Veckan som gått - De första stegen på vägen
Det har varit en omtumlande vecka som gått. Jörgen Lennartsson fick till sist - efter en tid av dåliga resultat - sparken som huvudtränare för Blåvitt. I samma veva blir Mattias Bjärsmyr klar för ett turkiskt lag, samtidigt som en 19-årig mittback från Hisingsbacka skriver på för Blåvitt efter några år i Arsenals organisation. Veckan slutade i visst moll efter att Blåvitt tappat 2-0 till 2-2 mot Örebro men det är en historia för sig.
Efter förra veckans rakt av pinsamma insats mot Örebro på bortaplan rann bägaren till sist över och på ett styrelsemöte togs beslutet att sparka Jörgen Lennartsson. Jag hade själv inte trott att Jörgen skulle få sparken, men det är samtidigt ingen som kan bli förvånad över det. Resultaten uteblev, spelet såg viljelöst ut och visade inga tecken på förbättring heller. Blåvitt var i princip tvungna att göra något åt saken, om inte för att det skulle bli bättre, så för att visa publik och sponsorer att de inte är nöjda.
Även assisterande Magnus Edlund fick gå och den andra assisterande tränaren - Alf Westerberg - fick ta över ansvaret som huvudtränare. In kommer istället vad som antagligen är Blåvitts störste spelare genom tiderna - Torbjörn Nilsson - som assisterande. Något som om inte annat ger den nya tränarkonstellationen ett andrum från start som både Jörgen Lennartsson och Mikael Stahre saknade när de anlände till Kamratgården.
Det blev tydligt att förändringar var på väg och knappt ens 24 timmar hann gå från det att Jörgen lämnade tills även Mattias Bjärsmyr lämnade. För Bjärs del bär det av mot Turkiet och ett sista utlandsäventyr. In kommer istället Kristopher da Graca från Arsenals organisation.
Redan här syns tydligt en viss omstrukturering kring Blåvitt. Nya tränare, bort med en gammal och dyr mittback och in med en ung och lovande mittback.
Något av det första de nya tränarna gör är att utse Sebastian Eriksson till lagkapten - och den som läst den här serien tidigare har hört det förr - vilket jag tycker är helt rätt beslut. Sebastian Eriksson är spelaren att bygga framtidens Blåvitt runt, och han visade redan i sin första match att han tagit ett nytt ansvar med bindeln.
Så långt så bra, men vissa frågetecken dyker upp.
Storsponsorn Nils Wiberg skriver sent en kväll att han varit med och tagit ett beslut som han som Blåvitt supporter blir väldigt stolt över. Spekulationerna kring vad det kan vara tar givetvis fart och optimist som man är är det två saker som jag ser framför mig. Antingen att han hjälpt till att få hem en tung värvning, t ex Sebastian Larsson som är ledig och sagt sig vara sugen på Blåvitt, eller att han hjälpt till att ordna så Blåvitt kan köpa tillbaka Kamratgården.
Dagen efter visade det sig att han ger Blåvitt ekonomiskt stöd för att ta in Torbjörn Nilsson. Vilket såklart är fint i sig - men samtidigt ganska oroande. Där en optimist i mig hoppades på att få tillbaka Kamratgården visade det sig istället att ekonomin är så kass att vi behöver hjälp för att ta in en andretränare.
Den kassa säsongen vi haft hittills har tydligen satt sina spår.
Och någonstans dyker den där gnagande frågan upp i bakhuvudet. Räcker det med att Jörgen lämnar? Är han roten till problemen? Såklart inte. Jörgen - precis som alla andra - hade sina styrkor och svagheter som tränare, men han kan knappast lastas för många av problemen som finns i Blåvitt.
Något som stört mig hela säsongen har varit den otydliga riktningen - ni som läst här tidigare känner säkert igen att jag säger det. Vi gick in i en säsong där vi fortsatte ha höga utgifter för att inte tappa sportsligt, men säsongen har ändå varit ett sportslig fiasko, vilket i sin tur lett till ett ännu värre ekonomiskt fiasko. Ända in i Juni visste Mats Gren inte vilka spelare han kunde förlänga med då det inte ens lagts upp riktlinjer för budgeten för 2018. Nu har beslutet tagits. Nu lämnar Mads Albaek, Mattias Bjärsmyr och av allt att döma försvinner även Thomas Rogne och Sören Rieks efter säsongen. Det känns som om det här beslutet skulle tagits tidigare.
Och när vi ändå är inne på styrelsebeslut - ska styrelsen verkligen vara inblandade i huruvida Jörgen Lennartsson ska vara kvar? Frank Andersson har flera gånger i uttalat sig om Jörgen Lennartssons vara eller icke vara i Blåvitt - men är det verkligen hans uppgift att göra det? När Mats Gren varit både sportchef och tillfällig klubbdirektör känns det definitivt som om den frågan borde ligga på hans bord och ingen annanstans.
Och när vi pratar om Mats Grens dubbla poster, varför i hela helvete satt han på dubbla poster i mer än ett år? Varför får Mats Palmgren - marknadschefen - nu ta över ansvaret med dubbla poster? Blåvitt har gått snart två år utan en anställd klubbdirektör.
I min värld är det den typen av frågor en styrelse ska jobba med. Inte huruvida tränaren får vara kvar eller inte. Jag hoppas innerligt att det tas upp på nästa årsmöte och att man kräver svar innan det blir tal om eventuella omval. Själv ska jag bli exil-ängel i ett år och kommer troligtvis inte kunna ta upp frågan själv.
Men, åter till den gångna veckan där det ironiskt nog antagligen blev mer drag än på länge kring Blåvitt. Torbjörn Nilsson är tillbaka i Blåvitt. ”Gud” är hemma! Lägg på det att det kommer in en ung och väldigt lovande spelare från staden till Blåvitt och det börjar andas lite frisk luft. Det känns som om den ombyggnationen många velat se äntligen så sakteliga startat.
Personligen vågar jag inte hoppas allt för mycket på att den här säsongen vänder nu. Alf Westerberg och Torbjörn Nilsson är antagligen inte tilltänkta som permanenta lösningar, utan något som körs säsongen ut och nu blir det väl att svära i kyrkan, men jag tror inte Torbjörn Nilsson är frälsaren. Han har mer ett symboliskt värde. Istället hoppas jag att det här blir början på den omstart föreningen behöver och som jag helst hade sett starta redan i vintras.
Inför matchen mot Örebro andades de blåvita optimism och framtidstro och ljudkulissen var på en nivå vi sällan upplever mot småstadslag som Örebro. Även spelarna tycktes andas ny luft och laget visade upp en vilja som vi kanske inte sett så mycket av annars i år.
Matchen i sig vill jag inte säga allt för mycket om. Det slutade 2-2 och det är många som är besvikna på hur resultatet kom till. För egen del ville jag främst se någon sorts förbättring i spelet och inställningen och så sett kunde jag vara nöjd, resultatet till trots. Spelet var rakare, direktare och spelarna överarbetade inte situationer på samma sätt som de gjorde tidigare. Det gjordes fortfarande misstag ibland, men jag tyckte mig se en viss skillnad i vilken typ av misstag som gjordes. Det var inte misstag där spelarna gjorde det svårt för sig själva och fick press och slarvade bort boll i farliga lägen. Det var misstag där spelarna hade intentioner om att ta sig fram. Det var spelare som inte riktigt satte de öppnande passen, inte spelare som passade hem till målvakten för svagt.
Sebastian Eriksson tog sitt ansvar som lagkapten med bravur och Billy Nordström gjorde i sin första match för Blåvitt i år en helt okej insats. Som grädde på moset fick Sebastian Ohlsson göra sina första minuter i Allsvenskan. Att något inte stod rätt till mellan honom och Jörgen är en teori som definitivt får vatten på kvarnen när han får debutera i första matchen efter att Jörgen lämnat.
Som avslutning vill jag ändå passa på att tacka Jörgen - om han nu mot förmodan läser det här - för sin tid i Blåvitt. Jag har det senaste året varit kritisk till hur han har lett Blåvitt, men han har samtidigt varit en väldigt professionell tränare som skött hela avskedet på ett exemplariskt sett. Som representant för ”supportermedia” som vi så fint kallas har han alltid varit väldigt trevlig och tillmötesgående. Han har alltid haft tid för supportrar, behandlat oss på ett väldigt fint sätt och man har alltid varit välkommen till Kamratgården för att snacka fotboll om man vill.
Jag minns min första intervju med Jörgen. Det var efter en 4-0 vinst mot Ljungskile på Vallhalla IP i Svenska Cupen och vi står utanför omklädningsrummet. Det var faktiskt första gången jag var i innandömet av en fotbollsarena som ”media” alls, och nervös som man var sträcker man fram handen och inleder med ”Grattis till segern”. Tillbaka får jag ett ”Grattis själv”.
Jörgen såg sig aldrig som viktigare för föreningen än supportrarna. Om något så kändes han mer som en av oss.
Men nu blickar vi framåt. Mot nästa vecka. Mot en hemmamatch mot Norrköping. Mot Örebro visade supportrarna och spelarna att de gett sig fan på att ta nya tag. Låt oss fortsätta det mot Norrköping!
