Trippeln till Erik Niva – igen: ”Men jag tror inte jag vinner nästa år”
Guldskölden 2017 är avgjord och Sportbladets Erik Niva fortsätter sitt segertåg. Det här året prisas han som Årets sportjournalist, Årets sportkrönikör och som författare till Årets sportbok ”Känner ni vibbarna?”. – Jag är extra glad att vinna 2017 jämfört med 2009 för jag tycker att svensk sportjournalistik har utvecklats ordentligt från den tiden, säger han till SvenskaFans.com.
När SvenskaFans når Erik Niva för att gratulera till priset är det inte på något sätt en prismätt segrare i den andra änden.
– Det är en extremt stor glädje för mig och en utnämning som jag alltid har värdesatt väldigt högt eftersom det är folkets röst och inte några jurymedlemmars. Folket har förvisso inte alltid rätt, det vet jag som följt försäljningslistor inom musik och litteratur länge, men folket är ändå värt att lyssna på, säger han till SvenskaFans.com.
Redan 2009 vann Malmberget-sonen priser i Guldskölden för första gången. Precis som 2016 och 2017 kammade han även då hem tre priser.
– Jag blir mer och mer överraskande att jag vinner år efter år. Man funderar ju ibland över om man riskerar att bli blasé och avtrubbad. Jag finns ju med där år efter år och skriver och pratar ungefär om samma saker. Men jag är glad för läsarnas fortsatta förtroende och att de fortfarande står ut med mig…
– Sedan vill jag säga att jag är extra glad att vinna 2017 jämfört med 2009 för jag tycker att svensk sportjournalistik har utvecklats ordentligt från den tiden. Det finns många fler duktiga journalister i dag vilket gör det extra stort att få priset. Mediebranschen mår uselt, men sportjournalistiken lyckas på något sätt ändå att förnya och förbättra sig.
Är du extra glad över någon av kategorierna?
– Det är klart att Årets sportjournalist är störst och den jag är mest stolt över. Men lite extra glad är jag för bokkategorin eftersom den inte funnits tidigare. ”Känner ni vibbarna?” är nog den bok som jag är lite extra stolt över för den sammanfattar i hög utsträckning mina två senaste år som journalist där jag tagit något av en ny riktning. Mitt berättande är nog ganska likt men boken handlar mycket om fotbollens roll i ett Sverige i förändring. Den bygger mycket på U21-sommaren 2015 och flyktinghösten. Om fotbollens sätt att förmedla hopp om ett brokigt men fungerande Sverige. Den linjen har jag utgått ifrån de senaste åren, delvis för min egen skull, där jag tror att fotbollen aldrig varit så viktig för Sverige som den är nu.
Finns det något reportage du är extra nöjd med under året som gått?
– Jag har skrivit en hel del om fotbollens roll i utsatta svenska områden och förorter - Biskopsgården i Göteborg, Rosengård i Malmö, Vårby gård och Fittja i Stockholm - och det är jag glad för. Även om ämnet riskerar att bli uttjatat går det att skildra på ett både relevant och rättvist sätt.
Att Erik Niva ska stå högst på pallen i nästa års Guldskölden tror han däremot blir desto svårare.
– Kring midsommar går jag på föräldraledigt i runt ett års tid så jag är nog inte tillbaka till prisceremonin nästa år. Jag kommer visserligen köra på med tv-grejen, men där tror jag inte att jag kommer vinna några priser med tanke på konkurrensen.
– Jag ska inte säga att jag abdikerar, men jag tror inte att jag kan vinna nästa år. Så jag ser detta som slutpunkten för en egendomligt uppskattad era av mitt yrksesliv, för jag har svårt att se att du kommer ringa mig igen om ett år.
Slutligen, vill du ge våra läsare ett eller två boktips?
– Den bästa nya sportboken jag läst är "No Hunger In Paradise", en exposé av Michael Calvin om den engelska fotbollens söndervittrade ungdomsutveckling. Bland nya svenska böcker rekommenderar jag gärna "Propagandafotboll", där Ekim Caglar befinner sig i den skärningspunkten mellan fotboll och samhälle där jag trivs allra bäst.
*** *** ***
Här är alla vinnarna i Guldskölden 2017
