Veckan som gått – Att ha fel av rätt anledning eller ha rätt av fel anledning
Mats Gren fick vikariera som klubbchef ett tag. Och oavsett om han gjorde det bra eller dåligt så går det inte att komma runt att det inte är ett hållbart arbetssätt att sätta in interna vikarier

Veckan som gått – Att ha fel av rätt anledning eller ha rätt av fel anledning

Det finns ett gammal talessätt som lyder "Även en trasig klocka visar rätt tid två gånger om dagen". Något kan vara trasigt och oförmöget att fylla sin funktion och ändå göra rätt då och då. Klockan kan inte göra det den ska, pålitligt visa tiden, men tittar du på klockan vid rätt tillfälle så kan den faktiskt visa rätt.

När jag var yngre var jag iväg på en resa, och som en extra liten krydda skulle vi spela ett spel där en av resenärerna blir ”mördare” och ska försöka mörda alla andra på resan. När du blir mördad så  ska du skriva upp var och när du dog, men får inte säga vem som gjorde det, och då ska de kvarvarande försöka lägga ihop pusselbitarna och lista ut vem som är mördaren innan de själva dör. Alla fick en gissning, men gissade du fel dog du själv. 

Jag hade glädjen att få lotten att vara mördare. Jag hade lagt upp en plan för hur det hela skulle gå till. Vi hade ett schema där alla var tvungna att ta en dag i köket där de skulle laga mat och fixa till alla andra, och min dag var på väg. Så alla visste att jag skulle stå i köket hela dagen. Planen var simpel, att jag var i köket var mitt Alibi. Smet iväg på toalett och dödade några som var långt ifrån köket. Innan dagen är slut har jag haft ihjäl flera av mina medresenärer. Vid middagen så ställer sig en av de fortfarande överlevande upp och pekar ut mig som mördare. 

Jag förstod inte hur han lyckades gissa det. 

Han förklarar att alla de som hade dött var människor som hade sängar nära mig. Jag blev så frustrerad. Pekade på tavlan där alla dödsoffer var uppskrivna och pekar på platserna och tiderna. Ingen blev dödad i närheten av våra sängar och alla dog mitt på dagen, när vi inte var nära sängarna. När jag av allt att döma borde varit i köket. Men vad spelade det för roll? Han hade gissat, och eftersom han av ren dumtur råkade gissa rätt så vann han. Jag förlorade. 

Han hade rätt av fel anledning. 

Och på samma sätt kan du göra rätt men få fel. Många av de mest framstående vetenskapsmän vi haft genom tiderna har på olika sätt med facit i hand fått fel. 

Det är viktigt att förstå det när IFK Göteborg som förening utvärderar det arbete som görs i föreningen och hur den ska gå vidare. 

Just nu sitter vi i en situation där de flesta nog nått slutsatsen att vi både jobbar fel och får fel resultat. Och med det är det viktigt att alla inblandade frågar sig själva hur vi jobbar rätt och hur vi jobbar fel. Det blir väldigt lätt att vi pekar på något som fungerade en gång i tiden utan att faktiskt fråga oss själva om vi gjorde rätt då, eller om vi bara råkade vinna trots att vi gjorde fel. 

Arbetade IFK Göteborg på rätt sätt under 1990-talet, eller var det mer en lyckosam slump att det blev bra? Och om det var rätt sätt, är det fortfarande rätt sätt idag? 

Hela konceptet med ”Göteborgsandan” får mig lite osökt att tänka på ett citat om hur det är att kissa på sig under vintern. Det är varmt och skönt i början, men ganska snabbt blir det väldigt jobbigt. 

Gamla Ullevi om något passar in på den beskrivningen. Skoj med en ny arena i typ 2 år innan det blev smärtsamt uppenbart att konkurrenterna fått förutsättningar att springa i cirklar runt Blåvitt. 

För så är det ju, och vi vet alla varför det blev så. Den där jävla ”Göteborgsandan”. Det skulle vara någons polare som skulle rita arenan, någon annans polare skulle lösa bygget och helst skulle processen snabbspolas igenom en nämnd med rätt politiker i. Och då blir det som det blev.

Det sorgliga är att vi – staden Göteborg och Blåvitt också för den delen – lärt oss väldigt lite sedan dess. Nu när jag åker hem för att jobba i Göteborg ibland får jag konstant höra om hur vi måste ha kontakt med rätt folk. Att vara vän med rätt människor är viktigt i ankdammen. Projekt som någon fått för sig är viktiga snabbspolas igenom beslutsprocessen för att vi ska få igång dem snabbt.

Titta bara på hur byget av västlänken gått till hittills. Dåligt förankrat hos befolkningen, dåligt förberett och otydliga mål. Det kanske är rätt att bygga tunneln, det kanske är fel. Oavsett vilket så kommer projektet minnas som det där som väldigt många Göteborgare aldrig förstod poängen med och aggressivt protesterade emot. 

Och någonstans känns det ofta som om det är på samma sätt i Blåvitt. Med facit i hand tror jag inte att någon tycker att utnämningen av Frank Andersson som ordförande var helt lyckad, men varför blev det så? Var det för att Blåvitt tittade på fornstora dagar och ville tillbaka dit? Passade Frank lite för bra in i skuggan av Gunnar Larsson? 

Vilket reser frågan, blev det bra under den perioden för att vi arbetade rätt, eller blev det bra för att vi råkade ha rätt människor på rätt plats? 

Att köra i gammal klassisk Göteborgsanda där vänner anställer sina vänner funkar ju så länge vännerna är rätt personer för jobbet, men hur blir det när du inte längre känner rätt person för jobbet men ändå ska välja in någon du känner? 

Och ibland känns det som om det har varit så i Blåvitt väldigt länge. Utan att säga att någon gjort ett bättre eller sämre jobb än någon annan är det ändå så att de två senaste sportcheferna varit före detta spelare, den ansvarige för akademin är en tidigare spelare, tillika tränare. Det är mycket möjligt att de varit rätt personer för jobbet också, det är inte det jag säger. Däremot så måste vi ställa oss frågan – fick de tjänsten för att de bedömdes vara den mest kompetenta för uppgiften eller fick de den för att de var ett tryggt och bekant val? 

I veckan gick IFK Göteborg ut med att föreningen söker två säljare. Något som spontant kändes positivt. Dels för att det senaste bokslutet visade att Blåvitt behöver få igång sin försäljning igen, dels för att vi går ut med den rekryteringen. Och det belyser också en del av den större frågan. Hur ofta rekryterar egentligen Blåvitt på det här sättet? Hur ofta blir det bara någons kompis? Någon som följde med från förra stället? Och hur många jobbar ens med det de ska göra? 

Sedan Martin Kurzwelly lämnade i December 2015 har Blåvitt inte haft en klubbdirektör, men både Mats Gren och Mats Palmgren har vikarierat på posten. De kanske har gjort ett jättebra jobb där, men faktum kvarstår att det inte är den tjänsten de varit anställda till. 

Även om det blir skitbra, så är blir det inte bra för att vi arbetar rätt. Det blir bra för att vi hade tur och råkade ha rätt människa i föreningen redan. 

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2018-03-26 07:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg