Veckan som gått – Bäst lag spelar…?
Hur ser rollfördelningen i ett fotbollslag ut? Spelare pratar ofta om att ta en match i taget, men ska tränare fokusera på det sättet? Kan sportchefer ta en säsong i taget? Hur lång horisont ska vi egentligen blicka mot?
I veckan som gick togs landslagstruppen till VM 2018 ut. En uttagning som på kritiserades av många av olika anledningar. Enligt vissa var det en för Svensk trupp. Enligt andra var det en tråkig trupp. Att jag personligen tycker hela turneringen borde bojkottas för att Ryssland (och än mindre Qatar 2022) inte borde få arrangera ett världsmästerskap i fotboll så länge de förföljer homosexuella och genomför lönnmord på politiska motståndare är mest en fotnot i sammanhanget.
Framför allt är det två uttagningar som höjt röster. Dels den att Ken Sema inte fick plats trots en att han spelade bra framför allt i Östersunds Europa League matcher, och dels den att Pontus Dahlberg som unisont anses vara den självklara förstemålvakten i nästa VM turnering inte kom med.
Något som går att utläsa tydligt är att de utländska ligorna rankats bra mycket högre än Allsvenskan. Inga allsvenska spelare kom med, samtidigt som spelare förpassade till bänken i sina klubblag i England och Frankrike fick följa med.
Det talas om någon slags vardagsrasism som gjort att Ken Sema petades till förmån för Rohdén, ett argument jag kan tycka faller lite fel. Det är sedan länge att förbundskaptener tittar mer på klubbadress och tidigare landslagssamlingar än insatser i enskilda matcher. Det var t ex inte så längesedan som Johan Wiland nästan ensam slog ut Chelsea med FC Köpenhamn och ändå blev petad av Andreas Isaksson som var bänkad i Turkiet.
Även om uttagningen av Rohdén kanske är lite trött, så är det ingen jättekonstig uttagning. Med all repsekt för Ken Sema så har inte Östersund gått som tåget direkt, och bortsett från sitt mål mot Arsenal så har han mestadels fått stå i skuggan av Saman Ghoddos sen han flyttade till Östersund från Ljungskile. Fan, Tobias Hysén gjorde mål borta mot Juventus 2004, inte fick han spela EM eller VM för det.
Det blev en utvikning som egentligen inte hörde till ämnet. Den uttagningen som är intressant ur ett Blåvittperspektiv – och även ur ett ideologiskt perspektiv – är att Kristoffer Nordfeldt som de senaste tre åren spelat totalt två matcher för Swansea tog den sista platsen i VM truppen framför Pontus Dahlberg.
Bortsett från att Nordfeldt faktiskt gjorde väldigt bra ifrån sig under sin tid i Heerenveen så är det en målvakt vars kvalitet få vet så värst mycket om i dagsläget. Janne Andersson kan inte ha sett honom spela speciellt många matcher, i och med att han inte spelat så många A-lagsmatcher.
Ur ett framtidsperspektiv är den en intressant fråga. Att Pontus Dahlberg troligtvis är landslagets nästa förstemålvakt är de flesta överens om. Det är också troligtvis så att Robin Olsen kommer spela varje minut i VM. Karl Johan Johnsson kommer sitta på bänken och Nordfeldt får titta på från läktaren. Nordfeldt kommer antagligen om inget drastiskt händer snart vara petad ur landslagstruppen.
Då är frågan. Gör Nordfeldt truppen bättre, och är det i sin tur på sikt bra för laget? Eller är det bättre att ta med en ung målvakt för att ge denne erfarenhet?
Samma frågor gjorde att jag mot slutet var väldigt tveksam till Jörgen Lennartssons taktik när han var huvudtränare för IFK Göteborg. Det fanns en beslutsamhet om att alltid spela de bästa spelarna och ta ut det bästa laget, även om det inte nödvändigtvis var det som var bäst för laget på sikt.
Samma elva fick ofta spela två eller tre matcher i veckan och det var uppenbart att de blev trötta, men samma lag fortsattes tas ut, för det var de bästa spelarna.
I min värld är det bättre, sett över en hel säsong, att se till att ha en fräsch trupp, och så till att spela in även bänkspelarna. Lufta lite. Bloda tanden på lite juniorer, låta de etablerade vila lite.
Det blir en fråga om vilket ansvar som faktiskt ligger på de olika rollerna. Spelarna ska bara förbereda sig så gott de kan på nästa match. Deras fokus ska inte vara någon annanstans.
Men tränarna kanske måste se längre än så? Om målet är guld – vilket Blåvitts mål var varje år under Jörgen Lennartsson – så måste truppen matchas på det sättet som gör att laget vinner flest matcher över en hel säsong. Inte bara det laget som troligast vinner nästa match.
Samma logik borde gälla för landslag. Om Janne Andersson tänker att han ska fortsätta träna Sverige efter VM så måste han ändå på något sätt tänka lite längre än till slutspelet till sommaren. Vilken trupp kommer han gå in det kommande EM kvalet med? Om han ser Ken Sema och Pontus Dahlberg i den truppen kanske de skulle fått åka med till VM.
En säsong är över 30 matcher, ett mästerskapskval varar i nästan två år. Ska ett lag gå segrande ur det måste ledningen tänka längre än bara till nästa match.
