Krönika: Varför är vi Blåvita?
En fråga som man stöter på rätt ofta när man pratar med folk som är ointresserade av fotboll är vad det är som är så speciellt med fotboll, och varför håller jag så hårt på Blåvitt av alla lag? Spontant vill man besvara sådana frågor med en blick som säger att det är världens mest självklara grej i hela världen. Men om man faktiskt studerar frågan så känner jag att den är rätt befogad.
Jag tog mig en funderare på båda frågorna. Vad är det som jag tycker är så fascinerande med fotboll? Vad är det som gör att jag tycker fotboll är bättre än basket? Bättre än ishockey? Och varför blev jag Blåvit? Var det för att jag växte upp på 90-talet och bara valde att följa det laget som var överlägsna i Sverige? Var det för att min morfar är Blåvit? Var det slump? Kunde jag lika gärna blivit Öisare eller Gaisare?
Jag funderar på hur det gick till när jag började följa Blåvitt. Det var runt 2002-2003. Jag var väldigt ointresserad av sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Min bror spelade fotboll, var rätt duktig på det till och med, och vi var alltid varandras motpoler. Det kanske var just hans intresse för sporten som var roten till mitt ointresse. Jag var i övrigt en rätt utstött kille på den tiden. Hade inte så många kompisar i klassen, och framför allt så var de som inte var mina kompisar rätt otrevliga. Minns framför allt en kille. Inte den populäraste killen i klassen, snarare den populäraste killens högra hand. Han spelade fotboll. Han var inte den snällaste killen i skolan om man säger så. I alla fall inte mot mig.
Minns våren i 6:e klass. Det var 2002 och fotbolls-VM började rätt tidigt det året. Skolan var nästan slut, och den skolan jag gick på då hade bara år 1-6 så vi skulle alla byta skola efter det här året. Det var liksom sista dagarna med klassen. När Sverige skulle spela mot Nigeria så rullade lärarna in en TV i klassrummet och hela klassen fick titta på matchen. Jag kommer i all ärlighet inte ihåg så mycket av matchen, mer än att jag var mycket lugnare är resten av klassen. Det stod 1-1 en bit in i andra halvlek när Sverige fick en straff. Den här killen som alltid varit så otrevlig råkade sitta bredvid mig. Han lade sin arm runt min axel samtidigt som Henrik Larsson stegade fram för att slå straffen. Den gick i mål och hela klassrummet jublade. Jag med, trots att jag egentligen var rätt ointresserad av fotboll. Inte så mycket för fotbollens skull, utan för att jag insåg att den gruppen jag befann mig i ville att Sverige skulle vinna matchen, och om jag höll på Sverige fick jag vara en del av den gruppen.
Efter det tittade jag på lite fler fotbollsmatcher. Jag såg bland annat Blåvitts kval mot Frölunda. Då höll jag på Blåvitt mest för att min morfar inte ville att de skulle åka ur. Under 2003 så såg jag en del matcher på tv. Min pappa hade Canal + som det hette då, och de visade en del av Blåvitts matcher. Jag följde till och med med en kompis för att se Blåvitt ta emot Hammarby på Ullevi.
Samtidigt så började man intressera sig för att försöka spela lite fotboll också. Jag minns hur man var och seglade. Vi hade ingen boll med oss, men vi hittade en halvliters PET flaska och ställde två skor som ett mål och spelade på bryggan ändå.
Inför säsongen 2004 så kände jag att fotboll faktiskt var rätt skoj. Jag ville se mer. I ett kanske inte allt för genomtänkt beslut så tog jag ihop alla pengar jag sparat under de senaste året och köpte ett årskort hos Blåvitt. Jag satt på sektion D, helt ensam. Ganska snabbt började jag tvivla på mitt beslut. Vad tänkte jag när jag som 14 åring lade alla pengar jag sparat ihop det senaste året på att gå på fotboll helt ensam?
Men säsongen kom, och jag gick nervöst till Gamla Ullevi. Jag satte mig på min plats, och till höger om mig hade jag en äldre man. Varje match så köpte han en kaffe och en delicatoboll. Han hade suttit på samma plats i flera år och gick precis som mig helt ensam. Vi brukade prata om fotboll med varandra. Jag kunde rätt lite om fotboll egentligen, men han förklarade många grejer för mig. Det var han som lärde mig offside-regeln, och att målvakten inte får ta upp ett hemmåtpass.
Den säsongen slutade rätt bra för Blåvitt. Inför 2005 var man ett av de topptippade lagen. Jag hade det året inte råd att förnya mitt årskort utan gick istället på många matcher i klacken istället. En kompis i klassen följde med mig, och han hade GP:s mervärdeskort, så vi gick 2 för 1, och ungdomsbiljetter i klacken kostade bara 40 kr så vi gick för 20 kr var.
Säsongen gick riktigt bra, och intresset för fotboll hade vuxit sig starkt. Att gå på fotboll hade blivit en något man gjorde tillsammans med de få vännerna jag hade. Jag lyckades till och med spara ihop till en matchtröja som jag stolt bar på matcherna.
I skolan gick det dock sämre. I alla fall socialt. Den där killen som hade varit otrevlig i mellanstadiet hade hamnat i samma klass som mig igen, och han hade inte blivit trevligare. Trots ny skola och många nya klasskompisar så lyckades man inte riktigt skaffa nya kompisar snarare tvärt om. Popularitet på högstadiet var lite som en aktiebörs, och min aktie bara sjönk i värde. Till och med folk som hade umgåtts med mig under mellanstadiet insåg att det var bäst att göra sig av med mig, och till sist hade man i princip bara 2 kompisar som man umgicks med.
En dag kom en tjej i klassen till skolan med en Gaiströja. Hon var Gaisare. Vilket även den där otrevliga killen var. Den här tjejen var väl inte heller den mest populära, och många tog tillfället i akt att reta henne. Hon var väldigt upprymd över att få gå på match den kvällen. Gais mötte något lag i Superettan och hon skulle dit med sin pappa. Killen gick fram till henne och sa till henne att hon inte fick gå med Gaiströjan på. Det var bara julgranar som hade matchtröja. Riktiga supportrar hade inte matchtröja. Hon försökte försvara sig med att hennes pappa också hade matchtröja, men det var tydligt att hon mest försökte övertyga sig själv om att hon inte gjort fel. Själv höll jag mig borta och sade inget om att jag också gick på match med matchtröja.
I samband med det så höll Allsvenskan 2005 på att dra sig mot sitt slut. I den näst sista omgången skulle Blåvitt åka till Stockholm och spela mot Hammarby. Änglarna ordnade stort tåg dit. Jag och min kompis hade ordnat så fick åka med på tåget. Det var min första bortamatch.
Vi gick på tåget, och visste inte vart vi skulle sitta. Vi hade inte fått några platsnummer vilket vi tyckte var underligt. Just det här tåget var ett tåg som normalt sett gick i nattrafik, så istället för vanliga stolar var det sovkupéer på tåget. Vi gick in i en, såg ett gäng killar och en tjej som drack öl och sjöng sånger. Vi gick vidare tills vi hittade en tom. Vi hoppade upp i överslafarna och satte oss där och spelade lite kort med varandra. Det kom några killar i 20årsåldern och satte sig under oss. De hälsade på oss men sade inte så mycket mer. De snackade en del fotboll, drack lite öl och sjöng lite låtar. Ibland pratade de med oss, frågade om det var vår första resa med Änglarna och lite sånt, och ibland lämnade de oss i fred. Efter en lång resa kom vi till Stockholm och Söderstadion. Vi var några av de sista som kom in på bortaläktaren. Det var ganska trång så vi stod halvt i trappan, precis framför räcket.
Kommer inte ihåg så mycket av den matcher heller i all ärlighet, mer än att Blåvitt tappade 2-1 till 2-3 och Djurgården säkrade guldet på Gamla Ullevi mot Öis, och firade gemensamt med Öisarna. Det minnet som dock sitter kvar, och som kan vara det starkaste Blåvittminnet i mitt liv, är hur Änglarnas dåvarande ordförande, Andreas Toll, ställer sig på räcket. Samma räcke som jag stod vid. Får att hålla balansen sätter han sin hand på min axel. Sedan står han så stora delar av matchen. I paus pratade han lite med mig. Antagligen var det bara några få ord, men för mig kändes det som en evighet.
Jag tror inte Toll tänkte på det, och jag tror att få som läser det här förstår hur det var för mig där och då. En tonårskille som egentligen bara hade 2 kompisar, och en handfull människor som jag umgicks med, stod bredvid Toll på en av årets viktigaste matcher. Jag hade till och med matchtröjan på mig, men fick ändå stå kvar. Det var samma sak på tåget. Det var ingen som försökte undvika kupén där jag satt. Tvärt om, folk kom in och pratade med mig och min kompis, de pratade om matchen, om spelarna, om domaren.
Och sedan dess har det aldrig varit snack om vilket lag som är mitt lag.
Och det är också svaret på varför man älskar fotboll och älskar Blåvitt. Fotboll är inte världens populäraste sport för att det är världens bästa sport. Fotboll är världens populäraste sport för att alla kan ta till sig det. För att man kan spela fotboll med grejer man hittar i en soptunna.
Och Blåvitt… Blåvitt är det som alltid välkomnar dig med öppna armar. Där man är välkommen när man inte har någon annan att vända sig till.
