Veckan som gått – Om att väcka björnar, ge lagom kritik och vara sig själv närmast
Väck inte den björn som sover är ett vanligt uttryck. Skit inte där du äter är ett annat. Det är en verklighet många journalister tvingas leva med, och det är en tanke som slagit även oss ideella i supportermedia. Hur hårt kan man kritisera arbetet i föreningen om man vill fortsätta vara välkommen upp på Kamratgården? Hur lågt betyg kan man sätta på en spelare om man vill fortsätta få intervjua den? Hur kritiskt mot ett förbund kan du vara om du vill fortsätta bevaka landslaget?
Under försäsongen 2015 hade jag fått den äran att betygsätta en av matcherna. Det var en semifinal i cupen mot Häcken och Thomas Rogne gjorde debut i Blåvitt. Blåvitt vann med 3-1 och allt var egentligen frid och fröjd, men det stora samtalsämnet på vägen hem från matchen var ”Hur lågt betyg kan jag med att sätta på Rogne?”.
Individuellt hade han gjort en bra match men det var tydligt att han var helt ny. Han låg konstant fel i position och upphävde offside efter offside. Blåvitt vann, laget släppte bara in ett mål så det kändes lite taskigt att hänga ut en ny spelare som ändå visade bra med potential.
Det slutade i argumentet ”dumt att göra sig ovän med honom redan nu” och en trea, där han fick både ris och ros.
Och så är det ju lite. Vill jag som supporter ha en god kontakt med spelarna i IFK Göteborg så kanske det inte är så smart att såga dem längs fotknölarna det första man gör. Vill en journalist få intervjuer där spelare öppnar upp sig är det nog en fördel om spelaren tycker om journalisten.
I vecka som gick så var Olof Lundh med i BBPodd som gäst, ett avsnitt där jag reagerade på just hur han valde att navigera runt i den djungeln. Kanske framför allt frågan kring uppgörelsen mellan Blåvitt och Åsebro.
För de som inte är insatta i det så släppte Olof Lundh för ett tag sedan (två år närmare, tiden flyger) en bok där han skrev om en långdragen tvist mellan Blåvitt och Åsebro (Sebastian Erikssons moderklubb) gällande hur mycket av övergångssumman Åsebro hade rätt till efter att ’Seb’ såldes till Cagliari. Tvisten uppstod som ett resultat av det lite udda avtalet som Blåvitt skrev där Blåvitt först lånade ut Seb som sedan köptes loss senare. Klubbarna var inte överens om hur mycket som var en övergångssumma och hur mycket som var en del av lånet.
I det läget hade klubbarna stått i ca 5 år fram tills några veckor innan Lundhs bok kommer ut, och det blir en stor nyhet av det. Därifrån går det snabbt till att Blåvitt och Åsebro hittar en förlikning och ärendet blir utrett.
Vem som har rätt eller fel där tänker jag inte ens ge mig in i. Alla har sin egen agenda och min är givetvis att arbeta för vad som är bäst för Blåvitt. Supportrar har en tendens att alltid välja ord och vinklar som är positiva för den egna klubben och negativa för motståndarna.
Det som däremot blir väldigt intressant är när Lundh beskriver, flera gånger, hur det var stora stygga Blåvitt som tar hjälp av SvFF för att köra över lilla Åsebro, och hur glad och stolt han var över att få hjälpa den lilla klubben.
Läs paragrafen ovanför igen och ställer er frågan. Är Blåvitts tvist med Åsebro den stora nyheten där egentligen?
Att två klubbar hamnar i tvist med varandra är ju förvisso tråkigt, men inget konstigt. Alla ser till sig själv först, och det fanns tydligen en oklarhet i vad som gäller när en spelare är först utlånad och sedan säljs.
Den stora storyn där borde snarare vara att Blåvitt tar hjälp av SvFF för att köra över Åsebro. SvFF som ska vara samlingsorganet för fotbollsklubbarna i Sverige. Organet där både Blåvitt och Åsebro är medlemmar. SvFF ska vara de neutrala här, de som ska värna om bredfotbollen och småklubbarna.
Att SvFF kör över Åsebro borde vara en mycket större nyhet än att Blåvitt och Åsebro har en långdragen tvist.
Men alla är ju som sagt sig själva närmast, och vissa sovande björnar är för stora för att väckas. Är man svensk fotbollsjournalist är man rätt nischad, och att då hamna på ond fot med SvFF kan vara dödsstöten för den karriären. (Tur för mig att jag inte har ambitioner om att göra mig en karriär som fotbollsjournalist utan bara skriver för att det är skoj.) Att göra sig lite ovän med Blåvitt är inte riktigt lika farligt.
Inget konstigt med det egentligen. Han är knappast ensam om att göra så. Tvärt om så är Lundh en av de skicklare i landet när det kommer till att utnyttja det utrymmet han har. Det är en konst att navigera genom det så att man ger kritik utan att bränna broar, och även om det ser ut som om Blåvitt tar den stora kritiken så finns det en hel del kritik åt anant håll som gömmer sig under ytan. Det räcker med att titta på hur mycket konstigt SvFF gör och hur lite kritik de får för det för att se att det är en organisation folk inte vill komma på kant med i onödan. Att – som exempel – förbundet blöder in pengar i Friends Arena samtidigt som Fabege och Solna kommun håvar in pengar är det orimligt tyst om.
En annan fråga som är värd att ställa sig här är ”Adrian, vad vill DU få ut ur det här?”. För ja, även jag är ju mig själv närmast, och agerar efter min egen agenda. Vad är min agenda här? Och det är viktigt att ni som läser faktiskt frågar er det.
Det gäller inte bara fotbollsjournalistik för den delen. Det gäller livet i allmänhet. Eller ja, det är det jag vill få ut i alla fall. För det är det jag tror på. Att ifrågasätta saker och söka någon sorts förståelse för varför saker fungerar och sker som de gör. På fotbollsplanen, på Kamratgården och i livet.
