Veckan som gått – Att vilja ha andra sidans gröna gräs i sin egen hage
Gräset är alltid grönare på andra sidan går ett gammalt ordspråk. Ett ordspråk som tyvärr kanske borde uppdateras lite för att passa en ny tid. Gräset är inte längre bara grönare på andra sidan, numera ska det även planteras av andra i ens egen hage, helst när du står med ryggen till så du får ta så lite ansvar för planteringen som möjligt.
Som har skrivits så många gånger förr så är fotbollen en spegling av samhället. Kanske inte själva sporten, men livet som fotbollssupporter. De problem, det engagemang och den kärlek vi ser på fotbollsläktarna är inte bundet till fotbollen. Det är en spegling av samhället i stort som får möjlighet att manifestera sig självt på en fotbollsläktare. Har du en stad som Göteborg med nästan en miljon invånare så är den där stökiga promillen fortfarande tusen personer. Men den kärlek och det engagemang som visas upp på läktarna är också styrkor som finns i samhället. Fotbollsläktaren är en del av samhället, inte ett eget samhälle som existerar utanför den övriga världen.
Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att den där självrättfärdiga attityden som blivit vanligare i samhället även sprider sig till fotbollen. Typ som när överviktiga och skalliga pojkar från Ludvika åker till Göteborg och viftar med flaggor och i ena sekunden vill utöva sin demokratiska rätt att uttrycka sina åsikter men i nästa stund vill förneka media sin demokratiska rätt att rapportera om flaggviftandet. Ett flaggviftande vars huvudsyfte tycks vara att säga att pojkar som inte är överviktiga, skalliga och från Ludvika inte borde få åka till Göteborg. De vill förneka andra samma rätt som de själva väldigt gärna vill värna om. För sig själva.
Liknande tankegångar ser vi ofta i sportens värld. Förvisso inte flaggviftande pojkar från Ludvika som ogillar pojkar från Afghanistan, men likväl samma ”vi vill ha det där, utan att behöver ge upp det vi har” inställning.
Vi ser det mindre lag som t ex Öster som gärna tar emot TV pengar för att stärka sin trupp, men när underhållet på deras plan blir eftersatt och matcherna inte kan spelas så blir de väldigt sura över att motståndare och TV bolag inte vill byta matchtid.
Just det där med småklubbar som vill ha storklubbarnas förmåner men utan förpliktelserna är allt vanligare. Lagen vill gå upp, de vill tävla på den stora arenan, de vill dra in de stora pengarna. Men de vill också spela utan press. De vill ha det lugnt och mysigt. De vill gärna måla upp det som en David mot Goliath kamp, men samtidigt är de väldigt mån om att resurserna ska fördelas jämnt i Allsvenskan. De vill inte behöva bygga läktare för bortasupportrar, de vill inte behöva anordna TV sändningar och de vill helst inte behöva installera nya strålkastare så att det går att se planen vid kvällsmatcher. Men de vill gärna ta del av rampljuset, pengarna och äran som det innebär att spela i Allsvenskan.
Den kanske klarast lysande stjärnan på himlen när det kommer till att vilja vara småklubb och storklubb samtidigt just nu är utan tvekan Häcken. En klubb som gräver sig djupare och djupare ner i en medial katastrof som å ena sidan är extremt komisk, men som å andra sidan skickar väldigt oroväckande signaler.
Vid första anblick är det något väldigt komiskt med att Sonny Karlsson dels klagar över att Göteborgsmedia skriver för lite om Häcken, för att i samma andetag skälla ut en GP reporter som kritiserade lagets senaste match och förklara att han inte får skriva om laget längre. (Smaka på den meningen. Häckens sportchef säger till en journalist att han inte får skriva om Häcken mer.)
När Sonny till sist kryper till korset och gör sin pudel är den minst sagt halvhjärtad och avslutades med ett stort ”MEN” och en förklaring om varför Sonny trots allt hade rätt.
Det blir inte mindre komiskt av att Mustafa El Kabir efter förlusten mot Blåvitt vägrar svara på frågor och förklarar för en GP journalist att han aldrig kommer få några intervjuer av honom.
Men bakom komiken döljer sig en mörk och oroande verklighet. Hur Häcken systematiskt försöker styra vad som skrivs om klubben. Hur de väljer ut vilka som får intervjua dem, hur de försöker styra vilken bild av klubben som kommer ut. Och synar vi laget i sömmarna ser vi fort att det är en klubb som försöker styra hur de uppfattas ganska mycket. Det är ett lag som gärna målar upp sig som ett inkluderande lag. De spelar i regnbågsbindlar. Men samtidigt tecknas avtal med Abu Dabi, och när försäsongen i Dubai spelas stannar regnbågsbindeln hemma på Hisingen.
Och det är inte bara Häcken. Som redan känt har Östersund också försökt styra vad som skrivs runt klubben genom att starta sin egen nyhetssida som "Har tolkningsföreträde". (Kindbergs ord.) Även i fallet Östersund talas det gärna högt om värdegrunden förenignen står på, men det har sedan länge rapporteras om att saker inte står rätt till i Östersund, och att ordförande Kindberg är "med sannolika skäll" misstänkt för en rad brott är bara den senaste och mest uppmärksammade delen av den historien.
Lyckligtvis är båda lagen fortfarande lag som väldigt få bryr sig om. Det är fortfarande Häcken som behöver Göteborgsmedia mer än Göteborgsmedia behöver Häcken. Skulle nu Öis eller Gais gå upp till nästa år kommer Häcken efter sex års arbete i medvind behöva leva med att vara stadens tredje lag igen.
Och när röken lagt sig kring det här är det ändå intressant hur gärna Häcken ville ha och äta kakan. De ville vara med och slåss om guld. De ville bli omskrivna. De ville bli Göteborgs andra lag. Men de missade pressen som kommer med det. Den pressen som till och med Öis och Gais tvingas leva med. De mörka rubrikerna när det går dåligt. De kritiska frågorna. Sånt som kvartersklubben slipper men som titelutmanaren får stå ut med.
Ironiskt nog blir det den här säsongen lätt en omvänd situation för Blåvitt. När laget för en gångs skull accepterar att de inte är redo för att slåss om guld, att de ska ta ett mellanår och bygga om, så hopar sig domedagsrubrikerna. ”Ett lag som Blåvitt måste alltid sikta på guld”. Oavsett hur lugnt föreningen försöker ta det är pressen alltid där. På gott och ont.
