Veckan som gått – Det missriktade tålamodet
Under säsongen har det snackats en del om ”Tålamod” som skulle has med Blåvitt i år. Vi skulle bygga långsiktigt och inte stirra oss blinda på en kravbild som kanske inte stämmer överens med var en missköt klubb kan begära. När 2018 går mot sluttampen är det många som börjar ifrågasätta det där tålamodet.
Vem som egentligen bad om tålamodet är idag dolt i dunkel. Känslan är att det är ett begrepp som myntades av oss supportrar och som sedan har tillskrivits föreningen. Hashtagen #tråkigttillsammans däremot vet jag att kan tillskrivas oss supportrar. Och om det ändå var så att vi hade tråkigt tillsammans. Vad jag kan minnas är väl bara en säsong som på riktigt varit ”tråkigt tillsammans”. 2003. När kvalsäsongen 2002 skulle stabiliseras. Ett IFK Göteborg med svag ekonomi för första gången sedan 1981 behövde bygga om. En säsong som på många sätt var just det, tråkigt tillsammans. Några ljusglimtar som 3-0 hemma mot Malmö (en av få matcher Hasse Blomqvist fick göra hel i Blåvitt) och 1-0 mot det Djurgården som under hösten skulle jogga hem guldet. Var en 4-0 match mot Örebro och 5-2 mot Öis inför 42 000 på läktaren som var skoj också. Annars var det en ganska händelsefattig säsong. Blåvitt höll sig långt över strecket utan att blanda sig in i någon toppstrid.
Det var antagligen en sådan säsong många förväntade sig i år, även om de flesta nog i smyg drömde om ett 2007 där en ung trupp med nya tränare skulle slå igenom och med hjälp av en del rutin skulle överraska alla och ta hem guldet.
Idag vet vi bättre. Tråkigt tillsammans blev fort ett försiktigt sneglande mot ett kvalstreck som bara kröp närmare och närmare under året och som nu börjat närma sig med oroväckande fart. Tråkigt blev kvalångest. Tillsammans blev en splittrad supporterskara där ena halvan manar till lugn och arbetsro för en redan hårt pressad sportslig ledning och trupp samtidigt som andra halvan vill dra i alla nödbromsar som finns. Ena sidan tycker att vi ska hålla vårt löfte om att ge laget och ledningen säsongen att bygga något på, andra sidan tycker att vi redan haft orimligt med tålamod. Jörgen Lennartsson tvingades bort vid sämre resultat än såhär, och Mikael Stahre fick går trots en andraplats 2014. Ena halvan säger att Mats Gren inte kan ordna en bättre trupp med en begränsad budget, andra halvan tycker att budgeten borde räcka till ett bättre lag.
Det intressanta är att ingen av sidorna är den som tappade tålamodet först.
Först tappade nog laget själva tålamodet. Det spel som under våren såg så lovande ut har under säsongen sakta blivit sämre och sämre. Den Poya Asbaghi som när han kom var fylld av energi och idéer står idag ofta och stirrar tom in i kameran. Överallt hör vi samma sak.
– Vi gör inte vad vi kommit överens om att göra.
För tittar vi på spelet är det tydligt att de som hade minst tålamod med spelidén. Det räckte med några hedersamma förluster och sedan gav laget upp att försöka spela den fotboll man kommit överens om att spela. Ambitionen av att hålla boll och spela sitt eget spel byttes ut mot ett fegt lag som backade hem gång på gång så fort de hamnade i ledning. Ett lag som inte håller boll inom laget utan istället slarvar bort bollar i försök att slå de avgörande passarna.
Och det är därför Blåvitt förlorar matcher också. Ett lag som är byggt för att spela boll ska inte backa hem och slå ifrån sig vid ledning 2-0 mot Sirius. Ett lag som är byggt för att hålla boll ska inte sparka bort höjdbollar utan tydlig destination.
Det pinsammaste med Blåvitt 2018 är inte att det går som det går. Det är inte att vissa supportrar gett upp och tappat tålamodet eller att andra supportrar fortfarande vill ha tålamod. Det pinsammaste med Blåvitt 2018 är att spelarna är de första som tappade tålamodet. Att spelarna svek spelidén innan någon annan gav upp på den.
Det var inte det här vi skulle ha tålamod med.
