Från fjärde våningen: Vad vet man?
Det mesta står skrivet i stjärnorna och en får förlita sig på tro, hopp och kärlek. Några saker vet vi dock alla bestämt; att det är cuppajäveln som gäller, och att Erik Niva håller på Malmö.
Jaha. Här sitter jag på en inglasad altan som fungerar som rökrum. Några harar struttar omkring på gräsmattan utanför. En zlata... Sorry, en skata fintar bort två kajor och erövrar insekten, brödbiten eller vad det nu är som engagerar dem. Det är ett fint litet skådespel att betrakta medan cigaretten bränner sönder ytterligare några flimmerhår. Ett antal individer med olika styrkor, svagheter och karaktärsdrag, som försöker regera över en liten bit gräsmatta. En bekant scen.
I veckan drog Champions League-karusellen in i Malmö igen. Och med sig i virvlarna drog den både snö, minusgrader och influensavirus. Nu har jag fått en torr obehaglig hosta och illamående. Det river i halsen och ömmar i kroppen. Tack som fan för det Uefa! Allt som finns att säga om gårdagens match har förstås redan sagts på alla möjliga och omöjliga vis, både på mediaplats och på caféer, arbetsplatser, skolgårdar och behandlingshem. Erik Niva sammanfattade det på sitt eget sätt efter matchen: ”Här och nu står man ju och känner sig deppad, snuvad på den där gamla konfekten som det fortfarande tjatas om.”
Niva ja. När den här krönikan publiceras borde jag sitta på Mediacentret på Malmö Stadion och njuta i fulla drag av hans välsmorda munläder och intelligenta tankar. Jag gillar Niva, jag hade sett fram emot detta oerhört. Dessutom håller han ju på Malmö. Istället suttar jag Bafucin och är precis så ynklig som bara en man med förkylning kan vara. Jag svettas och fryser om vartannat, glider iväg i febrigt dramatiska sekvenser där jag besegrar influensan, där jag vinner mot alla odds, med en symfoniorkester pompöst spelande i slutscenen.
Jag yrar kring stora ord som tro, hopp och kärlek. Att inget är över förrän det är över. Och mitt i denna bombastiska svammelmonolog ser jag ljuset sippra in. Visst var gårdagens resultat ganska förväntat, men stenhuggaren kan ändå inte börja mejsla förrän slutsignalen ljudit. Så är det. Kom Real Madrid, kom Bayern München, kom who ever. Fetsjungande damen, ni vet. Eller betydligt bättre formulerat av Niva, efter att U-21 blev klara för EM-final i somras:
”Hade du frågat mig för ett år sedan så hade jag förlikat mig med insikten att Sverige aldrig kommer att spela en mästerskapsfinal för vare sig herrar eller pojkar så länge jag lever. Men vafan vet man egentligen? Nu sitter jag här – både skakad och rörd – och kränger av mig min tvångströja av negativa cynismer. Jag behöver den inte längre.”
Ja. Vafan vet man egentligen? Hade du frågat mig för ett år sedan om Malmö FF skulle ta sig till ett andra CL-gruppspel i rad, så hade jag gärna velat tro det men ändå skakat uppgivet på huvudet. Min tro och mitt hopp har förstärkts avsevärt, det finns inga begränsningar för vad våra himmelblå kan prestera. Kärleken finns där alltid.
Vafan vet man egentligen? Jag vet bestämt att jag saknar Nivas föreläsning i afton. Men jag vet också att saknad ibland kan vara positivt, att saknad kan omvandlas till längtan efter morgondagen. Och jag vet att jag längtar innerligt efter 2016 och Svenska Cupen. Långt, långt innan dess har jag dessutom tvåfotat den där jävla influensan långt upp till läktarens allra mest avlägsna korvkiosk. Precis på samma sätt som Jo Inge Berget kommer att göra med Pepe, eller vem som nu behagar stå i vägen nere i Madrid.
