Våra värsta rivaler - De tre mest irriterande spelarna
I morgon kväll är det dags för första akten av Sveriges El Clásico. MFF och Blåvitt drabbar samman och som vanligt innebär det stor ångest då varje förlorad poäng mot denna förening, våra enda riktiga rivaler rent meritmässigt, svider oerhört! Då IFK Göteborg tar fram det sämsta i mig ger jag er en magsur lista där jag drar mig till minnes några av de spelare hos våra motståndare som har irriterat mig mest genom åren.
1. Ruben "Stör Ej" Svensson
Ruben Svensson var en resolut, nickstark, gänglig mittback i 1980-talets IFK Göteborg som med sin vurm för kollektivet, stripiga hockeyfrisyr och mustasch blev något av en galjonsfigur för IFK som en knegarförening.
Egentligen borde jag inte ha något emot en sån kille, men min aversion tar sin bakgrund i händelser kring SM-finalerna mot Hammarby 1982.
Hammarbys supportrar som gick i bräschen för en mer levande läktarkultur hade under (det så förhatliga) slutspelet haft en sambaorkester på läktaren. Kanske inte det vi anser vara coolast på läktarna idag, men på den tiden och i efterdyningarna av Brasiliens charmanta fotboll och läktargung VM-sommaren 1982 så kändes Hägersten Hot Heaven, som orkestern hette, som höjden av exotiskt ståplatsröj.
Ja alla utom Ruben då. Efter Hammarbys seger med 2-1 i första finalmötet på ett sambagungande Söderstadion rasade Ruben i en tv-intervju. Blåvittbacken menade på allvar att orkestern borde förbjudas då den störde och gjorde det svårt för spelarna att koncentrera sig.
För en 10-årig MFF:are som jag blev Ruben en symbol för allt som är tråkigt med fotboll. T ex som de gånger IFK Göteborg vinner.
2. Stefan Lindqvist
Under Blåvitts fantastiskt framgångsrika 1980- och 90-tal lyckades man bra med många värvningar av spelare med bakgrund i andra svenska lag.
En av dessa var HBK-bördige Stefan Lindqvist som spelade en viktig roll på Göteborgs mittfält under första hälften av 90-talet.
Lindqvist var en stor bollvinnande mittfältare, vilket bara det var irriterande för oss MFF:are då vårt lag under samma period genomgick en smärtsam generationsväxling och laget till stor del bestod av småväxta unga spelare.
Dessvärre var Lindqvist inte bara skicklig, stor och stark, utan han var även så där lite lagom småful och retsam. Med en konstnärs precision kunde han oftast åstadkomma smärta och irritation hos motspelarna utan att få frispark eller kort mot sig. Tillika hade han gärna ett litet retsamt leende och någon kommentar tillhands för att ytterligare reta upp motståndaren och samtidigt sprida munterhet bland de blåvita supportrarna. En kille att älska när han är i sitt eget lag men en plåga att ha emot sig.
Han påminner mig om någon, ni Blåvita som läser det här kommer säkert på vem.
3. Jesper Blomqvist
Det kan ju tyckas osedvanligt småsint att tycka illa om den här lille ödmjuke pojken från Tavelsjö och det kan ju dessutom med rätta anses vara väldigt inkonsekvent att reta sig på den här mumlande lille tomten då han känns som motsatsen till kaxige Lindqvist ovan, men jag försvarar mig med att jag har lite svårt med den här typen av medias gullegrisar i allmänhet och med blåvita sådana i synnerhet.
Jesper Blomqvist kom från lilla Tavelsjö in the middle of nowhere och förutom att han inte kunde prata och att han på ett dagisbarns vis drog ner tröjärmarna runt händerna så var han en bländande begåvad ytter.
Då svenska folket går bananas så fort det handlar om ödmjuka norrlänningar som inte kan uttrycka sig så blev lille Jeppe snabbt en jätteidol överallt. Att han dessutom gjorde mål mot Barcelona i Champions League och gjorde en legendarisk fint med efterföljande mål i tom bur mot Sven Andersson i HIF gjorde ju inte grabbens popularitet mindre.
I min värld var det hela bara jobbigt.
MFF var som tidigare nämnt på dekis och i en besvärlig generationsväxling under den här perioden och som lök på laxen drog IFK Göteborg fram såna här talanger ur rockärmen.
Jesper Blomqvists höga kvalitet i Blåvitt, hans morsgrisfasoner, åren i obehagliga United och slutligen den skämskuddeframkallande cornrow-frisyren när han gick till Djurgården gör honom till en stark listtrea.
Bubblare
Stefan Selakovic, Peter Ijeh och Lennart Nilsson.
