Tre lokala storstjärnor
Idag avslutar jag Bronsfemman med de tre spelare som krävs för att kvintetten ska fullbordas. Det handlar om en kvick tekniker som var rädd om sina ben och som fick en lång karriär som ledare efter sin aktiva karriär samt två riktiga målsprutor.
Bronsfemman 3: Georg Celinskis
GEORG CELINSKIS spelade sig via grusplanen bakom Tomtbergaskolan och Huddinges juniorlag upp i A-laget där han blev bofast i speluppläggande roll under många år.
Georg “Jojje” Celinskis kom ursprungligen till Sverige som krigsflykting från Lettland. Med den bakgrunden var knappast fotboll något prioriterat när grabben började i skolan i Huddinge.
”Men så blev det klassmatcher. Jag fick hoppa in och jag sprang visst fort så det gick rätt bra.”
Jojje förklarar med glimten i ögat hur det kom sig att fotboll blev en favoritsysselsättning. Via pojklag, juniorlag och B-lag spelade han sig in i A-laget, debuterade i slutet av 50-talet och fortsatte ända till 1971. Därefter blev han ledare i Flemingsbergs IF som nådde ända upp till division 4 innan han via andra klubbar återvände som lagledare för Huddinge IF i mitten av 80-talet.
1969 var ”Jojje” med om att spela upp Huddinge IF i division 3 för första gången i klubbens historia.
1988 var ”Jojje” med som lagledare när Huddinge IF för andra gången i historien spelar sig upp i division 3.
Den dubbeln är han ensam om.
Än idag är nu 80-årige Georg Celinskis flitig gäst på våra matcher, såväl hemma som borta. Han hänger med och ber ofta om uppdateringar om vad som händer och sker i hans klubb.
Fotot på George Celinskis har jag fått låna från honom, det är taget under en försäsongsmatch på 60-talet.
Bronsfemman 2: Mats Sjöstrand
MATS SJÖSTRAND var en av 80-talets mest fruktade målskyttar inom stockholmsfotbollen. Bokhyllan hemma hos honom dignar av sådana där 7-kilos ”DN-kanoner” som då delades ut till distriktets vinnare av skytteligan.
Tuff, stark, framfusig och med en näsa för var målet var beläget. En perfekt kombination för en målskytt av rang.
”Egentligen var jag allround men jag hade lätt för att göra mål så det blev naturligt för mig att spela anfallare”, säger han själv.
Mats Sjöstrand tillbringade nästan hela sin seniortid med Huddinge IF i division 4, inte för att anbud saknades. Två gånger vintertränade han med Brommapojkarna. Första gången var han småskadad och kunde inte göra sig själv rättvisa. Andra gången fick han igång ett lysande samarbete med en ung Anders Limpar.
”Hade dom släppt ut oss på plan hade det blivit många mål!”
Mats är helt säker på sin sak.
BPs lagledning var inte lika säkra och de önskade att ”Matte” skulle börja spela hos samarbetspartnern Sundbybergs IK. Det tyckte Mats var ett mindre tilltalande alternativ, valde därför att stanna kvar hos Huddinge IF.
Till slut lyckades Mats ta sig upp till tredje nivån i fotbollstrappan. Med Huddinge IF! Tack vare seriesegern 1988. Efter en dålig vårsäsong 1989 lämnade tränaren Billy Ohlsson klubben, trotjänaren Nils Svensson lyckades inte rädda laget kvar men laget stod efter säsongen med ”tröstpriset” Stockholm Cup. Första, och hittills enda gången Huddinge IF hemfört den pokalen. Det året, 1989, föddes Mats’ dotter och då tyckte han att det var hög tid att lägga av. Endast 29 år gammal.
Matte Sjöstrand hade verktygen att lyckas på högre nivå men ödet ville annat. Det var säkerligen något som 80-talets lagledningar i Huddinge IF var evigt tacksamma för.
Fotot på Mats Sjöstrand har jag fått låna från honom själv.
Bronsfemman 1: Lennart Söderlind
LENNART SÖDERLIND började spela pojkfotboll i Huddinge som 14-åring, nyligen inflyttad från Spånga. 14 år senare tvingades han lämna kommunen när jobbet krävde en flytt söderut. Jag gissar att många stockholmsklubbar välsignade den påtvingade avflyttningen ty maken till målskytt har sällan skådats på dessa breddgrader.
Lennart Söderlind såg tunn och späd ut men skenet bedrog. Han var stark, snabb och spänstig, framför allt så var han målfarlig. Genombrottsåret 1965 gjorde han 25 mål. Det gick lite trögare året därpå. Då fick han mycket stryk av motståndarbackarna och på den tiden skyddade inte domarna anfallarna på samma vis som idag. Jag kommer ihåg hur Pelé brutalt sparkades ur VM 1966.
Både Pelé och Lennart kom igen.
Ny målrush från Lennarts fötter och huvud under 1967 bidrog till att Hammarby IF ville ha honom att leda anfallet i jakten på en allsvensk plats. Efter tuffa provträningar valde Lennart att stanna hos Huddinge.
”I grunden är jag för lat. Dessutom skadade jag knä’t,” förklarar Lennart.
Istället kom det en kille från Hammarby för att bli spelande tränare i Huddinge. Bestämde försvarsspelaren Janne Holmberg skruvade upp träningsintensiteten rejält och det passade tydligen Lennart perfekt. Uppflyttning två år i rad och under dessa år gjorde Lennart 79 (!) mål i Huddinges tröja. Sug på den siffran. Sjuttionio!
Lennarts många mål bidrog starkt till att det blev spel i division 3 för Huddinge IF, för första gången i klubbens historia.
Hur bra var Lennart EGENTLIGEN? Han spelade ju aldrig högre än i division 3.
Janne Holmberg, som senare tränat landslagsspelare i såväl Halmstad som Hammarby. har sin uppfattning klar:
”Lennart Söderlind är den bäste fotbollsspelare jag någonsin tränat!”
Fotot visar en säkert inslagen Lennart Söderlind-straff på sköna Storängsvallen. (Ur Huddinge IFs medlemsblad nr 1, 1969.)
