Veckan som gått - De glömda hjältarna
Att bli ihågkommen som hjälte när allt går bra är inte svårt. Gör några mål, kyss ett klubbmärke, vinn en titel. Sen löser sig det mesta. Går det lite sämre på plan kan man alltid ställa sig i klacken en match när man ändå inte kan spela och vips så är du en publikfavorit. Och då spelar det ingen roll att du samtidigt väntar ut kontraktet för att se vad du kan få i utlandet.
Ja, vi supportrar är en konstigt bunt människor. En väldigt lättflörtad grupp. Och lättstött också för den delen. En spelare kan lätt bli uppmålad som hjälte om den säger de rätta sakerna, och kan lika lätt bli ordentligt bränd i många supportrars ögon om den säger fel saker.
Men det kanske konstigaste av allt är de vi inte ser. De som ger allt för klubben utan att riktigt uppmärksammas för det. Spelarna som kanske inte skjuter hem titlar och firar mål med klacken. Spelarna som får bära hundhuvudet när det går dåligt, och står i bakgrunden när det går bra.
De senaste åren har Blåvitt haft flera sånna spelare, men det finns framför allt en som förtjänar mer beröm än han får.
Jag tänker på John Alvbåge.
Killen som lämnade Örebro för att slå sig in i sitt hjärtas förening. Och blev tokpetad. Som sedan via både Viborg och en andra vända i Örebro tog sig tillbaka till Blåvitt en gång till. Och än en gång var petad till och från.
Visst, han har blivit hyllad när han gjort bra matcher, men han har också blivit toksågad när han bara var en av flera som spelade dåligt. Det ligger kanske i positionens förbannelse. Som målvakt blir man antingen hjälte eller bov, och den utkomsten är väldigt beroende på hur övriga laget spelar. Det är svårt att vinna som målvakt med ett dåligt lag. Och det är svårt att se bra ut som målvakt i ett bra lag. Vad ska man göra när backlinjen ser till att motståndarna bara får till en tåfjös under 90 minuter? Vad ska man göra när motståndarna kommer fyra mot två flera gånger i en match?
Men det berör inte John. Han får spela i IFK Göteborg, han är glad ändå. Hela laget gör ett gäng mindre bra matcher och John blir petad. Men han knyter näven och fortsätter göra vad han kan för att ta sig tillbaka. Laget spelar ruggigt starkt defensivt ett år, och John hyllas faktiskt som en av seriens bästa målvakter och både blir utsedd till Ärkeängel och får ett nytt kontrakt. Det höll ett år ungefär. 2016 är ännu ett dåligt år för laget där försvaret inte stämmer alls, och röster höjs om att John sitter på ett för bra kontrakt.
Hela laget läcker som ett såll, men som målvakt och sista utpost är John en av de som får bära det stora hundhuvudet. Bakom honom står en av Sveriges mest lovande målvakter någonsin och knackar på dörren. En talang av den kalibern som kan rädda hela lagets ekonomi ifall pusselbitarna faller på plats.
Att situationen ens uppstått är såklart inte Johns fel. Det är inte han som köpt in dyra spelare från utlandet som inte presterade fullt ut. Men nu är det han som sitter på en bra lön och är ivägen för Pontus Dahlberg.
Mats Gren har en lösning. Pontus Dahlberg kommer inte peta John än - men om John inte stod i vägen för Pontus så skulle Blåvitt kunna släppa fram den här supertalangen som ska rädda ekonomin och göra gräset flera nyanser grönare. Allt John behöver göra är att än en gång ge upp drömmen om att spela i IFK Göteborg, ta sitt pick och pack - lämna fru och barn i Göteborg - och spela lite fotboll i ett helt nystartat MLS lag som spelar i Minnesotas tundralandskap (okej, viss överdrift där…).
John, tar sitt pick och pack och drar. Förlorar premiären med 1-5 (och jag såg målen, inget går att lästa på John) för att sedan i hemmapremiären förlora – i -7° och snöstorm – med 1-6 mot seriens andra nystartade lag. Som pricken över i:et halkar en motståndare i snön och drar dobbarna rakt i benet på John som får bäras ut på bår.
När lånet går ut kommer John tillbaka till Blåvitt. Pontus Dahlberg har gjort bra ifrån sig i John frånvaro och Johns återkomst blir lite problematisk. Klubben behöver verkligen få till en bra försäljning av Dahlberg, och om John kommer hem och konkurrerar ut honom sätts käppar i det hjulet.
Men Gren löser ett lån till Stabaek i Norska ligan och Pontus får stå i det Blåvita målet året ut.
Så, nu inför 2018 är John påväg tillbaka till Blåvitt igen. Men tredje gången gillt säger Gren och löser så att en Cypriotisk klubb tar över Johns kontrakt. Fotboll på Cypern låter kanske inte så sexigt, men det är i alla fall varmt och John skriver ett ettårskontrakt med AC Omonia Nicosia som slutade femma i cypriotiska ligan förra året.
Det hade varit så lätt för en målvakt som är 35 år gammal att peka på sitt kontrakt och stanna hemma med fru och barn. Men gör John det?
Nej.
Istället säger han såhär till GP efter att ha lämnat Minnesota och blivit klar för utlåningen till Stabaek:
– Med tanke på Blåvitts ekonomiska situation hade det inte heller känts rätt att bara sitta och få lön.”
Någonstans är det kanske en av de största sakerna jag sett någon spelare göra för sin klubb. Han väljer bort möjligheten att lyfta pokaler med sin favoritförening. Han väljer ett alternativ som är jobbigt på det privata planet. Han väljer alternativet som är dåligt för honom, men bäst för IFK Göteborg. Och det gör honom till en riktig hjälte.
Och det kanske är de hjältarna vi borde hylla mest. Inte de som vinner titlar och har långa europakarriärer, utan de som gör allt för Blåvitt när Blåvitt behöver det som mest.
