Veckan som gått - Fast i det förflutna, omval och tränare
Efter ett landslagsuppehåll är Allsvenskan och ”Veckan som gått” tillbaka igen. Den här gången tas ämnen som det eviga vandrandet i historien, Blåvitts tränare 2018 och veckans match upp.
Något jag känt ett längre tag - och skrivit om förr - är att Blåvitt på många sätt och vis är väldigt fast i det förflutna. Och på senare tid har jag allt mer och mer börjat fundera på om inte det är en väldigt Göteborgsk grej. Ett slags romantiserande av det förflutna och en ovilja att gå vidare. Många ser fortfarande staden som den gamla arbetarstaden med varven, men varven har varit nedlagda i snart 50 år. Kranarna står kvar - och även om det för några år sedan faktiskt var en debatt om deras framtid så är den bittra sanningen den att de i de första 45 åren stod kvar för att ingen visat några intentioner av att göra något annat.
Göteborgare ska vara goa gubbar som tar en öl på avenyn och drar dåliga ordvitsar. Allt ska vara som det alltid har varit.
Det känns som om hela Kamratgården helst hade stannat tiden vid 2007. Blåvitt hade precis tagit sitt 18:e Sm Guld, var mesta mästare och ledde maratontabellen. Allt var som det skulle vara. Som det alltid skulle vara.
I veckan dök de gamla snacket upp om derbyt mellan Gais och Öis. De kallar matchen för Orginalderbyt. Blåvita kontrar med att deras derby har mindre publik än Blåvitts match mot AFC. Samma trötta jargong som går år ut och år in. Bortsett från några år i början på 2000-talet där Öis faktiskt hade ett rätt bra lag så har varken Öis eller Gais varit några konkurrenter till Blåvitt sedan innan Champions League åren. Ändå fortsätter samma gamla trötta jargong lagen emellan.
Men världen går vidare. Volvo är inte längre Svenskt. (I alla fall inte Volvo PV.)
Det är dags att börja blicka framåt.
Och att blicka framåt är något som blir alldeles extra viktigt för valberedningen nu när Frank Andersson gått ut med att han inte ställer upp för omval som ordförande.
Jag vet själv inte exakt vad som hänt uppe på Kamratgården, och den senaste månaden har jag varit på tok för upptagen med att surfa på soffor i Stockholms förorter för att riktigt kunna hänga med i vad som händer, men det har ändå varit ganska uppenbart en längre tid att Frank skulle få svårt att bli omvald även om han ställt upp på det.
Han har helt enkelt för många medlemmar emot sig - och ja Balkander, det är så en förening fungerar, med medlemmar som röstar - inte kuppar sig in i styrelsen som han lite underligt försökte antyda i sin krönika i ämnet.
Nu gjorde han nog det som är bäst för föreningen. Valberedningen får gott om tid att leta efter en ny efterträdare, vi slipper en jobbig sits på nästa årsmöte där Frank antagligen inte hade blivit omvald, och han får förhoppningsvis lite andrum från de rösterna som ropar efter hans omedelbara avgång. Jag tror i slutändan att det är bättre att han sitter sitt mandat ut än att han hoppar av nu och lämnar en vakans ett halvår.
På planen visade Blåvitt upp ett synnerligen dåligt spel mot Djurgården och åkte på den första förlusten på hemmaplan sedan våren 2015. Att spelet i sig var dåligt är det kanske inte så mycket att säga om, men vissa mer långsiktiga frågor dyker ändå upp för mig.
Först och främst slås jag än en gång av att Blåvitt halkar runt på gräsmattan betydligt mer än Djurgården, och så har det varit i många matcher, att Blåvitt halkar mycket. Har fått höra från Superettan att även Gais och Öis halkar mer än sina motståndare (kanske mindre oväntat förvisso) och frågan är varför hemmalagen har så svårt för gräset som lagts på Gamla Ullevi.
När gräset skulle läggas vet jag att Mats Gren inte ville kommentera det nya gräset på Gamla Ullevi mer än att det inte var samma typ av hybridgräs som Blåvitt lagt på Kamratgården och frågan är om inte Göteborgs Stad - genom HIGAB - än en gång valt ett budgetalternativ istället för att göra rätt från början - precis som de gjorde när de byggde Gamla Ullevi.
Den andra frågan är vad Alf Westerberg har för intentioner inför framtiden. Han har ändå hintat lite om att han skulle kunna tänka sig vara kvar som huvudtränare mer permanent - men dessa intentioner tycker jag inte speglar sig i vad laget presterar på plan.
Jörgen Lennartssons lagbygge hade stagnerat - det var tydligt - men det fanns en viss ambition om att spela fotboll. En ambition som tyvärr stannade vid just en ambition. När Alf tog över var det omedelbara målet att börja plocka poäng och inte dras in i en otäck bottenstrid. Och det lyckades man med ganska omgående. Visst, teoretiskt finns fortfarande risken för det kvar, men i praktiken kan vi ju konstatera att ett lag som har 30 poäng efter 22 matcher inte kommer slåss för sin överlevnad.
Men likväl så ställer Blåvitt match efter match upp med ”Geflebussen”. Mot Djurgården - på hemmaplan - är det ett tydligt defensivt Blåvitt som går in i matchen och spelar en ganska primitiv fotboll med fokus på långbollar och kontringar.
Och då kan jag ändå känna att om Alf ändå vill vara kvar som huvudtränare så borde han - nu när kontraktet i praktiken är säkrat - kanske försöka styra upp ett mer strukturerar spel med tydligare idéer och ambitioner. Eller vet han redan nu att han inte kommer vara tränare 2018?
På tal om Djurgårdsmatchen så hade Tifogruppen ordnat ett av de snyggaste tifona på länge. Snyggt, roligt… och lite ”vi ska bli vad vi har varit”.
Förstå mig rätt. Det var riktigt snyggt. Toppklass. Ett av de bästa någonsin.
Men, jag undrar om inte temat var lite av den tidigare nämnda ”vi ska vara vad vi alltid varit”. Det var exilänglar som vände tillbaka till Blåvitt, och några som bara såg pengarna framför ögonen och gick till Djurgården och AIK. Detta samtidigt som Blåvitt - för typ första gången - ställer upp med en startelva som består av 5 akademispelare (Dahlberg, Boo Wiklander, Erlingmark, Nordström, Eriksson ) med ytterligare 6 på bänken. (11 och 17 i matchtruppen är alltså akademispelare.)
Det är framtiden vi ska blicka åt!
På tal om framtid och att blicka tillbaka så har det ryktats lite om att Sven Göran Eriksson skulle kunna tänkas vara aktuell för Blåvitt. Och det är något jag inte vet hur jag ska ställa mig till riktigt. Att Svennis är den troligtvis mest meriterade svenska tränaren någonsin gör ju att man aldrig kan avskriva honom helt. Å andra sidan har han harvat borta i Kina lite väl länge och han är 70 år 2018. Frågan är om han är sugen på att gå in i Blåvitt med det engagemanget som krävs?
Är en flört med Svennis bara ytterligare en önskande blick emot det förgångna - ännu en dålig ursäkt till att vägra vakna upp till en ny värld? Eller är han precis det lugnet, den erfarenheten och lagbyggaren som kan få Blåvitt på fötter igen?
Ja, jag vet på tok för lite om vad han har för visioner om fotboll idag för att kunna säga varken bu eller bä om det, men vi ska akta oss för att ta in folk bara för att de har varit bra. Det måste finnas mer tanke bakom det än så.
Jag vill inte ha in Håkan Eriksson för att han vann U21 EM Guld med Sverige. Jag vill inte ta in Svennis för att han vann UEFA Cupen 1982. Jag vill att Blåvitt tar in en tränare - inte för dennes meriter - utan för dennes visioner. Om bara planen, engagemanget och visionen är rätt så skiter jag i om det är en 70 årig gammal räv eller en 32-årig nykomling.
Vad framtiden har med sig återstår att se, men jag är övertygad om att vi - Blåvitt och Göteborg i allmänhet - måste börja titta framåt, på hur vi ska bli bättre och utvecklas, och inte desperat klamra oss fast i en önskan om att leva i ett ögonblick som frusit fast utom räckhåll för tidens obarmhärtige grepp.
