Veckan som gått - Bra spelare, dåligt lag
I veckan som gick fortsatte den nedmontering av drömmar hos de Blåvita som pågått ett tag nu och laget som inte rosat marknaden under våren gav inga som helst indikationer på att det skulle bli bättre under hösten. Femte 1-1 matchen på hemmaplan, och av årets hittills sex hemmamatcher har Blåvitt bara vunnit en - 3-0 mot Kalmar -, ett facit som är så långt under all kritik att Donald Trumps kvinnosyn framstår som sund.
Om vi ändå ska börja med det positiva så gick föreningen i veckan ut med att man ska lägga om satsningen på Akademin och från och med nästa år skall minst två spelare erbjudas A-lagskontrakt om året, samtidigt som U17 och U19 slås ihop och blir ett ”Elitlag” som utgår från Kamratgården och ska komma närmare A-laget.
Att erbjuda minst två spelare A-lagskontrakt är en tydlig markering om att Blåvitt SKA ta upp spelare underifrån - både till föreningen internt och till spelare utifrån - men den kanske mest spännande förändringen är det nya elitlaget. Blåvitt kommer fortfarande delta i U17, U19 och U21 serierna, men lagen ska ska träna gemensamt och även kommer närmare A-laget vilket förhoppningsvis gör att framför allt de unga spelarna får känna på högre tempo och skicklighet tidigt och på så sätt bli bättre förberedda inför framtiden.
Det har annars varit något som Akademispelare tidigare fått kritik för - både internt och externt - där många som varit dominanta i sin årskull inte alls varit redo att ta steget upp och ibland låtit ungdomsårens framgångar gå dem åt huvudet.
Satsningen kan ses som en upprepning av vad man sagt i flera år i kombination med ett billigt sätt att plocka enkla poäng men vad jag fått höra från människor med insikt är detta något föreningen jobbat länge med och den tidigare anställningen av Jonas Olsson var första pusselbiten i arbetet.
Men bortsett från det har det inte varit en speciellt rolig vecka. Det blev klart att Mads Albaek lämnar Blåvitt för Kaiserslautern, Brighton och Blåvitt verkar stå varandra väldigt långt ifrån i frågan om Björdals eventuella övergång, och Sören Rieks agent - tidigare Blåvitt spelaren Fredrik Risp - har indikerat att Sören kommer spela ut sitt kontrakt och sedan söka sig vidare.
Men efter förra veckans seger mot Jönköping fanns det ändå de som vågade hoppas på att hösten skulle bli bättre än våren.
De förhoppningarna såg laget på planen till att grusa omgående i matchen mot Halmstad. En allt annat än imponerande första halvlek följdes upp av en ännu sämre andra halvlek. Den inledes visserligen med ett drömmål av Mads Albaek som gjorde sin sista hemmamatch innan flytten, men efter det blev det som det så ofta blir hos Blåvitt. Stillastående, intentionslöst, passivt och slarvigt.
Även om vissa justeringar gjorts som känns spännande kvarstår de stora systemfel. De som läst de här texterna förr känner igen dem. Laget tar risker som inte kan ge belöningar, man tillåter sig att slarva i andra situationer, och de verkar inte veta var de har varandra.
Det konstiga är att många spelare samtidigt visar att de har mycket fotboll i sig. Individuell var spelarna inte så dåliga som 1-1 hemma mot nästjumbon indikerar, men det finns absolut inget lagspel, och det börjar bli tydligare och tydligare att det här är ett lag som gett upp.
Något Blåvitt gjort under en lång tid - egentligen redan under Stahre även om det blivit extra tydligt de senaste åren - är att ta onödiga risker utan att ta till vara på chansen att vinna något på det.
Ett exempel på detta - och det har jag tagit upp förr - är när ytterback, yttermittfältare och en central mittfältare börjar spela snålt ute på en kant. De drar på sig press från motståndarna och kör en slags kvadrat med varandra. Antingen sätter de sig i den sitsen gång på gång omedvetet, och då ligger felet redan där, men jag tror att det är en medveten strategi. De drar ofta på sig tre och ibland fyra motståndare som pressar, och kan man då spela fri bollen så är det tre eller fyra spelare som inte deltar i försvarsarbetet högre upp i plan. Men det är ju samtidigt en risk, för tappar de bollen där så är motståndarna tre eller fyra spelare mot två mittbackar och en målvakt.
Och sånna mål har vi släppt in många av.
Det Blåvitt gör väldigt konstigt i dessa lägen är att när de väl spelat bollen fri, så spelar man ändå inte fram den. Man utnyttjar väldigt sällan att man har spelat sig förbi tre eller fyra motståndare, istället vänder man hem och spelar mittbackarna eller målvakten. Om det var där bollen skulle hamna hade man lika gärna kunnat spela tillbaka den bollen direkt och inte riskerat att tappa bollen i ett farligt läge. Tanken måste vara att bollen när pressen är överspelad ska fram fort. Men så sker sällan.
Något annat som stör mig enormt är kvaliteten på de ohotade nickarna. Vid flera tillfällen under matchen mot Halmstad så står Mattias Bjärsmyr nästan ohotad och nickar fram bollen. Han har en central mittfältare han kan lägga den till, han har en ytterback han kan lägga den till. Men han nickar den rakt upp i banan, rakt på foten på den enda motståndaren på den planhalvan.
Det här är inte unikt för den här matchen eller Bjärs. Det som däremot är förvånande är att det tycks vara unikt för Blåvitt. Det är få lag i Allsvenskan där jag ser spelarna så konsekvent bara nicka undan bollen. Det har pågått så länge att jag börjar undra om det är något man helt enkelt bara valt att ha överseende med?
Inte ens Halmstad höll på det sättet, och då pratar vi om nästjumbon som har en bra bit upp till säker mark och ”sparkade” tränaren under sommaruppehållet. Tvärt om så såg Halmstad under långa stunder av matchen ut som det bättre laget på plan.
Kort och gott kan man beskriva 1-1 matchen som att Blåvitt har de bästa spelarna, Halmstad har det bästa laget. Och då pratar vi om ett bottengäng. Krasst sett så tar Blåvitt poäng tack vare individuella prestationer. 1-0 målet var bara Albaeks, och det är andra matchen i rad där det blir sån kollektiv hönsgård att båda mittbackarna och målvakten alla ligger och sprattlar i ett försök att täcka bollen efter att de blivit upprullade på läktaren.
Det här är alltså femte 1-1 matchen på hemmaplan i år. Av sex matcher. Och då ska man komma ihåg att en av de matcherna är mot AFC Eskilstuna, det sämsta laget i Allsvenskan sedan Gais, som lyckats skrapa ihop hela 4 poäng på 14 matcher.
Det som gör ondast är nog ändå inte poängtappen i sig. Det här hur de sker. Att se hur laget totalt slutar spela fotboll gång på gång på gång. När Blåvitt tog ledningen mot Halmstad försvann nästan all aggressivitet ur spelet. Spelarna såg nöjda ut. Och då var botten ändå inte nådd. När Halmstad kvitterade så dog det lilla av Blåvitts spel som var kvar totalt. Att se fem spelare stå kvar på egen planhalva för att täcka en ensam motståndare när Blåvitt har inkast vid hörnflaggan med två minuter kvar gör ont i en blåvit själ.
Bygga inför framtiden kanske hade varit något tänker någon, men även där tycks det bestämt att alla förhoppningar ska skjutas ner. Satsningen på akademin låter ju givetvis bra, men just nu känns det avlägset.
I en situation där Blåvitt har 1-0, där Mats Gren sagt i media att det nog blir svårt att behålla Henrik Björdal väljer Jörgen Lennartsson att ändå byta in Björdal, som av allt att döma inte blir kvar länge till i Blåvitt. Och Björdal byts inte in på sin kant. Han byts in på vänsterkanten, där Sebastian Ohlsson - en spelare med flera år kvar på sitt kontrakt med Blåvitt - normalt sett spelar.
Krasst sett så har jag inte sett Ohlsson spela tillräckligt för att säga om han ska spela eller inte. Han gjorde det bra mot Zalgiris, men bortsett från det har jag inte sett honom sedan försäsongen och då imponerade han inte på mig. Men är det verkligen möjligt att han är så mycket sämre att det är bättre att göra en rockad där Sören Rieks går upp som anfallare och Björdal kommer in på fel kant? Och vad händer när Björdal lämnar?
Jag har träffat Jörgen Lennartsson några gånger och haft en del snack med honom - och förstå mig rätt, jag gillar honom mycket - men vi har väldigt olika syn på vad en tränare ansvarar för.
I min värld har man en sportchef som ser till saker på sikt. Det är Mats Gren i Blåvitt. Hans perspektiv är långt. Han bygger inte ett lag för nästa match. Inte heller för en enskild säsong. Redan idag måste han arbeta för hur Blåvitt ska se ut 2019.
Under sportchefen har vi tränaren. Tränaren ser till ett kortsiktigare perspektiv. Hur ska vi göra en så bra säsong som möjligt? Hur ska laget stå som slutsegrare efter 30 omgångar?
Tyvärr verkar inte Jörgen dela den synen. Han tycks inte se långt förbi nästa match. Henrik Björdal är en spelare som antagligen inte spelar många matcher till i Blåvitt. Han ska vara väldigt mycket bättre än Sebastian Ohlsson om det ska vara försvarbart att spela honom på Sebastians position.
Vidare så är det min åsikt att om man nu ska byta in Björdal så skulle man provat honom på Bomans position och inte flytta upp Rieks.
Men allt är inte skit. Den nya satsningen på akademin känns faktiskt väldigt spännande, och i veckan anonserade Supporterklubben Änglarna initiativet Änglahjälpen, där de samlar pengar för att ge barn möjligheten att gå på Blåvittmatcher.
Änglahjälpen vill få fler ungdomsföreningar, skolklasser och andra organisationer till Gamla Ullevi. Med hjälp av era donationer köper de biljetter till de grupper som ansökt på hemsidan.
Du kan donera genom att swisha till 123 460 6554, skicka till plusgiro 414 87 00-9, eller donera vi kort på hemsidan.
Det är en satsning som känns väldigt rätt, speciellt att den drivs av Supporterklubben. Blåvitt hade antagligen kunnat - och kommer antagligen - hjälpa till, men det känns väldigt rätt att det är andra supportrar som står bakom initiativet och donationerna. Det är kamratskap!
Det känns också rätt att det är Rasmus Forsström som är initiativtagaren bakom Änglahjälpen. En person som jobbar med barn och ungdomar och bryr sig om och engagerar sig för den gruppen på ett sätt jag själv antagligen aldrig hade orkat göra.
Nu mot en ny vecka, där Mads Albaek gör sin sista match för Blåvitt när man möter Örebro på bortaplan.
