Trio i krönikor: Den destruktive supportern
Blåvitt har haft en av föreningens sämsta starter på Allsvenskan någonsin i år och även om det inte blivit så många förluster så har det inte blivit många vinster heller. Det enda vi haft i överflöd av är kryss. Rösterna kring hur Blåvitt ska hantera situationen är många, och av just den anledningen kommer Alltid Blåvitt gå ut med en trio av krönikor, som alla ger utrymme till olika åsikter om det nuvarande läget.
Det här är en av tre krönikor med lite olika syn på Blåvitts nuvarande situation och läge. De andra två är "Det räcker nu" och "Den eviga rationalismen"
Blåvitt har haft en av föreningens sämsta starter på Allsvenskan någonsin i år och även om det inte blivit så många förluster så har det inte blivit många vinster heller. Det enda vi haft i överflöd av är kryss. Rösterna kring hur Blåvitt ska hantera situationen är många, och av just den anledningen kommer Alltid Blåvitt gå ut med en trio av krönikor, som alla ger utrymme till olika åsikter om det nuvarande läget.
I en tid då svaga resultat radar upp sig och trycket bli större och större på Blåvitt ropas det efter förändring. Men vad för förändring är det vi vill se, och vad hoppas vi uppnå med den?
Jag har suttit och tittat på matcher där jag nästan blivit upprörd över att Blåvitt räddar poäng. Matcher där jag nästan hoppas att det rinner iväg så att man kan tvinga fram någon förändring. Då och då kommer jag på mig själv i just de tankarna. Man blir nästan glad när en spelare blir uppsnurrad på läktaren så man kan ropa mot bänken att ”Se? Bänka honom för fan!”.
I ett läge där resultaten inte går som man önskat är det väldigt lätt att vilja förändra saker. Och något jag insett under mina år som fotbollssupporter är just hur den där viljan att förändra saker kan bli både irrationell och destruktiv. Irrationell i den mening att man nästan firar det egna lagets dåliga insatser för att de skulle tvinga fram förändring, och destruktiv för att förändringarna man vill tvinga fram oftast inte gör något bättre.
För jag tror att den där negativiteten i många fall också ger upphov till en överdriven positivitet till just förändring. Man har ju suttit där några gånger och ropat efter att slänga in valfri junior istället för de etablerade spelarna.
Just det där med att slänga in juniorer är lite lustigt, för det blir ju oftast när det är som oskönast mot juniorerna att slänga in dem som flest ropar efter att just slänga in dem. För även om jag förstår tanken med att ”etablerad spelade x producerar inte. Bättre att ge lovande junior z chansen” så tror jag inte det är speciellt utvecklande för någon.
Jag har själv haft samma känslor för t ex Sebastian Eriksson och Hjalmar Jonsson ”back in the days” när jag tyckte att en 18 årig Sebastian borde spelats som vänsterback istället för Hjalmar.
Men krasst sett, när ett lag går dåligt så är det väldigt sällan lyckosamt att slänga in en ung spelare och hoppas att de ska vända trenden. Det är väldigt sällan utvecklande för en ung spelare att kastas in ett lag som går dåligt, och det är väldigt sällan utvecklande att lägga pressen att förändra något på en ung spelare på det sättet.
Att tro att Blåvitt ska slänga in superlöftet Jesper Tolinsson och låta honom styra upp backlinjen som läcker är varken realistiskt eller rättvist. Och hur imponerad jag än är av det Tolinsson visat upp när han spelat så är det ingen slump att han drog på sig en straff och ett rött kort mot Djurgården.
Då var det en rutinerad Holmberg som först väntade in minsta lilla kontakt innan han svandök för straffen och sedan gjorde samma för att ordna det röda kortet. Mot Örebro är det en rutinerad Mehmeti som tar luckan mellan en kort Victor Wernersson och en ännu kortare Patrik Karlsson Lagemyr för att ensam få nicka in ledningsmålet. Det är inget mål som en orutinerad men väldigt lovande 17 åring stoppar Örebro från att göra.
Tänk er själva att vara tonåringar i ett lag som inte vinner, och höra argare och argare supportrar kräva segrar för att till sist kallas in till tränaren och höra att ”Fan, vi vinner inga matcher, vi behöver desperat börja vinna. Så vi tänkte ge dig chansen. Ingen press.”
Men det är inte bara när det kommer till unga spelare som den förståeliga men likväl ofta destruktiva suktan efter förändring spökar. Det gäller ju spelsätt och tränare också. Och återigen så ska jag inte måla upp mig själv som någon slags tålamodets riddare, jag har under min tid på Alltid Blåvitt skrivit avgångskrönikor om både Stahre och Lennartsson.
Men det handlar ju också om vad man vill få för effekt av det hela. Få in en förändring bara för att förändra något? Få in en röst som leder laget annorlunda? Byta spelstil?
Någonstans är det ju ändå så att alla lag vill vinna matcher. Det finns ingen förening som går in i en Allsvensk säsong och säger ”Nej men vi tänkte åka ur. Vi är bara glada över att få lira här en säsong”. Att vi är Blåvitt med en väldigt stark historia gör ju inte att vi på förhand kommer ha lättare att vinna matcher. Det skyddar oss inte från domarmisstag, skador eller dålig ekonomi.
Att sparka ledningen ger oss inte kontinuitet i en skadedrabbad backlinje. Att sparka ledningen stoppar inte Djurgården från att få billiga straffar med sig (möjligtvis att man får in någon som tar Holm i örat och säger till honom att ge fan i att filma, men oklart om det skulle påverka våra resultat så bra). Att sparka ledningen stoppar inte Blåvitts ekonomi från att bli väldigt negativt påverkad av Coronapandemin.
Att ”go back to basics” är helt ärligt inte heller en hållbar strategi. För den som inte märkt det så är det väldigt få lag idag som spelar enkel och direkt fotboll. Nykomlingarna som kommer upp från Superettan kommer inte med en parkerad buss till Gamla Ullevi. Fotbollen har förändrats och det är inte lagen som riskminimerar mest som vinner längre. Det finns en anledning till att José Mourinho gått från hyllad supertränare till näst intill irrelevant på bara några år. Fotbollen har ändrats mycket de senaste 10 åren.
Att gasta om hur vi är Blåvitt och att vi är en förening som alltid ska slåss i toppen speglar ju känslan de flesta har, men speglar det en realistisk verklighet? Vad är det som Blåvitt gör som ska se till att vi hamnar framför t ex Djurgården just nu? Som gör att vi ska hamna framför Hammarby, eller Norrköping heller för den delen?
Vår kommun har ju som bekant skjutit Göteborgsfotbollen i knäna genom att fuskbygga Gamla Ullevi. Där har vi väldigt begränsade förutsättningar för att dra publik, begränsade förutsättningar för att sälja sponsorpaket i form av loger och restaurangplatser, begränsade förutsättningar till försäljning av mat och dryck. Det är tyvärr inte på Gamla Ullevi vi lägger grunden för att vara det där ständiga topplaget alla vill att vi ska vara.
Vi kan vända oss mot sponsorsidan istället. Blåvitt är enligt mätning på mätning landets populäraste idrottsförening, det borde kunna inbringa de där pengarna som ska göra oss till det där laget som alltid är med och slåss om SM Guld igen väl? Jo där ligger Blåvitt relativt bra till, men har ju också slagit i taket av vad man kan göra. Sponsorutrymmena på Gamla Ullevi är fulla, matchtröjan är redan lite för plottrig för de flesta supportrars smak, och till råga på allt så äger ju HIGAB de flesta reklamplatserna på Gamla Ullevi och låter inte Blåvitt sälja reklam där. Så även om det finns potential för Blåvitt att dra in mer pengar där så finns ingen tydlig väg att göra det på idag. Och med tanke på hur många supportrar skriker högt om hur olika ploj-jippon i halvtidspaus är pinsamt och ovärdigt Blåvitt så finns det ju en risk för att vi själva begränsar föreningens möjligheter där.
Vad kan vi då göra? Vad har Blåvitt som inga andra har? Som inte är begränsat av vår kassa kommun och deras pinsamma oförmåga att projektera ett byggprojekt större än ett sandslott (kolla hur det går för Hisingsbron just nu…).
Blåvitt har änglagårdsskolan och Prioritet Serneke Arena. Blåvitt har en unik möjlighet att knyta till sig talangfulla och målmedvetna spelare i en ung ålder. Utveckla spelarna och bygga ett starkt lag kring unga spelare som kan säljas dyrt och bygga en ekonomi runt det. Det är också den vägen nuvarande ledning valt att satsa i framtiden.
En väg som tar tid. Som kräver att vi har en utvecklande miljö för unga spelare. En tydlig röd tråd i arbetet och kontinuitet.
Om vi går tillbaka till inledningen av den här krönikan nu med det i bakhuvudet, att den sannolikt bästa vägen framåt för Blåvitt är att utveckla unga spelare, ha en tydlig röd tråd och kontinuitet, hur rätt känns det då att slänga in en 17 åring som blir enormt hårt straffad för sin orutin och förvänta sig att han ska vända trenden? Hur rätt känns det att slänga in nya röster och direktiv så fort laget på plan inte presterar enligt önskemål?
Hur bygger det en utvecklande miljö? Hur lockar det unga spelare till föreningen?
Det är för just den här typen av situationer som det är så viktigt att ha en balans av talang och rutin i truppen. När det inte längre är utvecklande eller schyst mot de unga spelarna att lägga allt hopp i deras händer så kan vi slänga in rutinerade spelare som vet vad det handlar om. Som varit med förr.
Istället för att kräva avgång åt höger och vänster så är jag övertygad om att det blåvita kollektivet hade kunnat driva enormt mycket nyttigare förändringsarbete på annat håll. Engagera sig i politiken och tvinga kommunen att ta tag i Gamla Ullevi. Eller engagera sig i ungdomsfotbollen och skjutsa grannens ungar till fotbollsträningarna (hos IFK Göteborg såklart. Gajsungarna kan ni ta till naturhistoriska och hålla borta från fotbollen).
Jag förstår frustrationen. Jag känner en enorm frustration. Jag var riktigt arg i inledningen av säsongen när Blåvitt tidigt missade chansen att haka på i toppen. Jag hade hoppats att Blåvitt skulle ta chansen den här väldigt underliga säsongen att överraska alla.
Men någonstans visste vi alla hur det såg ut. Vi visste att med det täta spelschemat skulle slå hårt med lag med tunna trupper. Vi visste att Blåvitt behöver sälja spelare för att kunna värva spelare.
Någonstans är det, när vi släpper förhoppningarna om skrällar, väldigt väntat att Blåvitt blir väldigt hårt drabbade av coronasäsongen.
Men trots att det är en säsong som drabbat Blåvitt väldigt hårt har förenignen vunnit Svenska Cupen. Trots att det är en säsong som drabbar Blåvitt väldigt hårt har man visat upp ett väldigt tryggt grundspel. Trots att laget gång på gång hamnar i underläge så förlorar vi väldigt sällan matcher. Krasst sett är det bara premiärförlusten mot Elfsborg av Blåvitts fyra förluster som inte är ett indirekt resultat av att Blåvitt varit och vunnit i cupen. Mot Djurgården, Norrköping och Malmö så var det tydligt att man satsade på cupmatcherna bara dagar innan de mötena.
Trots att resultaten går emot så låter Blåvitt det aldrig rinna iväg. Trots underlägen så hittar Blåvitt alltid tillbaka in i matcherna.
Jag har sett så många andra lag som när de hamnat i Blåvitts sits fegat ur. Som tappat allt. Som försöker förändra och istället låter resultaten rinna iväg. Som AIK som just nu radar upp förlusterna.
Ju längre in vi går i säsongen 2020 ju mer övertygad blir jag om två saker.
Det kommer vända, och när det gör det så kommer Blåvitt vinna match efter match efter match. Jag blir inte alls förvånad om Blåvitt gör en ”2014” och efter en svag vår kniper en toppplacering med en stark höst.
AIK, Helsingborg, Kalmar och Östersund kommer sluta bakom Blåvitt i tabellen. Även om det inte släpper för Blåvitt så har de fyra lagen det så mycket tyngre just nu.