Veckan som gått - Hopp och förtvivlan
Det har varit en minst sagt turbulent vecka för de Blåvita som inleddes med storförlust och avgångskrav, men som slutade i storkross av Kalmar och betydligt gladare miner.
Veckan inleddes med en bortamatch endast en paddantur bort mot Häcken. Det var ett pressat Blåvitt lag som åkte till Göteborgs skärgård för att ta sig an uppstickaren från ön efter att ha spelat tre raka 1-1 matcher.
Visst gick det att peka på att laget var obesegrade, men poängtappen hade avlöst varandra, och det fanns inte ens tillstymmelse till offensivt spel i väldigt långa spelsekvenser. Konstiga individuella misstag hade lett till onödiga baklängesmål och till råga på allt har en liten sjukstuga vuxit fram.
Att ett lag hade världens vikt på sina axlar syntes tydligt, och även om de offensiva intentionerna från Blåvitt var tydligare än de varit på flera matcher så var det mycket annat som inte stämde för Blåvitt. Först ut av sömmarna att spricka var de konstiga besluten som ledde till onödiga baklängesmål. I en situation där Bjärsmyr bara ska sparka bort en boll kan han inte avgöra vilken fot han ska sparka med, och det hela slutar med att han istället lägger bollen i eget mål efter bara några minuter av matchen. Uppgivenheten i det Blåvita laget blir minst sagt påtaglig och inom tretio minuter står det hela 3-0 till Häcken. Inte kunde ett idiotiskt rött kort på Häckenbacken Rasmus Lindgren göra mycket för Blåvitt för trots en man mer i hela andra halvlek lyckades inte Blåvitt göra några mål. Istället utökade Häcken till 4-0, vilket även blev slutresultatet.
Efter matchen ropades det från läktarhåll om avgång för Jörgen Lennartsson och i media diskuterades det vad som skulle kunna ske. Att Mats Gren inte ville kommentera Jörgens framtid efter en sådan här match vreds till frågor riktade mot Jörgen om hur det kändes att inte ha sportchefens stöd, samtidigt som Frank Andersson förklarar att Blåvitt visst ska ha kvar Jörgen.
Förlusten i sig - hur jobbig den än må ha varit - var inte jätteoväntad om vi ska vara ärliga. Spelet hade hackat sedan omgång två samtidigt som Häcken och deras nye tränare Mikael Stahre behövde knappast motiveras speciellt mycket nu när Blåvitt kommer på besök.
Något som kanske var mer oväntat var hur snyggt alla skötte det efteråt. Jörgen och laget tog sig tid att prata med de frustrerade supportrarna direkt efter matchen, och under lördagen begav sig en större samling supportrar upp till Kamratgården för att ge laget sitt stöd inför mötet med Kalmar under söndagen.
Än en gång tog sig Jörgen och spelarna tid att prata med supportrar på plats, och under söndagen kom Blåvitt ut på ett sätt vi inte sett Blåvitt på den här våren och körde över Kalmar.
Noterbart är hur Sebastian Eriksson startat på vänsterbacken i båda mötena, trots att Scott Jamieson är tillbaka på bänken. Och så som Sebastian gjort det är frågan om inte han blir kvar där.
Personligen tycker jag Seb ska vara på plan. Helst hade jag sett honom högre upp, men jag gillar ändå vad jag ser från honom på vänsterbacken också.
Just Seb är en spelare som ofta får väldigt mycket oförtjänt kritik. Han är en av spelarna - om inte den spelaren - med bäst blick för spelet i truppen och han har alla verktygen som krävs för att vara dominant i Allsvenskan i sin verktygslåda. Problemet med Seb är att han blandar och ger.
Fördelen med Seb är att han blandar och ger i rätt lägen. I första halvlek mot Kalmar slog han ett ganska dåligt inspel efter att ha kommit runt på vänsterkanten som fastande på en Kalmarförsvarare. Männen på raden bakom mig gormade ganska högt om hur dåligt det var, och hur han måste sluta upp med sån skit.
Och jag sitter på min rad och tänker att det är precis den skiten han får fortsätta med. Han har eget lag bakom sig, och riskerar inga farliga kontringar bakåt, och OM passen går fram så är det en kvalificerad målchans direkt.
Då tycker jag snarare att de där kvadraterna som många andra spelare håller på med är betydligt farligare, där de sakta hamnar under mer och mer press och till sist tappar bollen relativt långt bak i banan och får en omställning mot sig. Den skiten skapar inget framåt, men när spelarna blir stressade leder det ofta till bolltapp.
En annan aspekt med Sebastian Eriksson som ofta tappas bort är hans förmåga att sätta fart på spelet. Ett av de stora problemen för Blåvitt under våren har varit att det sällan blir fart i spelet. Spelare står stilla med boll och varken spelaren med boll eller de utan boll söker lösningar. Men Seb gör det. Seb sätter fart på bollen och sig själv, skapar ytor åt medspelare genom att dra på sig 2-3 motståndare och sedan släppa bollen till en betydligt mer fri medspelare.
3-0 mot Kalmar gjorde att veckan avslutades med betydligt gladare miner än den avslutades med. Frågan är om det här var början på vändningen eller bara en ensam seger mot nästjumbon? Den överdrivne optimisten i mig säger att det har kan ha varit punkten där truppen och supportrarna slöt sig samman, vända taggarna utåt och lade de första stenarna i det bygget som kommer dominera Allsvenskan. Pesimisten ska vi inte lyssna på efter 3-0.
I övriga Allsvenskan är det med lite blandade känslor vi ser Gustav Engvall göra riktigt väl ifrån sig i Djurgården. Det är roligt att det går bra för honom, men å andra sidan känns det bittert att det är i Djurgården. Och kunde han inte försökt hålla tillbaka lite på gullandet med Djurgårdssupportrarna?
I den kommande veckan blir det inga matcher för Blåvitt, så på gott och ont kan vi låta den här veckan sjunka in lite.
