Vårsäsongen som gått – Precis som förväntat, besvikelse och glädje
Allsvenskan går in i ett sommar och VM uppehåll och efter att Blåvitt spelat en tredjedel av säsongen kan vi konstatera att säsongen sett ut ungefär som väntat. Ändå är det en enorm besvikelse som konstant sätter vårt tålamod på prov.
Inför säsongen 2016 så tippade jag att Östersund skulle sluta som jumbo i Allsvenskan. Resonemanget var att deras fotboll var för naiv. De lag som backade hem och stängde ytor skulle vara för bra på det för att Östersund med ett i princip intakt Superettanlag skulle klara av att låsa upp motståndarförsvaren. Att det var ett väldigt samspelt lag som haft många år på sig att sätta sitt spelsystem trodde jag inte skulle hjälpa mot klubbar som t ex Gefle som hade flera år av rutin när det kommer till just att grisa sig till poäng. Jag trodde inte heller att Östersund skulle klara av att spela ett spel som på allvar kunde mäta sig med de Allsvenska lagens kvalitet. Jag trodde helt enkelt att nivåskillnaden mellan Superettan motstånd och Allsvenskt motstånd skulle vara för hög.
Kort och gott. Inte lika bra på att föra matcherna som de allsvenska topplagen, och inte skickliga nog att dyrka upp de mer cyniska lagen.
Som alla nog vet hade jag helt fel. Östersund visade att den inneboende kvaliteten som fanns i truppen tillsammans med ett väl utvecklat spelsystem som de fått jobba på i lugn och ro i flera år gott och väl räckte för att båda spela ut de etablerade lagen och låsa upp de mindre etablerade lagen.
De som har haft koll på Östersund från innan de gick upp i Allsvenskan minns att det var ett lag som inte gjorde succé omedelbart. Inte heller under sin första allsvenska säsong var succén omedelbar. De slog vissa av topplagen förvisso, men torskade också matcher mot t ex Sundsvall med många mål. Spelet såg stundtals bra ut, spelet såg stundtals väldigt dåligt ut.
Gränsen mellan att spela vägvinnande, modig fotboll och att spela naiv, juniorliknande fotboll är tunn.
Vilket för oss till Blåvitt som inför 2018 satsat på att göra om laget och klubben. Dyra etablerade spelare har på många positioner bytts ut mot unga formbara och lovande spelare. Blåvitt byter tränare från en etablerad tränare som med en på många sätt ”stabil” fotboll genom sin karriär ofta kunnat leverera stabila resultat till en ung tränare som lyckats förvandla ett tråklag som Gefle till ett spelförande lag på bara en halv säsong.
Blåvitt vill bryta ett mönster. Hängslen och livrem lämnar plats för en mer ”vågad” fotboll. En stabil fyrbacklinje som nästan alltid stod i linje med varandra byts ut mot en trebackslinje där både Calisir och Sebastian Eriksson ofta går upp som en släpande mittfältare istället för mittback när Blåvitt för spelet.
Precis samma analys som jag 2016 gjorde på Östersund går att applicera på dagens Blåvitt. De unga spelarna har inte rutinen och ett satt spelsystem på den nivån att de kan dyrka upp de stängda försvaren, och laget har inte utvecklats tillräckligt för att rå på topplagen i serien.
Eller ja, det var förväntan inför säsongen i alla fall. Under de omgångar som spelats i årets allsvenska har Blåvitt egentligen bara varit utspelet i en enda match, AIK borta. Där hade inte laget mycket att sätta emot. Annars har det trots en del förluster ofta handlat om matcher där Blåvitt varit med i matchen.
Kanske är det det som ofta gör att förlusterna blir jobbiga att genomlida. Vi ser potentialen i laget, hur nära de ofta är att få ut det sista lilla som krävs för att låsa upp de jobbiga knutarna.
Blåvitt har under säsongen blivit hårt straffade när de legat på fel sida gränsen mellan mod och naivitet. Aldrig var det väl tydligare än under matchen mot Djurgården där misstagen såg ut som rena juniormisstag och resulterade i två baklängesmål.
Och det var – om vi ska vara ärliga – precis så vi viste att det skulle se ut ibland. Med ett nytt spelsystem och många unga spelare som gör sin första säsong på Allsvensk nivå är det bara naturligt att det blir så. När gränsen mellan modigt spel och naivt spel är så tunn kan misstagen lätt se ut som rena rama juniormisstag.
Östersund hade lyxen att få spela in sitt lag under flera säsonger i lugn och ro. Blåvitt har inte haft den möjligheten.
Framför allt Djurgårdsmatchen är ett typexempel på vad vi alla inför säsongen sa att vi skulle ha tålamod med. Med Allsvenskan näst yngsta spelartrupp och yngsta tränaren är det inte annat än naivt att tro något annat än att det skulle se ut såhär.
Tålamod är inte det samma som att inte ställa krav, och det är viktigt att komma ihåg. Men kraven ställs utefter målbilden, och vad är målbilden för 2018 egentligen?
Mats Gren fick en del kritik för att han inför säsongen var ute och sade att en sjätteplats var en rimlig målbild, en målbild många tyckare och spelare som valt att lämna Blåvitt för större lönekuvert i utlandet tyckte var för lågt satt för en storklubb som Blåvitt.
Egentligen är nog en slutplacering i Allsvenskan helt fel fokus att lägga upp för en målbild. Och det var nog därför en arbiträr siffra som ”sexa” slängdes iväg. Var Blåvitt slutar i tabellen 2018 är egentligen ganska oviktigt när året ska summeras. Fokus ligger för föreningen istället på att få ordning på ekonomin, samtidigt som den sportsliga avdelningen arbetat hårt på att bygga upp en effektivare sportslig struktur. Tydligare band ska skapas mellan ungdomslag och seniorlaget, en central spelfilosofi ska utvecklas där vi utbildar spelare för att passa in i Blåvitts A-lag, och inte för att de ska gå till Gais och Öis.
Allt det rinner i slutändan ut i vad som blir A-laget. Det är där en bättre ekonomin i mångt och mycket kommer stå eller falla. Det är dit akademispelarna ska gå. Det är det laget publiken förhoppningsvis kommer för att se även i fortsättningen.
Vad är rimliga krav på det laget då? Att man ska vinna alla matcher? Att de inte får förlora matcher? Är en topplacering rimlig? Mittenplacering. Är det okej att slåss för sin överlevnad?
I ett läge där Malmö sitter med 500 miljoner på banken, AIK såväl som Djurgården har sålt spelare för mer än 100 miljoner de senaste åren och Hammarby snittar över 20 000 åskådare per match är det tydligt att Blåvitt ekonomiskt hamnat lite bakom för tillfället. Det redan innan vi påpekar att Blåvitt inte bara ligger lite bakom, Blåvitt blödde rätt kraftigt efter flera år av misslyckade satsningar för att nå Europagruppspel.
Så, vad är egentligen målbilden? Och på vilken horisont ligger den? Vad ska ske till hösten? Vad ska ske nästa år? Vad ska ske de närmaste fem åren?
Är det rimligt att kräva vinst i varje match? Är det rimligt att kräva nytt spelsystem varje gång Blåvitt tappar poäng? Är det rimligt att kräva en ny trupp varje gång Blåvitt tappar poäng?
Allsvenskan går in i ett sommaruppehåll nu och mycket kommer säkert se annorlunda ut när serien drar igång igen. Ett bra tillfälle att gå igenom vad som varit bra och vad som varit dåligt under våren och göra en analys av det.
Jag tror vi kommer få se ett Blåvitt som tar fler poäng till hösten. Jag tror att om vi inte viker av från den inslagna vägen så kommer vi få mycket glädje av det föreningen gör idag i framtiden.
Men som jag inledde den här texten med så har jag haft fel förr.
Nu när det blir uppehåll kommer "Veckan som gått" också ta ett kortare uppehåll för att komma igång igen när Allsvenskan startar om. Tills dess hoppas jag att vi alla kan jobba gemensamt för Blåvitts bästa framöver. Föregå med goda exempel istället för att ställa krav. Visa vägen själv istället för att kräva av andra.
