Krönika: "Roar- eller Fergietime"
Är vad Varbergs Bois bäst behöver?
I veckan funderade jag på hur Varbergs BoIS borde formera sig under de fem “finaler” som återstår, allt för att maximera sina chanser att plocka så många poäng som möjligt.
För mig handlar det om att ha de bästa spelarna på planen och då ingår Diego Montiel. Eftersom yttrarna Anton Kurochkin och Isak Bjerkebo är våra bästa poängplockare i år måste de så klart också in i elvan. Och för att hålla den defensiva balansen landade jag i en tillbakagång till en 4-2-3-1 uppställning med två sittande mittfältare (Tranberg och Edlund). Det kändes också ganska logiskt då ingen av våra anfallare lyckats kontinuerligt under säsongen. Så längst fram kunde vi laborera lite och matcha den anfallare som såg bäst ut för dagen. Jag tänkte också att det naturligtvis inte kommer ske att Roar Hansen byter formation från en vecka till en annan.
Men tji fick jag! Idag startade Varberg enligt den 5-4-1 uppställning man succéartat vände matchen mot ÖIS med. Men draget att peta Hampus Zackrisson och istället spela Emil Hellman som innerback med Sverrisson på kanten bryter både mot att spela de bästa spelarna och “rätt man på rätt plats” enligt mig. Dessutom var Erion Sadiku tillbaka på Robin Tranbergs bekostnad. Resultatet var ett BoIS som var totalt utrullat i första halvlek. Inga vunna närkamper eller andrabollar. I varenda yta som bollen råkade befinna sig var en Boisare minst 10 meter bort. Det var nog inte bara vi utan även Roar som låtit sig luras av den “fenomenala” upphämtningen mot ÖIS och trott sig ha hittat något magiskt framgångsrecept inför fortsättningen. En grov underskattning från ett Örgryte som redan trodde sig ha vunnit matchen ligger troligen närmare sanningen.
I pausintervjun tyckte Roar att hans lag var alldeles för snälla och inte vann några närkamper överhuvudtaget. Vad blev då konsekvenserna för det spelare som bara ställt ut skorna i första halvlek? Inga alls!
Egentligen har inte så mycket hänt sedan Roar Hansens ankomst. Problemen för Varbergs BoIS ser ungefär likadana ut som de gjort hela säsongen med i mitt tycke en avsaknad av ett fungerande grundspel där i stort sett alla lag känns skickligare med bollen än Varberg. Under några ljusa sommarveckor trodde vi oss hittat något som skulle få det här laget att lyfta till “rätt” plats i tabellen men rätt plats är precis där vi är nu.
Det vi däremot har är en stark lagmoral och en förmåga att aldrig ge upp. Det har nu gett tre kvitteringar på övertid under de sex senaste matcherna. Idag var det återigen Diego Montiel som visade sin spets. I en liknande frisparksposition som senast mot ÖIS hittade han nu en framstormande Gustav Broman som nickade in kvitteringen vid bortre stolpen. I absolut sista minuten hade sedan Isak Bjerkebo en jättechans att avgöra frispelad av Alexander Johansson, men det hade väl varit lite för bra?
Om kvitteringen mot ÖIS kändes jävligt skön var känslan inte lika uppåt idag. Säkert beroende på att vi faktiskt fick en rejäl möjlighet att få med oss alla tre poängen men även för att det var en match mot en bottenkonkurrent på hemmaplan. Kanske skulle ovan nämnda “Roar-time” trots allt kunna indikera att en viss tränarbyteseffekt fortfarande finns kvar men frågan är om det räcker? För i en allt tätare bottenstrid är det snart “Fergie-time” Varbergs BoIS bäst skulle behöva när nu tre topp 5-lag väntar under de fyra avslutande omgångarna.
