Alltid Blåvitt-bloggen: Tomhet och ilska
Jag har skrivit på ett längre blogginlägg rätt länge, men aldrig riktigt känt att tiden var rätt att publicera det.
Kort och gott handlar det om att i år är vårt år. I år är året då Blåvitt bara ska vinna guld. Det var i år vi skulle ta tillbaka vår plats på tronen. Flera års ökenvandring skulle ta slut. Vi skulle äntligen lämna den där jävla novemberkvällen 2009 bakom oss. Det har varit ett sånt drag runt föreningen med folk som verkligen ville det här. Allsvenskans bästa bortasnitt någonsin vitnar om det. Vi ville verkligen har guldet i år. Supportrarna åkte land och rike runt för att hjälpa laget ta det där jävla guldet.
Vi supportrar gjorde allt vi kunde för laget. Varje bortamatch var som på hemmaplan. Äntligen skulle föreningen hitta sig själv igen.
Idag vet vi att det inte blev så. Det var över innan det ens började. Redan efter 5 minuter drar Rosenberg på sig ett rött kort i Malmö-Norrköping, en match som inte får sluta med bortaseger för att Blåvitt skulle ha chans på guld. Nyheten spred sig som en pest på läktaren och publiken insåg vad som hade hänt. Oddsen gick direkt till typ 1.37 gånger epngarna på Norrköpingsvinst. Det är, för de som inte är så vana vid odds, en väldigt tydlig markering om att spelbolagen tyckte guldstriden var över.
Vi kan sitta här och vara bittra på Malmö och framför allt Rosenberg. Vi kan också mena på att vi inte vann vår egen match.
Själv sitter jag och är förbannad över att man satte sig i den här sitsen från början. Jag var rätt säker på guld hela säsongen. Fram tills hemmamatchen mot Halmstad. Jag trodde i min dumhet att hemmapoängen skulle vara enkla. Vi skulle ta 6 poäng mot Halmstad och Kalmar hemma. Nyckeln till guldet var att plocka poäng i Stockholm.
Det var fullsatta läktare, det var stortifon, det var serieledning för typ 20:e omgången i sträck. Förutsättningarna kunde inte varit bättre. Men det är Halmstad som går ut bäst. Det är Halmstad som är etta, tvåa och trea på alla bollar. Det är Halmstad som springer snabbare, det är Halmstad som GÖR JOBBET. Laget som i praktiken redan var klara för nedflyttning. Blåvitt är inte alls med, och låter Halmstad ta ledningen efter att man agerat extremt passivt i försvaret.
Man skapar nästan ingenting framåt, man har ingen fart i sitt passningsspel, man har ingen rörelse i laget. Man lyckas ändå få till en kvittering, och har några lägen för att också vinna matchen. Men även om det gick att säga "vi hade vunnit om Tom hade satt sin chans" så gick det inte att komma ifrån en sak, Blåvitt agerade statister i 70 minuter. Det såg likadant ut omgången innan, men då lyckades man få in ett sent segermål mot Sundsvall.
Och det var samma sak idag igen.
Laget har haft så otroligt mycket att spela för, men gör det inte. Man tar inte löpningarna, man jagar inte bollen. Man är inte med. Halmstad, Sundsvall och Kalmar, alla tre bottenlag som borde vara munsbitar på Gamla Ullevi är snabbare, starkare och längre än Blåvitt. På Gamla Ullevi. Inför fullsatta läktare.
Ett perfekt exempel på detta är när våra motståndare försöker maska. Det hände idag mot Kalmar, det hände mot Belenonsens, det hände mot Halmstad.
Blåvitt slarvar och slår bort en pass. Den går till motståndarmålvakten som har bollen vid sina fötter. Ingen gör något. Ingen gör något. Ingen gör något. Publiken buar. Ingen gör något. Till sist så inser någon av spelarna på planen det löjligt uppenbara. Varför i hela helvete ska han plocka upp bollen när han bara kan låta den ligga vid fotene och låta tiden gå. Så någon av våra anfallare joggar lite lätt fram. Målvakten tar upp bollen. Anfallaren faller hem igen. Här kommer det skrattretande i det hela.
Målvaktsfan lägger ner bollen igen. Vid sina fötter. Och ingen gör något. Inget händer. Inget händer. Publiken buar. Inget händer. Till sist joggar våra anfallare upp lite lätt igen och målvakten drar en lång spark upp i plan.
Och även om jag inte tycker maskning är så jävla skoj, så kan man inte skylla det här på målvakten. Det är våra spelare som inte gör sitt förbannade jobb. Leder Kalmar med 2-0 borta så är det klart som fan att man inte kommer dra upp tempot i matchen.
Det här visar på ett perfekt sätt hur spelarna i Blåvitt inte gör jobbet. Det är roligt att dribla bort några backar, det är roligt att skjuta, men att pressa målvakten är inte skoj. Det är inte skoj att ta löpningar för att dra isär motståndarförsvar. Det är jobbet som någon måste ta i ett lag. Det är jobbet som ingen tar i Blåvitt. Det är därför Blåvitt missar guld i år. Och det gör mig så jävla arg, för vi är många som står vid sidan av och gör allt vi kan för att ge spelarna den energin. Vi är tusentals som skriker oss hesa, vi är tusentals som åker land och rike runt för att stötta laget.
Nu ska man väl försöka vara stor i mörkrets stund. Jag vet att Norrköping varit igenom en del. De har varit nere och harvat i Superettan, de har varit nära konkurs. De har prövats hårt. Det är en av Sveriges anrikare föreningar som har varit igenom år av motvind och sorg. Jag missunnar inte dem lite medgång alls. Jag gillar visserligen inte att man spelar på plast, och tycker det är lite orättvist att deras kommun räddar dem när vår egen bygger fuskarenor som är omoderna redan på ritbordet, men jag tror att de flesta Norrköpingsanhängare varit igenom ett helvete för att vara där de är just nu.
Men vi behövde verkligen det här guldet. Jag är så oerhört rädd att den här missen gör detta till ett nytt 2009. Det där året man aldrig riktigt repar sig från. Just nu är det så svårt att se något ljust alls i mörkret. Jag är så förbannat jävla trött på att säga "nästa år då jävlar."
Vi reste land och rike runt, vi tog ledigt från våra jobb, vi missade tentor och vi sjukskrev oss. Vi var tusentals i Helsingborg, i Malmö, i Borås, i Stockholm, i Stockholm igen, och igen. Vi var tusentals i Örebro och Halmstad också. Vi skrek våra halsar torra och sedan skrek vi lite till. Och nu står vi här utan något alls. Och det börjar om.
Jag orkar verkligen inte börja om från noll igen.
