Veckan som gått - Orsak och verkan, en fråga om varför.
I den gångna veckan har mycket av snacket kring Blåvitt inte handlat så mycket om fotboll som om saker runt fotbollen. Veckan avslutades dock med fotboll och en oavgjord match uppe i Östersund, och efter fyra omgångar är Blåvitt ett av möjligtvis två lag som är fortsatt obesegrade.
Mycket av rubrikerna runt Blåvitt har i veckan handlat om protesterna mot AFC Eskilstuna och visst ”stök” som påstods ha skett efter matchen. Jag gick själv väldigt hårt åt en del av språkbruket som användes mot AFC i förra veckans ”Veckan som gått”. Med det sagt så har stor del av snacket efter matchen varit väldigt underligt och med dålig förståelse för den bakomliggande historien.
Runt 2009 lämnades en motion till Riksidrottsförbundet om att flytta över frågan om 51% regeln till de respektive idrottsförbunden. Svenska Fotbollförbundet ville sänka kravet på att föreningen själva ägde minst 51% av en klubb till 34% vilket i så fall hade inneburit att en ensam person kan köpa en klubb och likt i många andra länder få ohotat inflytande över klubben.
Som svar på det lämnade flera supporterprofiler in en motion till IFK Göteborgs årsmöte om att IFK Göteborg aktivt skulle ställa sig emot ändrande av 51% regeln. Supporterklubbens gamla ordförande och IFK Göteborgs tidigare SLO Andreas Almgren var en av de som arbetade hårdast för att bevara 51% regeln, och det finns flera som menar på att hade det inte varit för Andreas Almgren och hans enorma slit hade vi förlorat 51% regeln där och då. Nu blev det inte så. Svensk föreningsdemokrati räddades.
På pappret.
Redan förra året höjdes några spridda röster om att Östersunds FK inte styrdes helt korrekt där Daniel Kindberg i princip har ohotad makt för tillfället. Men Östersund är trots allt ändå en medlemsstyrd förening, och även om Kindberg sitter i suspekt många stolar så går det att bli medlem och avsätta honom.
Något som inte kan sägas om AFC Eskilstuna. Supporterklubben Änglarna - som har en stark historia av att slåss för att behålla den svenska idrottsrörelsen medlemsstyrd - har gjort ett ganska långt reportage om AFC Eskilstuna och hur det inte går att bli medlem där. Sedan klubben grundades har det till i praktiken varit omöjligt för någon att bli medlem i klubben, och Alex Ryssholm som grundade klubben fungerar på alla sätt och vis precis som en skallig Roman Abramovich.
Så, vi har en supporterförening som arbetat väldigt hårt för att bevara medlemsdemokratin i svensk idrott på ena sidan, och en förening som hittat ett sätt att komma runt kravet på föreningsdemokrati som vi trots allt ändå har i Sverige på andra sidan.
Därför de väldigt starka protesterna mot AFC Eskilstuna under matchen. Sen är det en viss skillnad på att protestera med banderoller, och att skrika horungar. En sekvens som tyvärr bara hade negativa effekter. Det omogna språkbruket gjorde att skarp kritik riktades mot den blåvita klacken från media, AFC och andra blåvita på läktaren. Arga mail från sittplatspublik tvingade Blåvitt att officiellt ta avstånd från sångerna och Alex Ryssholm kunde komma undan med att kalla människorna bakom banderollerna för ”mentalt sjuka”.
Ja, Alex Ryssholm raljerade friskt efter matchen, och slängde bland annat ur sig att de som kritiserade honom och hans position i AFC Eskilstuna var ”mentalt sjuka”. Och han kommer undan med det, för att all uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll.
Ännu en till rökridå för kritiken mot Ryssholm skickades ut när han nämnde hur unga AFC Supportrar blivit attackerade efter matchen. Till en början lät det som om en arg Blåvitt-mobb hade letat upp de tillresta AFC Supportrarna med en suktan efter blod. I efterhand har det visat sig att AFC Supportrarna betett sig ganska illa utanför Gamla Ullevi och någon har då sparkat på dörren till deras hyrbil.
Bra? Absolut inte. I proportion till rubrikerna som skapades? Absolut inte.
Men mycket att det som skrivits om de Blåvita supportrarna efter den matchen har tyvärr tagit uppmärksamhet från de viktiga frågorna. Vi har ett lag som bryter mot 51% regeln i Allsvenskan och ingen verkar vilja uppmärksamma det.
Tyvärr är det nog så att få ens vet varför AFC kritiserades som de gjorde. Jag hamnade själv i en diskussion med en anonym Twittrare i veckan där jag kritiserade att folk använde ordet ”Horungar”. Det är sånt som Djurgården och Malmö kan hålla på med. Vi Blåvita är bättre än så. Fick det smått ironiska svaret
”Att kalla den moderna fotbollen i Sverige för horungar är DIF? Så skönt att du och sånna som dig är helt oviktiga, har noll att säga till om”
Hela grejen med kritiken mot AFC är att i den klubben har sånna som mig inget att säga till om. Deras supportrar blir oviktiga för föreningen. Vi kämpar för att bevara föreningsdemokratin. Hela det konceptet bygger på att alla ska få komma till tals, få påverka hur föreningen styrs, även de vars åsikt vi inte håller med om.
På tal om att fråga sig själva varför vi gör saker så spelade Blåvitt en match mot Östersund i slutet av veckan.
Förra årets möte var en av de sämsta Blåvita insatserna på hela året, och i det ljuset var 1-1 ett fall framåt. Något som dock börjar bli tydligt hos Blåvitt, och som jag hade hoppats laget skulle vara förbi vid det här laget, är att det tycks vara oklart för spelarna varför de gör som de gör.
Jag har en Teori om att det krävs ungefär två år för en tränare att bygga upp ett lag. Det första året lägger laget grunderna, det andra året finslipas detaljerna och år tre ska laget vara relativt färdigt.
Tittar vi på Blåvitt under Jörgen Lennartsson så ser vi hur laget under 2015 jobbade väldigt mycket på det grundläggande. Det var ett defensivt väldigt starkt lag vi såg som spelade disciplinerat och enkelt. Laget kunde i många matcher vänta ut motståndarna, vänta på misstag och sedan hugga på de misstagen.
Under 2016 märktes det att Blåvitt ville hålla i taktpinnen mer. Blåvitt skulle börja skapa lägen själva. Istället för att likt en Krokodil smyga vid vasskanten och vänta på att bytet kom ner till vattnet skulle Blåvitt bli en gepard. Blåvitt skulle aktivt jaga sina byten, aktivt styra matcherna.
Det gick sådär. Den blåvita geparden var ett rovdjur i obalans. Ofta snubblade den blåvita geparden samtidigt som den skulle accelerera upp i jaktfarten och bytet kom undan oskadat.
När Blåvitt försökte styra spelet mer offensivt blottades de egna svagheterna upp mer och laget blev flera gånger oerhört hårt straffade för enkla misstag. Men som med de flesta förändringar tar det ett tag att acklimatisera sig. Förhoppningen var att när laget blev mer bekvämt med den nya mer dikterande spelstilen skulle misstagen minska och de skulle vara bättre förberedda på motståndarna motattacker.
Även om Blåvitt under de första matcherna 2017 fortfarande släppt in en del mål på individuella misstag har misstagen blivit färre. En större trygghet har infunnit sig. Bakåt.
Framåt är frågan var den tryggheten är. För även om Blåvitt blivit bättre på att hålla i bollen och föra spelet utan att göra dumma misstag känns det inte riktigt som om laget vet varför de vill hålla bollen och föra spelet.
Hur vill Blåvitt göra mål egentligen? Det känns ofta som om Blåvitt inte riktigt själva vet det. Talande för det här var länge hörnorna - även om just hörnorna faktiskt blivit mycket bättre i år - Blåvitt länge envisades med att slå på första stolpen. Det är klart, med en skarv på första stolpen så blir det väldigt svårt för försvaret att försvara sig. Problemet var att Blåvitt väldigt sällan hade någon på första stolpen för att skarva. Och då försvinner poängen med hörnan på första stolpen.
Ett annat fenomen är Blåvitts kantspel, som nu tyvärr mest har handlat om högerkanten. Det tycks ofta som om ett av de främsta målen är att komma runt på kanterna för att slå in bollen i straffområdet. Men ofta ser sekvensen ut som så att högerbacken, högeryttern och minst en av mittfältarna är ute på kanten och bollar runt innan någon kommer till inläggsläge, och då finns det inga spelare i straffområdet, för de har varit och hjälpt till på kanten.
Hur vill Blåvitt göra mål? Det är dags att svara på den frågan. Snart! Defensivt ser det överlag betydligt stabilare ut än 2016, men det har inte skapats många lägen framåt under de första fyra matcherna. Hur vill Blåvitt vinna matcher?
Vill vi vara optimistiska (och det tycker jag vi ska vara ett tag till i alla fall) så har Blåvitt möjligheten att ge bättre svar på den frågan redan nu på onsdag då Hammarby kommer på besök på Gamla Ullevi.
