Väsentligheter #1: Möte
När vi sju år senare mötte mannen som inte fick bada. Det är dags för första avsnittet av (o)väsentligheter, en serie i kanske bara en del.
Den lilla Medelhavsbyn är inte större än att man förr eller senare springer på varandra. Så att Vito en dag kom gåendes fram till oss där vi satt på ett kafé med varsin espresso och ett glas rött, som smakar betydligt bättre på plats än hemma, om man säger så, var inte det det minsta förvånande.
För ett antal år sen hyrde vi en lägenhet av hans familj. Det var en trevlig familj, där mamma gav oss frukt, pappa nickade i brist på annat språk och de tre barnen som alla fyllt 35 år alltjämt bodde hemma. Inget konstigt med det sistnämnda, i byn verkar detta vara legio. Vito var den som var mest nyfiken på oss.
Han levde då ensam, rättare: han verkade inte ha vare sig flick- eller pojkvän. Hans bägge syskon hade såväl hustru/man som barn, vilka alla trängde ihop sig i familjens hus. Vito fick flytta från rum till rum alltmedan familjen utökades. Till slut fick han det som vi tror var städskrubben.
Vito pratade, och pratar, rätt bra engelska. Hans problem var att han verkade ha sett för många kinesiska filmer så bokstaven R var väldigt stum, så stum att den gick att förväxla med bokstaven L.
Det föll sig en oerhört varm eftermiddag att jag frågade honom om han hade varit nere vid havet och badat.
Han skakade på huvudet och sa att hans bror var sjuk och måste vila. Jag tittade på min sambo, som tittade på mig. Det var en snäll bror, sa hon på svenska, som stannar hemma och passar sin lillebror på 38 år när denne är sjuk.
Vi hoppas inte det är något allvarligt med din bror, sa jag till Vito. Han svarade att han sen födseln haft problem med sin bror men att han hoppas att läkarna snart kan hitta en lösning.
- Ibland känns det som att jag vill operera bort min bror, förklarade han med sorgsna ögon.
Jag tittade åter en gång på min sambo, hon tittade på mig. Bägges ögon var uppspärrade. Vi hann tänka, vi måste byta lägenhet. Men min sambo fick ändå mål i mun och frågade, som för att komma bort från det makabra att Vito ville ta livet av sin bror, hur gammal denne var.
Vito tittade förvånat på henne. Sa efter en stund, lika gammal som jag förstås.
Så ni är tvillingar, undrade jag och funderade på hur jag så hade kunnat missuppfatta syskonens åldrar.
Då förstod Vito till slut, och började skratta. No no, not my brother. My bladder, I have problems with my bladder. It hurts when I pee.
Och så luftkissade han för att vi verkligen skulle förstå; den synen har dessvärre aldrig lämnat mig.
Sju år senare stannade sålunda Vito till där vi satt med varsin espresso och glas rött. Vi kramade om varandra och kindpussade varandra, så som man gör. Frågade hur vi hade det, hur alla mådde. Good good, från alla tre.
Förutom, sa Vito, att det hänt en olycka med min blåsa. Vi var uppe och klättrade i ett fikonträd för att komma åt de översta frukterna, och så ramlade min blåsa ner och slog sig. Ingen större fara, men nu kan min blåsa inte bada på ett tag. Vila, säger doktorn, vila i två veckor.
Vito lämnade oss efter en stund för att gå till matbutiken runt hörnet. Jag följde honom med blicken.
- Måste ha varit brodern han pratade om, sa min sambo. Det måste väl ha varit det?
