Trettio år är lång tid
1982 var både Carola och Herrey´s okända begrepp. Brasilien charmade en hel värld i fotbolls-VM, med spelare som Eder, Zico, Socrates, Junior, Falcao och allt vad dom hette. Att dom inte vann anser till och med brasilianarna själva än idag vara av sekundärt intresse, för fotbollen dom spelade har aldrig varit så vacker. På hemmaplan charmade Blåvitt om inte ett helt land så åtminstone stora delar av detsamma, i och med sin UEFA-cuptriumf, anförda av ett antal Glenn varav Strömberg och Hysén var de mest tongivande. Ska man sammanfatta läget så känns det inte riktigt som igår, utan snarare att det runnit ett antal liter vatten under broarna sedan dess.
1982 var även senaste gången en spelare representerande IS Halmia vann HP-dribblern. För egen del var jag relativt färsk Halmian och då jag inte fyllt tvåsiffrigt ännu så var min analytiska förmåga kring sporten inte fullt utvecklad. Bengt Bertilsson har senare beskrivits av andra som en målvaktselegant som främst jobbade från linjen och som och sällan var ute och flaxade. För egen del kunde jag konstatera att han höll nollan i Bäst-i-stan-matchen det året och att det var bra, gott nog så. Vidare kan konstateras att en plats "på bänken" sällan är meriterande i första hand, om det inte som i Bengts fall handlar om sammanställningen över Halmias bästa elva från 40-talet fram tills idag vilket således vittnar om att varken jag, trots mitt då ringa kunnande eller Hallandspostens jury var fel ute när Bertilsson fick utmärkelsen.
Nåväl, reflektioner kring det faktum att ingen Halmian inkasserat priset sedan 1982? Rent krasst finns det tyvärr bra förklaringar till varför så är fallet, den mest elementära är väl att laget under denna period gått från att vara ett stabilt andradivisionslag till ett dito i landets fjärdedivision ungefär. Visst har det funnits ljusglimtar även under denna period av relativt kompakt
mörker, avser främst säsongen 1997, men hur bra laget än var så är det lite svårt att tävla med ett HBK med SM-guld i bagaget anfört av en galet bra Fredrik Ljungberg. Det mest remarkabla måste väl ändå vara att Ljungan inte fick Dribblern det året, inget ont om Jesper Mattsson, men det känns som han fick den mer för lång och trogen tjänst. Ljungberg skulle ju för övrigt lyfta sig ännu ett par klasser efterföljande säsong då han också fick priset, så med facit i hand gjorde juryn kanske rätt ändå?
Vad talar för att en Halmian kommer få utmärkelsen inom det närmsta då? Tyvärr inte mycket, trots årets kanonsäsong. De tjugonio senaste utmärkelserna har uteslutande gått till Bollklubbare, vilket har sin naturliga förklaring i att HBK är och har varit outstanding inom Hallandsfotbollen under perioden. Däremot har det varit tillfällen då det funnits möjlighet att bryta denna trend, inte minst för att undvika att det blir HBK-dribblern istället för HP-dribblern. Dels det ur ISH-synpunkt nattsvarta 1991 när HBK åkte ur Allsvenskan och IF Leikin högst sensationellt gick upp i landets näst högsta serie, här borde väl funnits utrymme för exempelvis Tomas Stierna att kamma hem priset enligt min syn på saken. Att Niclas Alexandersson fick utmärkelsen är i och för sig inte anmärkningsvärt, men det är mer omständigheterna som stör mig lite. Än värre är det i exempel nummer två, vilket är den senaste utnämningen. 1991 gjorde HBK egentligen en helt okej säsong och föll snarare offer för ett fullständigt galet seriesystem. Förra året gjorde HBK som bekant en rakt igenom usel säsong samtidigt som Varbergs BoIS stod för en bragdsäsong, varken mer eller mindre. Nu är det förvisso inte ett lags prestationer som skall premieras i utdelandet av HP-dribblern, men att juryn även förra året lyckades hitta en HBKare att tilldela priset anser jag vara något anmärkningsvärt.
Nu gör HBK åter en bra säsong, över förväntan enligt expertisen som enig tycktes ha fastnat i pratet om att "det-är-oerhört-svårt-att-ta-sig-upp-direkt-och-nu-kommer-det-dröja-länge-innan-klubben-går-upp-igen" och därtill fanns dom inte fullt så negativa som körde föregående mantra följt av "om-kommunen-inte-bygger-en-ny-arena". För egen del förstod jag inte pessimismen fullt ut, riktigt så bra är inte Superettan, även om det är lätt att säga i efterhand såhär halvvägs in i säsongen. Jag tror att en solid defensiv (undantaget debaclet mot Landskrona BoIS senast) och en islänning på topp gör att Bollklubben spelar allsvenskt nästa säsong. Om det sker via direktuppflyttning eller kval låter jag vara osagt, men upp går dom och HP-dribblern tilldelas Baldvinsson.
Så när kommer en Halmian bli aktuell? Nästa säsong skulle det rent hypotetiskt kunna ske, om ISH gör en stark säsong i Division 1 samtidigt som HBK åker ur Allsvenskan ännu tyngre än 2011. Jag vet, man ska vara ödmjuk och allt det där, men Halmia missar inte avancemang i år. Det finns en rad spelare i dagens Halmia som enligt min syn på saken har stor potential att prestera även högre upp i systemet än Division 2 vilket jag hoppas dom också gör, i rödvit dress. Aldrig är man ju riktigt lugn emellertid, nu när laget gör sin bästa säsongsinledning sen jag vet inte när så finns det ändå någon gnagande oro, i detta fallet att laget börjat lite för bra och riskerar att värvas sönder. Men det är förstås bara irrationella katastroftankar från min sida!
Och vem blir då näste Halmian att inkassera HP-dribblern? Efter avgörande insatser i seriesegern i Division 1 södra 2013 så sluts cirkeln och en Halmiamålvakt för åter priset, Jonas Käck. (Om jag tror på det själv vet jag inte, men säkert är att om det slår in så kommer jag naturligtvis vara snabb med att påminna om vem som sa det först.)
Fotnot; det finns en eventuell tickande retorisk bomb i texten som jag gärna vill förekomma, nämligen följande; påstår jag att Tomas Stierna var en bättre spelare än Niclas Alexandersson? Svar nej. Riktigt så enkelt är det emellertid inte, det handlar om en jury och tyckande och då blir beslut inte alltid helt rationella eller vetenskapliga. Zlatan är till exempel inte en sex gånger bättre fotbollsspelare än Thern, Schwarz och Dahlin med flera utifrån att han fått Guldbollen sex gånger jämfört med efterföljande trios "enda". Vidare stod Kennet Andersson 1994 för den enastående prestationen att göra 5 mål i en och samma VM-turnering. För detta, tillsammans med en framgångsrik proffskarriär i övrigt tilldelades han sammanlagt 0 (noll) Guldskon. Kort sagt, utmärkelser skall man i viss mån ta för vad dom är och inte betrakta som en vetenskap.
