Vårt hem. För alltid.
Dagen är här. Dagen då Söderstadion går från att vara vårt hem till att bli vår före detta hemmaarena.
Hyllningstexterna duggar tätt på olika hemsidor och medier, med all rätt ska sägas. Själv ställer jag mig frågande till vad jag ska känna. Det finns en oförstående del av mig som vägrar inse vad som är på väg att hända, vad det är vi ska gå igenom. En ambivalent känsla som rör om hela mitt inre och vägrar känna någon som helst acceptans för det livsomvälvande ögonblick vi ska möta. Vem kan fokusera på midsommar? Vem kan fokusera på Örgryte hemma? Vem kan fokusera på Superettan 2013? Det här är och kommer alltid att vara året vi lämnade platsen där vi växte upp, platsen där vi formades till de människor vi är idag.
Många försöker jämföra det med att göra slut, jag vill bestämt hävda att det är något så mycket värre. När man lämnar en person, dumpad eller inte, uppstår i regel alltid en viss känsla av förakt. Man önskar inte sin före detta respektive något som helst gott här i världen, framförallt ska personen i fråga aldrig hitta någon ny. Hon eller han får aldrig bli lycklig utan en själv. Med Söderstadion är det tvärtom och så långt därifrån som man kan komma. Vårt hem och vår trygga plats. Vår frizon mot allt som jagar oss dagarna i ända förtjänar att alltid minnas för den glädje den gett oss, de känslor som vi alltid kommer att bära med oss. Helst vill jag rama in hela arenan, bevara ljudet vi fyllt den med och ställa den på världens största pedestal. Den må vara lite luggad i kanten, ha vissa skönhetsfel såväl
invändigt som utvändigt men den har alltid varit och kommer alltid vara vår Vi minns alla vår första, Norrköping hemma 1995. Jag var sju år gammal och förstod inte det minsta av vad som hade hänt, idag förstår jag bättre. Söderstadion är platsen som alltid välkomnat alla, som alltid fått oss att känna att det är okej att vara den man är. Gammal som ung, VD som arbetssökande.
Den har förmodligen gett oss den bästa fotbollen eller de bästa spelarna, men den har gett oss precis det vi alla eftersöker hela våra liv, nämligen förbehållslös kärlek. Här har vi kunnat vandra mellan sektionerna, morsat på stolsgrannen som man enbart träffar just på läktaren. Skrattat åt mannen där några rader längre upp som alltid gapar om varje domslut. Han har ju alltid gjort det, gapat alltså och det kommer kännas tomt att han gapar från en annan plats från och med söndag kväll. För det är ju just det här som kommer kännas absolut jobbigast att lämna bakom sig, de mönster somvi kommit att älska. Hur man kliver av tunnelbanan vid Gullmars och börjar gå mot matchen. Genom tunneln som alltid luktar gammal fylla och andra odörer som vi inte ens gnäller om längre. In på en nedsliten och nedsutten arena som fortfarande doftar det 60-tal som den är sprungen ur. Den doften tas nu ifrån oss och blir till något som vi en gång kunde känna. Doften av igenkännande, av trygghet.
Doften av all kärlek mellan människor som älskar något banalt och samtidigt magnifikt som en förening vars titlar i Sveriges största idrott kan räknas med hjälp av ett finger. Men just det fingret kan vi sträcka ut mot alla som hånar oss, som bespottar oss. Det finns inget finare än supporterkärlek, det finns inget finare än gemensam kärlek till en och samma plats. Platsen vi växte upp på, platsen vi kallar hem. Jag kommer att gå vidare från Söderstadion men jag kommer aldrig, aldrig glömma den. Du är en del av mig genom allt det du är, sliten, luggad i kanten och relativt gammal. Tiden har sin rätt att förändras där den går sjunger Lars Winnerbäck. Ibland vill man bara stoppa den där förbannade rätten.
