Veckan som gått - Mörkt, mörkare, Blåvitt
Ja, det är knappast någon munter vecka som gått för de med Blåvita ögon med förluster borta mot både Hammarby och AFC Djursholm Café Opera Väsby IK United Eskilstuna City. Framför allt den sista förlusten gjorde extra ont då Blåvitt trots allt börjar hamna oroväckande nära en kvalstrid, och man sträckte ut en ordentlig livlina till klubben som inte ens borde få existera.
Ja, Hammarbymatchen var först ut, och det var en match som vi känner igen vid det här laget. Några ögonblicks brillians gav Blåvitt 0-1, men några andra ögonblicks totala oinställning gav Hammarby både 1-1 och 2-1. Efter det reste sig aldrig Blåvitt igen.
Några dagar senare var det dags för nästa kalldusch. Att tappa 1-0 till 1-2 mot ett storsatsande Hammarby inför 20 000 åskådare är väl en sak, men att förlora med 0-1 mot tokjumbon AFC Djursholm Cafe Opera Väsby IK United Eskilstuna City är ett nytt lågvattenmärke. Typ så lågt att sjön inte ens var kvar alls.
Det var annars en match där Supporterklubben Änglarna uppmanat till bojkott. Anledningen är egentligen väldigt enkel. Supporterklubben Änglarna var drivande i frågan, inte bara internt inom IFK Göteborg - utan i hela Sverige - om att bevara 51%-regeln. Det finns många som menar på att om det inte varit för det jobb som Änglarna - och framför allt Anders Almgren - så hade vi nog förlorat 51%-regeln för några år sedan. Men regeln blev kvar, och föreningsdemokratin var räddad. I alla fall på pappret.
För det stoppade inte Alex Ryssholm från att indirekt köpa ett fotbollslag ändå, utse sig själv till ordförande, i princip göra det omöjligt för andra att ens bli röstberättigade i hans klubb, och välja in sig själv som ordförande i 10 år. Att säga att det Ryssholm gjort är i gråzonen är som att säga att det kanske finns sand i öknen. Enda argumentet emot är att ifrågasätta vad en öken faktiskt är.
Till råga på allt väljer AFCs säkerhetspersonal att gå upp på Blåvitt sektionen och plocka ner de banderoller som hängts upp i protest mot AFC. De väljer att se texten ”Från Ryssland med bluff och båg, åk hem med nästa tåg” som rasistisk och säkerthetsansvarige Gino Torlo säger att ”Vi har nolltolerans mot rasism och hat. Speciellt mot Alex Ryssholm eftersom att han fått motta hot”.
Jag som nyligen fick förklarat för mig av en kille att han inte tänkte hyra ut en lägenhet till någon som heter ”Spahiu” i efternamn kan tycka att Gino slänger anklagelser om rasism lite väl lätt runt sig, men det är bara min åsikt.
Det sägs att det är i motvind drakar lyfter - men de som säger så har nog aldrig försökt flyga en pappersdrake i regn - och lite så känns det med Blåvitt just nu också. Draken är blöt och förstörd. Just nu är det svårt att se något ljus alls i tunneln. Det är oklart vilka spelare som ens är kvar till nästa säsong, eller vilken tränare som ska leda laget. Ibland ser man vissa lag som gör mycket rätt, men inte riktigt får till del. Blåvitt under Stahres första år var ett sådant lag. 2012 spelade Blåvitt ofta faktiskt väldigt bra fotboll, i alla fall under våren, men den sista lilla detaljen i spelet stämde inte riktigt, och istället blev laget hårt straffat när man gjorde misstag. Sedan blev rädslan för att förlora större än viljan att vinna och det gick utför.
Som det sett ut under stora delar av 2017 års säsong så är det inte bara de sista detaljerna i spelet som inte riktigt stämmer. Det är hela alltet som inte stämmer alls. Det är inte bara att de tar emot bollen dåligt, eller att de tar för lång tid på sig med bollen, utan de är i fel position, pressar fel spelare också.
Jag klagar ibland på att spelarna gör det svårt för sig själva, men jag har insett att när de försöker spela enkelt blir det ofta ännu sämre. Problemen tycks djupt rotade och jag vet helt ärligt inte vad som behöver göras för att råda bot på dem. Oftast tänker jag att laget behöver tid och lugn. Få bygga om utan press. Samtidigt kan jag ibland känna att Blåvitt ska vara ett lag som trivs under press.
Att det är 15 000 på läktaren som hejar fram laget ska inte vara något som hämmar spelarna, det ska vara något som inspirerar. Spelarna säger att det är så, men i flera år har många av de riktiga plattmatcherna kommit i just sånna matcher. 2015 missade Blåvitt Guld för att spelarna inte klarade av att spela under press mot bottenlag.
Och om det nu är så att publiken ger den extraenergi som spelarna säger att den gör så kan man verkligen fråga sig om de ska vara där de är. Häcken klarar ju av att dra in fler poäng än Blåvitt gör och de har aldrig någon publik med sig.
Jag vet att vissa var lite kritiska till att bojkotta AFC borta - laget behöver allt stöd de kan få - men om det är så att laget förlitar sig på stödet för att komma upp i allsvensk nivå så kanske det är där felet ligger? Publiken ska inte göra att laget når upp i normal standard. Publiken ska ge laget det där lilla extra. Normal standard trodde jag ändå ingick när man livnär sig på att spela fotboll.
För övrigt så såg jag att några passade runt en "eländighetslista" över vilka lag som det var eländigast att hålla på i Allsvenskan, där Blåvitt tog en av topplaceringarna.
Det är aldrig eländigt att hålla på Blåvitt. Det är bara mindre roligt vissa dagar.
