Veckan som gått – Kritik, kravbild och en känslomässig hiss
Ute i världen finns en missuppfattning om att vinnare ställer krav. IFK Göteborg ska vara en vinnande förening och då måste krav ställas. Att alla lags supportrar ställer samma krav och att de är orealistiska är inte lika noga, krav ska ställas oavsett.
Under hösten 2017 blev Blåvitt utbuade efter ännu en dålig match på Gamla Ullevi och jag minns att jag skrev att det var oförtjänt. Då ställde Blåvitt upp med ett väldigt ungt lag, som inte förtjänade att bära hundhuvudet för den dåliga säsongen. Det var inte spelare som August Erlingmark, Kristopher da Graca och Vajebah Sakor som snackade snacket på upptaktsträffen utan att kunna gå gången under säsongen. Det var andra spelare som inte levde upp till de förväntningar som låg på dem och istället för att vända skutan rätt valde att fly skeppet.
Svaren jag fick var lite olika, där vissa kort och gott tyckte att i IFK Göteborg ska kravbilden alltid vara högre än så, och andra tyckte att man mer buade ut föreningens brist på riktning och inte nödvändigtvis spelarna på plan.
Hade Blåvitt valt att sätta ut en ny riktning för föreningen och sagt att vi ska ta ett mellanår och bygga om så hade supportrarna ställt sig bakom det och visat tålamod.
Nu har Blåvitt gjort just det.
Men vi kan väl konstatera att den som läser Alltid Blåvitts forum eller kommentarerna på artiklarna på sociala medier nog inte ser så mycket av det där tålamodet. Efter 1-3 mot Ålborg i den första matchen var det inte direkt tålamod och supportrar som står bakom ett ungt lag i ombyggnation som sken med sin närvaro.
Istället för att glädjas åt att se att Blåvitt har en av de mer spännande tränarna i Sverige och ett lag som kryllar av u-landslagsspelare så fortsätter samma gamla visa eka på i de blåvita kretsarna. ”Vi behöver få in starkare namn”. ”Blåvitt kommer få slåss för att undvika nedflyttning”. ”Var är ambitionen?”.
Det känns lite som att lyssna på en gammal släkting som gnäller om att dagens ungdomar är för bortskämda och kräsna med var de vill bo utan att förstå att det är tre års kötid på Boplats bara för att få gå på visning på lägenhet idag.
I höstas skrev jag i ”Veckan som gått” att ’Jag vill att Blåvitt tar in en tränare - inte för dennes meriter - utan för dennes visioner. Om bara planen, engagemanget och visionen är rätt så skiter jag i om det är en 70 årig gammal räv eller en 32-årig nykomling.’
Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli just en 32-årig nykomling som tog över Blåvitt, men jag fick trots allt vad jag önskade mig. En tränare som på bara några månader redan lyckats så fröna för en framtid utanför 4-4-2 lådan, och som fått spelarna att tänka om kring vad det innebär att spela på en viss position.
Och det är där vi står idag. Enligt planen. Och det kanske är den viktigaste punkten att trycka på. Det går enligt planen.
Eftersom förra ”Veckan som gått” tog upp saker jag lärt mig allt efter livets gång så fortsätter vi med ännu en grej livet lärt mig. För att utvecklas måste man utvärdera hur det går och om utvecklingen är påväg mot det mål man satt upp.
Utvärdera var vi ligger gentemot planen, vad som gått bra och vad som inte gått bra. Varför missade vi mål, vad gjorde vi bra, vad kan vi göra bättre till nästa gång.
Tittar vi på Blåvitts försäsong så ligger laget enligt plan. Laget har kommunicerat ut i förväg vad de jobbat med och på vilka punkter de vill se förbättringar inför matcherna, och under matcherna har vi sett just detta. Mot Ålborg var det sagt på förhand att Blåvitt inte jobbat så mycket på defensiven, det var passningsspelet, och att hjälpa varandra i speluppbyggnaden som varit fokus. Och mycket riktigt så fick vi se ett darrigt försvar, men ett passningsspel som trots att det var årets första träningsmatch såg bättre ut än det gjorde under brinnande säsong 2017.
Finns det saker att förbättra? Ja, det finns det alltid. Finns det saker Blåvitt gjort dåligt? Det är klart det gör. Personligen tycker jag nog ändå att den sportsliga sidan gör många bra saker just nu. Det största problemet ligger snarare hos andra delar av verksamheten, t ex kan man fråga varför Poya är ute och gör drömreklam för Blåvitt utan att föreningen själva lyfter fram det.
Det är något föreningen har fått kritik för också. Hård, men konstruktiv kritik. För det är så, att vinna handlar inte om att supportrar ska kräva SM Guld och utrullade motståndare. Att vinna handlar om att alltid försöka bli bättre. Att hitta vad man gör dåligt och göra det bättre. Att förstå att även om vi är bäst just nu, så måste vi fortsätta försöka bli bättre.
För det är det som är det största problemet med att vara på toppen. Inte att alla andra vill slå dig. Utan att alla andra ser vad du gör, och om du inte utvecklas kommer de göra det du gör bättre än dig.
Och där måste supportrar, sponsorer och ledare bli bättre om IFK Göteborg ska ta tillbaka den plats på tronen som vi alla anser att föreningen ska ha. Vi får inte låta den viktiga konstruktiva kritiken drunkna i en kör av klagomål för klagandets skull.
