Vardagen har stämplat in
Nätterna har inte varit helt sömnlösa, någon ångest har ännu inte punktmarkerat hela min tillvaro, än ringer det inga sirener i mina öron, överhuvudtaget tycker jag att det är alldeles för tidigt att leta fler fel och brister än dom som redan så klart och tydligt uppenbarat sig och strippat spritt språngande nakna för alla som följt Åtvidabergs FF tre senaste matcher i allsvenskan.
Man får helt enkelt finna sig att ta ett steg tillbaka och tacka för den tid då fotbollslivet lyckades slå ut i full blom, trots flertalet minusgrader, vinande snöstormar och huttrande pingviner, så lyckades Åtvidabergs FF tina upp den allsvenska upptakten med en härligt uppkäftig målkavalkad som i sin tur fick helmysiga poäng att dansa in i protokollen, poäng som ingen någonsin kan sudda ut.
I fyra hela omgångar kunde man se och njuta av Åtvidabergs FF glänsande tillvaro högst upp på tronen i fotbolls Sverige, en bragdartad status man får bläddra långt bak i historieböckerna för att finna en liknelse värd att jämföra med.
Janne Olsson och feta polisonger är några av ledtrådarna gällande årskullen vi då snackar om.
Tänk så enormt mycket det hann att hända under blott en enda april månad det här året.
Tänk sen hur mycket som ännu återstår och hur mycket som kommer att inträffa och ske i en framtid vi ännu inte har en aning om hur den kommer att se ut när den väl vecklar ut sitt rätta jag.
Hade någon under en snöslaskig februari eftermiddag mitt under försäsongen påstått att Åtvidabergs FF efter tre omgångar skulle leda allsvenskan med full pott med 12 gjorda mål och med Viktor Prodell i skytteliga ledning, klart man då hade undrat vilken sorts uppåttjackdrog denna någon svävade fram på bland flingorna som föll och som lika snabbt försvann i vinterns monotona mörker.
Tisdagen den 10 april kammade Åtvidabergs FF hem den tredje raka tretaggaren efter osannolika 6-1 mot Gefle på ett ödsligt besatt Kopparvallen, därmed ledde också ÅFF den allsvenska tabellen och Prodell var allsvenskans hetaste målskytt.
När jag sent den där kvällen låg och vred mig i sängen ville liksom alla himmelska känslor inte följa med huvudet ner på min mjuka kudde, känslorna fortsatte sväva omkring ungefär lika höga som konturerna kring blusen på Kate Moss, den här kvällen hade mina känslor förtvivlat svårt att landa, smälta och somna in.
Numera är serieledningen ett vackert minne blott, de sköna trepoängarna som alldeles nyss duggade så tätt och så välkommet, har plötsligt förbytts till ett hopplöst ösregn av monotona nollpoängare.
Hedersamma, välförtjänta, orättvisa, logiska eller förutsägbara förluster, eller förluster relaterade till horribla domartavlor, spelar ingen roll i vilka termer eller i vilken kategori man försöker eller vill rama in dessa förluster med, resultatet och slutsumman blir ändå alltid det samma i slutändan.
Noll.
Mina vänner, vardagen har stämplat in, spåren som ledde oss rakt mot stjärnorna syns inte längre till, någonting har tillfälligt ballat ur, någonstans växlade vi spår och resan förbyttes från en angenäm tur i första klass, till en betydligt skumpigare och oviss tur genom motvind och dimma.
Tiden är kommen då det är dags att bryta trenden med nollor, vi behöver fylla på vår poängskörd, som liksom tabellen visar hittills är underbart okej, men fler förluster sänker självförtroendet, ökar paniken, intresset och tilltron kring ÅFF falnar och ett redan tungt minus i budgeten gällande publiksiffror på Kopparvallen, skulle kunna bli förödande för den framtid vi alla önskar ska vara just vår.
På något vis känner man ändå igen sig i den tillvaro som just nu råder, motvind och svarta rubriker är någonting man lärt sig att förknippa med ÅFF, när tilltron är närmast obefintlig och alla förståsigpåare börjar rikta hakan uppåt igen och mumla om "vad var det vi sa", alla dessa ihåliga ekon med bildspel, röster och rubriker som genom åren försökt begrava ÅFF, känner man så väl igen.
Alla bröder och systrar, det är också då som ÅFF brukar resa sig på nio och slå tillbaka så hårt att marken gungar, när journalisternas rubriker är som svartast och när storebror försöker grina ner mot oss, det är då rebellen i ÅFF vaknar upp och regisserar fram sitt sanna jag och blåser igång en magi som saknar motstycke i dagens supermoderna och uppblåsta värld.
Det har hänt förr och det kommer att hända igen.
Jag känner igen symtomen.
Jag skrev någonstans att vardagen har stämplat in, om det nu existerar någon vardag i allsvenskan. Efter alla år i superettan och diverse andra serier så känns det kanske lite oförskämt och otacksamt att kalla existensen i fotbollens hjärta och absoluta gräddhylla för någonting annat än en storslagen fest.
Men det är klart att det är skillnad på att vara bäst i Sverige från att vara före Mjällby AIF i tabellen.
Kanske inte känslomässigt, men statusmässigt sett.
Men jag visste någonstans att det här varar inte för evigt, någonstans kommer den här enkelriktade himmelsfärden att ta slut, förr eller senare trycker någon på bromsen och återkallar verkligheten.
Expressens Daniel Kristoffersson har hittat en kompis bland tidningens reservlag eller bland b-skribenterna som ibland får utrymme och syre.
Mattias Larsson heter han och han är också en sån där "sparka neråt, slicka uppåt" journalist.
I takt med att solen värmer allt mer så har också denna snubbe tinat upp när han glad i hågen skriver att" det är skönt att se att allsvenskan äntligen börjar få form, när storklubbarna tar plats i toppen".
Åtvidabergs FF som klubb håller inte allsvensk nivå.
Småklubbsmatcherna har blivit för många, vilket Mattias Larsson ser som orsaken till rådande publikras i allsvenskan.
Gratis tändvätska.
BK Häcken från Hisingen i vackra Göteborg väntar härnäst. Ännu ett ruskigt svårt motstånd att försöka eliminera. Offensivt kryllar det år från år av hänsynslöst kreativa målgörare i detta lag, sedan Peter Gerhardsson tillträdde i klubben så har också helheten i laget blivit starkare och det är inte ett dugg förvånande att laget parkerat högt upp i allsvenskan under senare år.
Som så många andra lag, så är också Häcken betydligt vassare och svårbemästrat hemma på Hisingen.
Något alla med hjärtat i ÅFF väl känner till.
Inuti mig lever jag på en förhoppning om att Åtvidabergs FF i morgon på Kopparvallen tar hem en trepoängare som hade varit ljuvligt skön att ta med sig ner till Malmö på söndag. Ock som också överhuvudtaget hade varit underbart skönt att plussa på de redan nio poäng som blivit våra under en april månad som nu är över och förbi.
Lår sköna maj bli precis så skön som vi alla önskar.
En bra början vore att besegra BK Häcken.
Och börja om på något nytt igen...
/// Allas broder
