Under samma himmel och med samma adress
Under samma himmel och med samma adress som för trettio år sedan, spelades det under måndagen återigen ett allsvenskt Östgötaderby på Kopparvallen i Åtvidaberg.
När man bläddrar tre decennier bakåt i historieböckerna och tittar in på hur det såg ut den där tidiga höstsöndagen år 1982 då senaste allsvenska derbyt gick av stapeln, så möts man av bilder som talar om en sorts sorgsen uppgivenhet runt halvfyllda och stumma läktare. Hemmalaget hade en mardrömslik säsong bakom sig och håglösheten och bristen på självförtroende talade sitt tydliga språk i matchen mot storebror IFK Norrköping.
Kommersen kring och inne på Kopparvallen var låg, någon riktig puls och entusiasm saknades hos den anrika och klassiska fotbollsföreningen. Publiksiffran i detta derby nådde bara strax över 3000 åskådare, vilket i derbysammanhang såklart var en ynklig siffra.
Tidigare under detta svarta år för ÅFF hade mötet med AIK i slutet av maj lockat till sig 1945 åskådare, veckan efter kom det 1480 till mötet med Malmö FF på ett sommarklätt Kopparvallen.
Solen höll på att gå ner över fotbollshimlen i Åtvidaberg.
IFK Norrköping gick vinnande ur derbyt och bollkallarna från löparbanorna och bakom målen gjorde ett moloket hemmalag sällskap ut från Kopparvallens gräsmatta.
Hemmapubliken masade sig vemodigt hemåt med tankarna redan i division två och farhågor om att de just bevittnat kanske det sista allsvenska Östgötaderbyt någonsin på Kopparvallen i Åtvidaberg.
Farhågorna var tveklöst befogade.
Och såg länge ut att förbli en evig och sann förbannelse...
Trettio år har hunnit gå sedan det sista allsvenska derbyt ägde rum på Kopparvallen. Bollkallarna som då stod längs med Kopparvallens gröna gräs, dessa pojkar har idag gått och blivit medelålders vuxna män.
Måndagen den 27:e augusti 2012 blev det historiska datumet när ett nytt allsvenskt Östgötaderby ägde rum på klassiska och anrika Kopparvallen i Åtvidaberg. Intresset inför derbyt hade varit stort under flera månader, biljettruschen varit glödhet och antalet åskådare har stadigt tickat uppåt, samtidigt som nedräkningen mot festens öppnande pågick.
Den här klassiska derbyfighten har hela tiden funnits med som en extra kick och gratis uppåttjack, längs med hela den väg vi vandrat längs ända sedan den magiska oktoberkvällen, då ÅFF släckte Norrland och klädde hela Åtvidaberg i skummande guld efter det allsvenska avancemanget, som levererades under hösten 2011.
Det var ju så länge sedan både ÅFF och Peking huserade längs fotbollens röda matta samtidigt.
Bara ett fåtal i årets ÅFF trupp hade ens kommit till världen när senaste derbyt utspelades på Kopparvallens gräsmatta, från en tid då löparbanorna ännu kantade sidlinjerna.
Några av spelarna från årgång -82 i ÅFF var välkända profiler som Kalle Engqvist, Stephan Kullberg, Mats Karlsson, Tony Andreasson, Glenn Martindahl och Peter Karlsson.
Inga dåliga snubbar egentligen, men ändå gick det som det gick det där mörka året.
Måndagen 27:e augusti 2012 var en dag då fotbollen återigen dominerade händelserna och snacket i Åtvidaberg.
Många var säkert dom som minns hur dom med taggtråd kring hjärtat traskade hemåt den där september söndagen för trettio år sedan efter förlusten mot Norrköping med 0-2, men som denna kväll fick känna nostalgin blomma när Söderleden, Kanalvägen, Disponentens allé och Adelsnäsvägen under några timmar förvandlades till ett böljande hav av förväntansfulla fotbollssupportrar som vallfärdade mot kampen om Östergötland ,som skulle äga rum på Kopparvallen i fotbollens Mecka.
Den höga pulsen, den glödande kommersen, minglet och skratten i folkvimlet, draget kring biljettluckorna, alla blåvita halsdukar och matchtröjor och sångerna från läktarna, alla dessa sköna adrenalinkickar och härliga smällkarameller skapar ju en makalös feststämning kring fotbollen och höjer ju samtidigt attraktionen och värdet kring fotbollen något alldeles oerhört.
Vardagsmat på många ställen runt om i Europa. En härlig företeelse på Kopparvallen igår.
Kontrasten mot senaste allsvenska derbyt trettio år tillbaka i tiden, var igår megastort.
Feststämningen som rådde runt omkring och inne på Kopparvallen hade Åtvidabergs FF och IFK Norrköping själva dukat fram och sett till att bjussa hela Östergötland med omnejd på.
Båda lagen har överraskat positivt och tabellplaceringarna kan inget av lagen vara annat än nöjda och stolta över så här långt, men än är allsvenskan långt ifrån över och ett prestigefyllt derby vill ingen såklart hellre än att vinna och därmed också rättmätigt få krönas som vinnare i slaget om Östgötafotbollen.
Åtvidabergs FF har under säsongen på Kopparvallen stundtals spelat fullständigt magnifikt och ringmärkt oss alla ÅFF hjärtan med magi och fantastiska minnen från stunder då Gefle, Kalmar, Elfsborg och AIK blivit utspelade och fått lämna lilla Åtvid under närmast förnedrande förhållanden.
Derbyt skulle också bli en avskedsföreställning för en stark och en alldeles lysande stjärna som fått himlen över Åtvid att bländas av stort artisteri och fotbollskunnande.
Magnus Erikssons sista kväll på Kopparvallen skulle komma att äga rum just denna speciella och högtidliga afton.
Samtidigt som våra nyförvärv Abukabari och Imad Zatara var redo för att göra hemmadebut och presentera sig själva för sin nya hemmapublik.
Under inledningen dominerar ÅFF. Efter 45 sekunder kunde Magnus Eriksson fått bjuda på en galet vacker inledning i sin avskedsföreställning ,när hans vänsterkanon svepte precis utanför IFK målet. Imad Zatara imponerar och är framme i flera lägen som kunde slutat lyckligt och gett viktig utdelning.
Men ÅFF liret mattas av, Prodell har under förstahalvlek ett sagolikt vackert avslut, men istället för jubel och rubriker så trycks ett gult kort upp i nosen på honom.
IFK går till halvleksvila i ledning med 1-0 och mitt humör var väl inte direkt på topp i halvlek.
Andra halvlek är inte bra ur ÅFF synpunkt. Det är krångligt, besvärligt, långsamt och uddlöst. IFK verkade ha läst på läxan om ÅFF riktigt noggrant. Det var närmare ett 0-2 och en spik i kistan och en efterhängsen repris på de här derbyna mot kollegorna från Peking, hängde i luften.
Thomson agerade och bytte spelare, offensiven i laget på pappret var hänsynslös, men i praktiken var det nästan rena rama baletten framåt från hemmalagets sida.
Och 0-2 kom närmare och närmare.
Då steg han fram och förberedde ett salut värdigt en mästare.
Från egen planhalva drev Magnus Eriksson upp bollen. Han passerade mittlinjen och fortsatte in på Norrköpings planhalva och trettio meter från målet laddar han den vänsterfot vi lärt oss älska, och vi ser sedan bollen fara iväg som en projektil rakt upp i krysset bakom en hjälplöst sprattlande IFK keeper.
Jag bara skrek av glädje samtidigt som jag undrade om detta verkligen kunde vara sant.
En sann fotbollskonstnär som hela Åtvidaberg för all framtid kommer att bära med i sina hjärtan med oförglömlig kärlek, regisserar på ensam hand fram ett osannolikt slut på en fantastisk saga genom att producera ett fullständigt makalöst vackert drömmål i den 89:e minuten i ett glödhett derby mot självaste trätobrodern IFK Norrköping.
Han kom, han sågs, han segrade och vann våra hjärtan, Magnus Eriksson.
Vilket avsked han bjöd på.
Och vilket sanslöst skönt jubel som bröt ut på Kopparvallen.
Men ett par ögon på IFK bänken var kolsvarta av ilska.
Magnus Eriksson räddade vår kväll, samtidigt som han tryckte tillbaka korkarna på de öppnade och bubblande Champagneflaskorna som IFK Norrköping redan börjat nosa på.
Själv tänker jag inte öppna någon Champagne förrän vi nått hela vägen fram och kan andas ut. Vi är en bra bit på väg, men har en bit kvar innan ens tanken att korka upp har presenterat sig.
Gefle vann sist och det laget kan man aldrig räkna bort. Det vet vi av gammal rostig vana.
Bottenstriden har tätnat, liksom toppstriden som också andas spänning och dramatik.
Thomson och ÅFF får kämpa vidare med idéer och lösningar för den fortsatta resan som närmast går vidare mot en arena som bär på allehanda minnen den också.
Rambergsvallen på Hisingen.
Prodell, Möller och Mete ska nu framöver fortsätta skapa magi och visa att man är män nog att leverera mål framåt tillsammans med det här talangfyllda ÅFF laget, som nu bara har minnena av Magnus Eriksson att luta sig emot.
På fredag tuffar kampen vidare och spåren leder oss västerut...
///Allas Broder