Tomhetens triumf - LSK:s död
Det hjälper inte att sätta upp fasader när det är kärnverksamheten som brister

Tomhetens triumf - LSK:s död

År 2006 utkom Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, med boken Tomhetens Triumf. Tio år senare har tomheten fått fullt genomslag i Ljungskile SK. Nej, jag menar inte att jag känner mig tom efter degraderingen. Jag menar att föreningen är tom, och att ledningen är ansvarig. A-lagsfotbollen är åsidosatt. Man tror istället att man driver ett kul småföretag och gömmer fotbollsfiaskot bakom floskler. Vi kan inte fortsätta såhär.

Låt mig förklara vad Mats Alvesson menar när han pratar om tomhet. Ett närliggande fenomen är välkänt i sagans värld från Kejsarens nya kläder. Men en saga går alltid att distansera sig ifrån. Därför väljer jag att istället gå direkt till forskningen som berör ämnet. Alvesson har några olika exempel, varav det viktigaste i det här fallet är skyltfönsterarrangemang. Man polerar upp ytan och kan på så sätt dölja att ens verksamhet saknar innehåll. Kommer någon utifrån (t.ex. en kund) och tittar lite ytligt på verksamheten ska det se bra ut. Ser det trevligt ut i affären så handlar man. Människor efterfrågar progressiva värderingar och företagen levererar, eller ger åtminstone sken av det. Människors politiska uppfattningar genljuder alltid i konsumtionen. (Den påstådda) värdegrunden blir viktig för att konsumenten ska döva sitt dåliga samvete när den handlar av företaget eller att anlita detsamma. Just nu går det en grön våg över världen. Folk börjar då efterfråga klimatsmart konsumtion. Företagen svarar upp med att skriva in i sina dokument att de tänker på miljön. Vips, så flödar kunderna till. Vad som sedan döljer sig bakom de stora orden är inte speciellt viktigt.

Hade det här fenomenet stannat i våra köpcentra så hade det kanske inte varit värt att höja på ögonbrynen åt. Folk må bli lurade av att H&M räddar världen eller att Starbucks tänker odla en ny regnskog. Man kan säga vad man vill om företagens grandiosa självbilder, men de uppnår sina mål på det här sättet. Det finns olika sätt att profilera ett företag och det här är ett. Det är smart i förhållande till vad man vill uppnå. När det däremot handlar om fotboll är målet extremt väldefinierat. I motsats till vad ledningen hävdat under året (”det finns inget rätt eller fel”, tom floskel) finns det tydliga rätt och fel inom fotbollen. Det är lätt att se om en taktik och en uppsättning spelare fungerar (man vinner ofta) eller inte (man förlorar nästan alltid). När det sedan går dåligt måste man identifiera var det brister, och möta upp det med konkreta åtgärder. Det går inte att vända en trend genom att upprepa mantrat att det löser sig och genom en skenmanöver börja snacka om klimatet eller något annat. Man gör sig på så sätt bara dummare och bevisar att man inte förstår hur fotboll fungerar.

Felrekryteringar kan alla göra. Jonas Olsson var en felrekrytering. Om detta råder inga tvivel. Helst ska man ha kartlagt en rekrytering extremt noga i såhär känsliga lägen, men med LSK:s knappa resurser ihop med meriten SM-Guld som tränare fanns det kanske ganska få tvivelaktigheter. Jag kan förlåta ledningen för det, precis som jag förlät felrekryteringen av Gudmundur Magnusson år 2009. Vad jag inte kan förlåta var vad som hände sedan. Vi som sett och analyserat fotboll i många år, specifikt LSK, såg väldigt tidigt att något var väldigt fel. Spelarna var vilsna, kunde inte slå passningar inom laget, lät bli att markera i eget straffområde och såg allmänt omotiverade ut. Inget av nyförvärven som Olsson plockade in höll superettanklass. Kunde vi få ett erkännande på var det brast och ett skarpt svar på vad som skulle göras åt det? Nej! Vi fick istället höra tomma floskler om att det såg bra ut på träning och att ”vi måste jobba hårdare”. Match efter match. Ingen förbättring i sikte. Från ledningshåll kom kommentaren att tränaren hade ledningens fulla förtroende, gömt bakom ännu mer tomt snack om positiv och negativ livssyn. Problemet från ledningens sida var tydligen inte att vi var underlägsna i varenda match, utan att vi var några supportrar som var fräcka nog att påtala att det var så. Istället för att gripa vid halmstrået och låta tränaren gå, låta någon annan ta över och rädda klubben genom att värva stabilt under sommarfönstret blev Jonas Olssons sista insats i klubben att ta in ytterligare ett halvdussin spelare som inte höll superettanklass. Tydligen hade Olsson ställt sin plats till förfogande tidigare. Han insåg antagligen själv att han inte räckte till, men ledningen trodde fortfarande att man kunde använda trollformler för att klara kontraktet. När man insåg faran var det för sent, men man insåg förstås inte just att det var försent.

De ”större lagen” och deras supportrar (här pratar jag om lagen som anser att man förtjänar framgång genom hur många åskådare man har eller genom hur bra man var på 1970- och 80-talen) är livrädda, jag upprepar: LIVRÄDDA för att lag som LSK skjuter uppåt i divisionerna. Det är oerhört förödmjukande att få stryk av ”bondgäng”. Därför gör de vad de kan för att förhindra att det sker. Den mest uppenbara och tyvärr också den mest framgångsrika metoden är att få oss att byta bort våra vinnande koncept på och utanför planen. De vill skingra oss och få oss att ägna oss åt aktiviteter som inte omedelbart rör herrarnas A-lagsfotboll. Trots - förlåt, på grund av - att vi levererat år efter år efter år så haglar klagomålen. ”LSK spelar ful fotboll” (=helvete, de vann igen, varför öppnar de inte upp sig?), ”LSK satsar inte på ungdomar” (=fan, deras gubbar är för bra, kan de inte slänga in lite juniorer?), ”LSK har för lite lokala spelare” (=hur i hela friden lyckades de hitta ännu en amerikan som är bättre än alla i vårt lag?). Det här är inget annat än rop i förtvivlan från motståndare som fått långt sämre utdelning per investerad krona. Som trots tränarbyte på tränarbyte, prestigeförvärv på prestigeförvärv och hundra miljoner supportrar på läktaren fortsätter att harva på utan resultat på planen. Klart som fan det är provocerande när det går bra för LSK.

Vårt motstånd och vår vilja att tjurskalligt hålla fast vid vårt eget sätt att jobba har alltid varit vår styrka. Vi har använt de spelare vi vill och det spelsystem vi vill. Vi har stått emot länge, men LSK:s nuvarande ledning har tyvärr svalt betet helt. Istället för att vårt herrlag, som fram tills för en vecka sedan var ett elitlag, är ohotat huvudfokus är det sedan dryga året tillbaka att spy ur sig floskler om LSK:s position i samhället och att springa på klimatprofileringsbollen som om man vore en cafékedja. Allt medan motståndarna skrattar hela vägen till banken. De har äntligen blivit av med oss, bara genom att få oss att flytta fokus.

Back to the primitive! Så sjöng bandet Soulfly vid sekelskiftet. Det är dags nu, annars är det över för gott. Vi måste lägga allt fokus på att LSK:s A-lag ska överleva. Allt annat är en fälla de riggat åt oss och som vi gått i självmant. Vi måste fylla föreningen med konkreta åtgärder som rör fotbollen. Om ledningen behöver bytas ut för att detta ska ske, så var vänliga avgå. Jag orkar inte en enda floskel till. Ni hånar oss som lever med laget.

Henrik Jonssonb.henrik.jonsson@gmail.com2016-11-10 23:02:00
Author

Fler artiklar om Ljungskile

Nu är det allvar