Veckan som gått: ”Magplask, simning och mer simning.”
En mindre bra blåvit vecka där en tung förlust mot Djurgården under måndagen satte tonen och mörka moln som en seger mot Falkenberg inte riktigt kunde tvätta bort.
Den Blåvita veckan som gått inledes med en bortamatch mot Djurgården. Just bortamatcherna mot Djurgården har på senare år blivit något av en berg och dalbana som alltid slutar i att hela attraktionen kraschar. På egna misstag också.
Förra året skulle ju Blåvitt återta ledningen i Allsvenskan med bara 2 omgångar kvar att spela borta mot Djurgården. Man ledde matchen fram till slutminuterna då Hjalmar Jonson drog på sig en både onödigt och tveksamt dömd straff.
2013 var det samma sak, Blåvitt kunde komma ikapp Malmö vid seger men tappar istället 1-0 till 1-2, än en gång efter en onödigt, och tveksamt dömd straff orsakad av Hjalmar Jonsson.
Den här gången kunde inte Hjalmar lastas, men nog det stoppade inte andra spelare från att stiga fram och visa att vi alla kan begå onödiga och misstag som gör att Blåvitt tappar ledning borta mot Djurgården. Alvbåge var först ut när han totalt missbedömde en boll och lämnade målet helt vidöppet för Djurgården att bara rulla in bollen för att kvittera till 1-1. Sedan var det försvaret som totalt stod och sov på en retur bara 90 sekunder senare, och än en gång kunde Djurgården lätt rulla in en boll i mål. Mot slutet av matchen kände den annars så föredömlige Emil Salomonsson att det nog var dags att få vansinnes-misstagen ur systemet nu när laget ändå kollektivt kollapsade, och bakåtpassade således till en Djurgårdare som lätt kunde runda Alvbåge och lägga in 3-1.
Det var en riktigt dålig insats av laget och jag tror att man utan att ge någon oförtjänt kritik kan konstatera att många spelare gjorde ovanligt grova misstag som de säkert grämer sig över. En allt annat är bra start på veckan.
Roligare var dock att Blåvitt under veckan tagit in ersättare till både Haitam Aleesami och Victor Sköld som lämnat under sommarfönstret. De är Elias Omarsson på lån från Vålerenga (med köpoption) och Scott Jamiesson från Sydney Wanderers.
Veckans andra match var inte heller den någon höjdare, även om den till sist slutade med en 2-0 seger mot Falkenberg. Badandes i ett regn som kändes smått malplacerat vid en match i början av Augusti så hade Blåvitt svårt att komma till lägen i första halvlek, trots att delar av spelet såg bättre ut än på länge. Mads Albaek fick styra uppbyggnaden av spelet mer än man sett av honom tidigare och man klarade av att byta kant effektivt och snabbt, något vi inte varit bortskämda med. Kanske beror det på att Falkenberg helt enkelt inte orkade pressa.
Men än en gång slarvades det en del och med handen på hjärtat ska man säga att båda målen var lite turliga. Ledningsmålet från Martin Smedberg Dalence tog på en försvarare och ställde målvakten, och straffen som Emil Salomonsson gjorde 2-0 på kändes billig. Utan att ha sett repris på situationen så var man magkänsla på plats snarare att Hysén skulle varnas för filmning än att det skulle bli straff.
Något som slår mig efter en vecka av mindre bra insatser är att så oerhört många åker i en känslomässig hiss, för att använda ett av Mikael Stahres bättre uttryck från sin tid i Blåvitt. När Blåvitt spelar dåligt så suger allt och alla, och alla är sämst i världen. Jag kan tycka att det börjar bli lite tröttsamt att läsa på diverse sociala medier.
En annan sak jag funderat en del på i dagarna är de misstag som gjorts de senaste matcherna. I hemmamötet med HJL. I Djurgårdsmatchen. Det har varit rätt grova misstag som man normalt sett inte ser på den här nivån. Speciellt inte så många på så kort tid. Jag vet att spelare och ledare bestämt hävdar att man man inte är trötta, men jag undrar om man kanske inte är mentalt trötta. Det är inte bara en fysiskt påfrestning att spela matcher så tätt, det är en mental påfrestning också, att alltid vara redo, att läsa in sig på motståndare, att lägga upp taktiker. Det har ibland sett ut som om spelarna inte riktigt är med i tanken, och det är väl också en typ av trötthet.
I veckan har annars mycket medialt fokus legat på annat än Allsvenskan, då framför allt det OS som pågår i Rio de Janeiro, även att de större europeiska ligorna dragit igång. Personligen tycker jag det är ett otyg med folk som följer utländsk fotboll då det ofta får mer fokus än den inhemska, men det är ju en högst personlig åsikt.
Annars har ju mycket som sagt handlat om OS där Sarah Sjöström lyckats ta en medalj av varje valör. Tur är väl det för Håkan Ericsson vars landslag åkte ur ganska omgående efter några mindre imponerande insatser. Kanske inte så konstigt å andra sidan, då antalet avhopp i sig räcker för att fylla två OS trupper.
Damerna såg ut att gå samma öde till mötes, och speciellt efter 1-5 förlusten mot Brasilien snackades det om ett stundande fiasko. Men man tog sig till slutspel och där slog man direkt ut världsettan USA på straffar.
Hemma i Allsvenskan så haglar domarmissarna tätt som vanligt och i mötet mellan AIK och Helsingborg gick domaren faktiskt ut efter matchen och erkände att den sena straffen som gav AIK 2-1 var felaktigt dömd. Onödigt att döma straff om man inte ser situationen bra nog, men man får ju ändå berömma att han erkände sitt misstag, något Jonas Eriksson aldrig hade vågat göra.
Både Malmö och Norrköping tappade poäng, borta mot Kalmar respektive Gefle och Blåvitt kunde i och med sin seger knappa in några poäng på dem.
På tal om domarmisstag så missade domaren i matchen mellan Häcken och Örebro att Häcken hade en boll som gick över mållinjen, men lät spelet fortsätta och Örebro kunde hålla ut och vann matchen med 1-0, samtidigt som Djurgården och Elfsborg spelade 2-2 i Stockholm.
