Tre Maxade år - bokslut över en klubbdirektör
LÅNGLÄSNING. I tisdags presenterade IFK Göteborg de omhuldade Håkan Mild som ny klubbdirektör, och gjorde sig i samma veva av med den gamle, Max Markusson. Den senare har styrt klubben genom tre speciella år, som förtjänar att sammanfattas för att förstå vad han nu lämnar efter sig.
“Det här är en fantastiskt rolig utmaning!”
Orden är Max Markussons när han den 25 april 2018 presenteras som IFK Göteborgs nya klubbdirektör, klubbens första med tillsvidareanställning sedan Martin Kurzwelly lämnat föreningen två och ett halvt år tidigare.
När Max Markusson som 38-åring tar över det han vid samma tillfälle benämner som ett av Göteborgs fem tuffaste uppdrag, med dess mediala utsatthet och höga förväntningar, gör han det med en bakgrund som tidigare VD för tidningen Faktum och kommer direkt från en roll som evenemangschef för Göteborg & Co, ett av kommunens eventbolag med ansvar för bland annat Way Out West och Göteborgs filmfestival.
Ingen lätt ankomst
Markusson ville med sitt eget uttryck "inte recensera" arbetet hos tidigare personer i den blåvita ledningen, men det var inget dukat bord han kom till. 2017 års resultat hade 2 månader tidigare presenterats och landat på minus 12,5 miljoner, ett år där man minskat utgifterna med 20 %. Pontus Dahlbergs försäljning i januari 2018 hade dragit in stora summor - 35 miljoner stod det i tidningarna - men gick snabbt åt för att fylla de hål som driften fortsatte lämna efter sig.
I sin intervju med Alltid Blåvitt i oktober samma år konstaterade Max att det - även med försäljningen inräknat - skulle bli svårt att nå ett nollresultat. I maj, en månad efter att Markusson presenterats men en månad innan han tillträtt, genomförde sportchef Mats Gren det han senare skulle kalla sin viktigaste handling under sin tid i Blåvitt: ett A-lagskontrakt med redan då eftertraktade löftet Benjamin Nygren, som dock inte spelat en minut allsvensk fotboll.
Även på det sportsliga planet rådde krassa tider. Nytillsatte tränaren Poya Asbaghis trebacksexperiment fungerade aldrig riktigt som tänkt, och under hösten blev det efter en rad tunga matcher allt allvarligare. Under 48 stormiga timmar rådde stor oklarhet vad som gällde efter att GP felaktigt basunerat ut tränare Asbaghis avgång, även om man däremot till sist fick rätt gällande assisterande Alf Westerberg och då flitigt omskrivne Mats Gren, som båda fick lämna skeppet.
Omstruktureringen
Blåvitt hängde kvar efter en avgörande match mot Brommapojkarna, men gick in i en oviss vinter, med en ifrågasatt tränare, utan sportchef, med stora tapp bland sponsorer och publik samt en ekonomi med stora besvär. Det var i detta läge Max Markusson började ta plats som chef. Markusson hämtade in flera tidigare kollegor och samarbetspartners, däribland marknads- och kommunikationschef Erica Berghagen, och ledde arbetet med att ta fram en strategi som skulle strukturera föreningens arbete framöver. Fokus lades i hög grad på att göra föreningen mer affärsmässig, och att hitta långsiktighet i arbetet.
Jonas Olsson tog en kort tid över som sportchef, men efter ett välkänt citat om löneutvecklingen i matvarubranschen klev han åt sidan och Kennet Andersson tog över som tillförordnad, sedermera permanentad sportchef. Markusson gick vid ungefär samma tid igenom Blåvitts ekonomi över hela 2000-talet och konstaterade att det i princip hela perioden fattats underliga och kortsiktiga beslut, och att tillväxten på många plan varit för svag. Arbetet påbörjades med att sänka kostnader över hela brädet, frigöra de tillgångar som inte var nödvändiga inom klubben, och att effektivisera organisationen.
Inför årsmötet var dock orosmolnen stora, inte minst efter att såväl kassör Jacob Andreasson (tidigare skribent för bl a Alltid Blåvitt) som ekonomichef Lena Mattsson lämnat sina poster sent i januari, underförstått i protest mot den budget Blåvitts ledning ville lägga fram för 2019. När väl årsredovisningen presenterades framkom det att man 2018 haft transferöverskott på 37,7 miljoner, men att driften gick 33,5 miljoner back, och att årets vinst på bara 1,3 miljoner knappast skulle stå sig särskilt långt om spåret fortsatte åt samma håll.
Det viktiga 2019
När en av Göteborgskamraternas startspelare blev gripen i mars, anmäld för kvinnomisshandel, nådde stämningen sin botten. Även om spelaren snart blev frisläppt och utredningen raskt nerlagd tycktes det som ännu ett tecken på en förening som hamnat där saker inte bara gick emot där man förtjänade det, utan där även motgångar uppstod ur tomma intet liksom bara för att.
I samma veva åkte Blåvitt ur Svenska cupen efter kanske tidernas sämst genomtänkta pyro, från en liten grupp supportrar som hävdade sig representera den breda massan, och när Allsvenskan skulle börja hade man sålt minst årskort på hela 10-talet och tippats att sluta på plats 13 av Sveriges samlade fotbollsexperter. Det enda som pekade åt andra hållet var en sista minuten-värvning av Lasse Vibe, som delade med sig av sitt osvikliga självförtroende åt andra i föreningen. Lik förbannat föll ett blekt Blåvitt med 3-1 i premiären mot nykomlingarna AFC Eskilstuna, och skulle därefter ställas mot Elfsborg - en match där den mörka vintern till slut vände när Blåvitt efter 20 minuter gjorde 2 mål på kort tid och med självförtroende i ryggen spelade ut Elfsborg.
En rad goda resultat följde, och efter 10 omgångar låg Blåvitt i toppen av tabellen och spelade jämnt med Malmö FF. Laget spelade bra, stundtals bländande bra en bit in i sommaren, och fick därefter lukrativa spelarbud på Carl Starfelt, Sebastian Ohlsson och inte minst Benjamin Nygren, vars försäljningssumma till Genk aldrig offentliggjorts, men som betonats som den största försäljning Blåvitt någonsin gjort. När sedan även Patrik Karlsson Lagemyr skadade sig brast formen för laget, som med hackande spel under hösten landade en sjundeplats.
På det hela taget rådde dock en positiv känsla, då det publikfriande spelet, det positiva kassaflödet och det nystartade damlaget som klubbades på det extrainsatta årsmötet 18 november skapat ett förnyad framtidstro i föreningen. Om IFK Göteborg gick in i 2019 med oförtjänt otur verkade det snarare som om året fallit ut med motsatt effekt.
2020 - stormarnas år
Hoppet och tilltron stod sig stark genom försäsongen 2020, och en förväntan om ännu större framgångar och fortsatt tillväxt satte sig inför årsmötet. Där rapporterades att ekonomin stagats upp rejält i och med det ökade publiksnittet 2019 samt sommarförsäljningarna. Föreningens eget kapital låg nu på 22,5 miljoner, mycket tack vare försäljningen av Benjamin Nygren vilket tycktes besanna Mats Grens ord, i synnerhet som man betonade att det skulle ge handlingsfrihet i händelse av något tufft år i framtiden. Kanhända var det där och då som någon jävel inte tog i trä som de borde och därmed orsakade det år som skulle följa.
Inför 2020 höjdes den ekonomiska målsättningen mot ett eget kapital på 40 miljoner - rejäla “håll käften-pengar” så att säga - och för första gången på länge talades det om att Blåvitt återigen skulle sikta mot toppen. Det finns många anledningar till hur året utvecklades, men man kan ju milt sagt säga att det inte riktigt blev som man tänkt.
Efter 3 månaders Corona-uppehåll drog serien och cupen till sist igång i juni, och trots framgångar i Svenska cupen som till sist blev ett guld på övertid mot ett Malmö med en då titellös Sören Rieks, var det ganska tydligt att detta inte var det Blåvitt som gått som tåget året innan. Med få förluster men ännu färre segrar och en allt längre rad oavgjorda matcher, med ett spel som inte längre kändes riktigt övertygande, sjönk IFK Göteborg sakta men säkert allt lägre i tabellen.
En lång skadelista gjorde inte heller saken bättre, och utan U21-serie fanns få tillfällen att spela in nya spelare i matchform. Trots starka nyförvärv som Jakob Johansson och Mattias Bjärsmyr fortsatte det man skulle kunna kalla krabbgången - varken framåt eller bakåt utan resultat mest i sidled som sakta drog ner laget.
Även den ekonomiska sidan gavs heller aldrig riktigt någon chans, med utgifter dimensionerade för tillväxt samt ett samhälle som plötsligt förbjöd publik och där företagens sponsringsavsättningar drogs in illa kvickt. Föreningen satte snabbt in hårda permitteringar och sökte bidrag från staten, men att det skulle bli knivigare var tämligen uppenbart.
En hård höst
Det verkliga startskottet för den återgång till ett stormigare Blåvitt som synts sedan hösten kom i och med styrelsens något plötsliga besked om att tränare Poya Asbaghi skulle sparkas. Beskedet kom till synes stick i stäv mot klubbdirektör Max Markusson och sportchef Kennet Anderssons bedömningar och de samtal man haft med huvudtränaren. Lite för många journalister hade uppgifter om att klubbdirektör och båda sportchefer övervägde omedelbar uppsägning för att det bara skulle vara ett rykte, och i Kennets fall blev ryktena verklighet med avgång och överlämning till Pontus Farnerud. När man tillsatte Roland Nilsson verkade det som en kursförändring på flera plan.
Kontraktet säkrades i näst sista matchomgången, men få var nöjda med en säsong där IFK Göteborg med nöd och näppe kom undan hotande spel i Superettan 2021. Under senhösten säkrades en försäljning av Jesper Tolinsson som gjorde att ekonomin även den togs till tryggare territorium. I slutet av året förutsades omfattande utrensningar av GT:s skribent Markus Wulcan, vilket syntes i truppen som kring årsskiftet såg radikala förändringar med sammanlagt 9 spelare som lämnade laget.
Läget idag
Få kritiserar idag den ekonomiska insats som Blåvitt genomfört under 2020, givet de enorma utmaningar den globala pandemin ställt föreningen inför. Årsredovisningen är ännu inte på plats, men det förefaller som klubben kommer göra en mindre, fullt hanterbar förlust. Därför var det något överraskande när klubbdirektör Max Markusson den gångna veckan ersattes av Håkan Mild. Det sportsliga har, efter resultatraden 11, 7, 12 under Markusson knappast briljerat, men det är egentligen främst senast säsongen som kan sägas vara ett större problem sett till förutsättningarna.
Det är svårt att uttala sig om anledningarna till att styrelsen tar in Mild för att ersätta Markusson, i synnerhet då de dessvärre ytterst sällan tyckts presentera eller förklara sina beslutsunderlag för medlemmarna. Detta påverkar också möjligheten att avgöra Max Markussons eftermäle i Blåvitt och göra en helhetsbedömning kring vad som skett.
Rykten har pekat ut ett par olika områden som grunder till kritik mot den förre klubbdirektören. Den stora personalomsättningen utgör ett av dem, inte minst som nytillsatta i många fall bedömts ha en stark koppling till Max själv. Likaså har kommunikationen, där han själv satte upp “tydlighet” som ett mål, av vissa påståtts vara en källa till irritation hos styrelsen exempelvis i hur klubben dragit på sig kritik i media för stängda träningar och uteblivna skaderapporter. Även kontakten med sponsorer, som av Markusson i hög grad delegerats till underordnade, sägs ha uppbringat klagomål som ska ha påverkat styrelsen.
Det är också tänkbart att konflikten mellan Markussons tydliga delegationsordning och det upplevda behovet av handling skapade slitningar med styrelsen, inte minst när det kom till det sportsliga - där man nog får medge att resultaten under Max varit måttliga. Fallet när styrelsen avskedade Poya Asbaghi kan ha varit punkten där man bestämde sig för att byta kurs.
Samtidigt finns det också röster som pekat på att Max kan ha utgjort en form av kris-VD, som tillträtt i ett utsatt läge för att genomföra omfattande omstruktureringar och sedan lämna över tyglarna när man styrt upp den grundläggande ekonomin och bestående processer i föreningen. De ekonomiska resultaten får sägas vara mycket goda, även om man också haft viss tur (och skäl att tacka andra) i och med unga spelare som tagit steg framåt och haft gott om tid kvar på sina kontrakt.
Markussons eftermäle
Idag har IFK Göteborg ett grundläggande kapital av “håll-käften-pengar” och kunde även under ett Corona-år välja att behålla Kharaishvili och Yusuf (må vara till priset av Tolinssons kanske något förtida affär). Håkan Mild får ta över en förening med tydligt strukturerade planer och personer som är anställda med relativt klara roller för inplanerade kompetenser. Ingen talar i dagsläget längre om Blåvitt som ovälkomnande gentemot personer med varierande ursprung, och föreningens damlag har införts och siktar i enlighet med årsmötets beslut mot att stadigt arbeta sig uppåt genom seriesystemet.
Vi har inte i dagsläget tillräcklig insyn i IFK Göteborgs utveckling på det administrativa planet och det långsiktiga ekonomiska planet för att kunna göra en tydlig bedömning av Max Markusson som klubbdirektör. Det är möjligt att vi aldrig kommer helt få klarhet i det. Det vi kan konstatera är att han anställdes för att åstadkomma förändring, och det gjorde han. Det ekonomiska har fungerat bra, det sportsliga inte fullt så bra. Max var sannolikt varken bäst eller sämst i den blåvita historien i sin roll, men troligen kommer utvecklingen under Håkan Mild ha stor effekt på hur vi ser på Markussons omstrukturering.
“En ny linje ger nya saker, så är det. Då får folk fråga sig själva, “Orkar jag?”, och då blir det också naturligt att det roterar folk utifrån hur svaret på den frågan ser ut.”
- Max Markusson, intervju med Alltid Blåvitt 28 mars 2019
