
Uppbrottet med Djurgården
Anthonio fick sporadiskt träna med A-truppen och var som sagt kontinuerligt kallad till landslaget. Men trots hans fina prestationer över tid kände han inte att han fick ett genuint förtroende att bli en del av Djurgårdens representationslag. Parallellt med detta hörde Brommapojkarna av sig i ett försök att locka över honom.
– BP var intresserade så jag hade möte med den sportsliga ledningen. De var intresserade och ville att jag skulle spela där med både A-laget och U19. Till en början var det intressant, jag kände att det kanske var dags att ta steget till seniorfotboll, berättar han.
– De trodde väldigt mycket på mig, så jag hade möte där och gjorde en A-lagsträning med dem. Men i slutändan blev det inget för jag kände mig så trygg i Djurgården, jag hade spelat där så länge och kände alla. Det var som ett hem för mig.
Det kunde alltså blivit en övergång till lokalrivalen i nordvästra Stockholm och på frågan hur han ser på beslutet att stanna i Djurgården tar han en lång paus innan han svarar. Anthonio har hittills svarat tydligt och hinderfritt men kring denna fråga blir han mer noggrann med hur han formulerar sig.
– När man tittar tillbaka vet man inte hur det hade gått. Man ska inte tänka “tänk om jag gjort så, tänk om jag hade valt den här vägen”. Man kan tänka så om allting, om alla val man gör. Jag ser det som att jag tog den vägen då och det har gått som det gått. Jag kan inte påverka det i efterhand.
Tror du det hade blivit en mer positiv effekt på din karriär om du valde BP i det läget?
– Man kan ju spekulera. Jag tror nu i efterhand att det hade varit rätt steg om man kollar hur det blev. Det skulle absolut kunnat vara rätt steg, säger Anthonio.
Det här var innan säsongen 2020 och Anthonio valde alltså att satsa på Djurgården och eventuellt slå sig in i A-truppen inom en snar framtid. Under säsongen fick han träna flitigt med A-truppen och även följa med på ett fåtal matcher
– Jag hade en period när jag tränade ganska länge med A-laget och gjorde ett par träningar där jag gjorde väldigt bra ifrån mig. Jag fick beröm från A-lagsspelare efteråt. Men efter de träningarna blev det inga fler A-lagsträningar och jag tänkte “varför får jag inte fortsätta?”
Fick du någon förklaring till varför?
– Nej, det var inget snack, jag snackade knappt med Bosse om jag ska vara ärlig. Egentligen så fokuserade jag inte så mycket på det, jag tänkte att “kommer det så kommer det.” Men det hade varit bättre om vi hade haft ett bra snack och prata om vad jag behöver göra för att nå dit och komma närmare A-laget.
Det blev istället hård intern konkurrens under 2020 tillsammans med hans mittbackskollega i U19, Melker Jonsson.
– Jag och Melker hade en bra relation och vi kompletterade varandra bra på planen, men det är klart att vi fajtades för att komma upp i A-laget. Det var tydligt att det bara var en juniorplats. Det är sällan man tar upp två juniorer, samma ålder, samma position så man förstod ju vad som stod på spel.
Melker Jonsson fick ett lärlingskontrakt med Djurgården framför Anthonio. Enligt Anthonio gick det väldigt snabbt och det var i och med detta som Anthonio förstod att en framtid i Djurgården var svåråtkomlig. Han är noga med att understryka att Melker gjorde grymma prestationer och att han förtjänade sitt kontrakt. Men enligt honom så fanns det även andra faktorer som gjorde att Jonsson premierades.
– Jag vill inte skylla ifrån mig. Men ibland har man saker som jobbar emot dig, en uppförsbacke. Man har inte rätt kontaktnät bakom sig, kan man säga.
Tror du att det kan bero på att Melkers pappa är en DIF-ikon?
– Det kan vara en del av det, absolut.
Slutet i Djurgården gick ganska drastiskt till. Thailändska klubbar hade hört av sig för att se över Anthonios intresse och för hans del kändes det som det mest givna valet. Han var helt enkelt inte en del av Djurgårdens framtidsvision och det var tydligt att en fortsättning i Djurgården inte var aktuellt.
Framöver vill Anthonio få fart på karriären igen. Trots att han redan tillbringat 2,5 år i Thailand så är han enbart 21 år och just nu väljer han hur han ska gå vidare i karriären.
– Jag har lite alternativ, väntar svar nu men jag tror att jag siktar in mig på att stanna i Sverige. Det är inte 100% säkert men det är så det ser ut just nu.
Målet är dock att ta sig tillbaka till Thailand och ge det en ärlig chans utan skador.
– Jag vill tillbaka till Thailand och ge det en ärlig chans där jag kan prestera och visa att jag kan spela. Jag tror nämligen att jag har en bra möjlighet att göra det.
Det kan dock bli en ny flytt utomlands då det finns intresse från klubbar utanför Sverige. Enligt Expressen har han fått ett kontraktsförslag från Sollentuna FK och har anbud från klubbar utomlands. Själv håller han dörren öppen för spel utomlands:
– Det beror på vad som händer men jag är öppen för flera alternativ, säger Anthonio som avslutning på en lång intervju.
* * *
Vad tycker du om djupintervjun med Anthonio och hans berättelser? Kommentera gärna men tänk på att hålla en god ton.