Veckan som gått - Seger, sorg, och stolthet.
Det blir svårt att skriva en veckan som gått den här veckan utan att nämna att vårt land utsatts för ett misstänkt terrorattentat. En otroligt hemsk händelse som samtidigt på många vis tog fram det bästa i oss. Och det sämsta hos vissa. Och i efterdyningarna av det här tog Blåvitt med sig tre poäng från Uppsala efter att ha slagit Sirius på vad som närmast kan liknas vid en åker.
Vi börjar med fotbollen. Blåvitt tog tre poäng i Uppsala efter 2-0 segern mot Sirius. Matchen spelades på en ganska dålig gräsplan och då uppstår ofta lite olika underlagsdebatter. Det finns de som hävdar att med planer som den på Studenternas är det bättre att spela på konstgräs. Och det finns de som hävdar att gräs alltid är bättre än konstgräs. Själv vill jag hävda att det måste gå att ha bättre gräs på en plan i April än så om laget spelar i Allsvenskan. Jag har bättre gräs än så utanför mitt fönster och det är ingen som skött den mattan i vinter.
Det intressanta med de här matcherna på dåligt gräs är att jag tycker de har en tendens att förstärka kvalitetsskillnaden på spelarna. Ingen vill spela på en plan där bollen studsar oberäkneligt men det blir också tydligt att de skickligare spelarna hanterar det mycket bättre. Det såg vi tydligt när Blåvitt mötte Qarabag i EL playoffet i höstas. Det såg vi mot Sirius.
Det var en del som inte stämde mot Sirius, men det var samtidigt en match som Blåvitt hade under kontroll. Bortsett från några små missar kändes det som om det Blåvita försvaret hade stenkoll på Sirius, och Blåvitt skapade tillräckligt framåt för att göra fler än två mål.
Men låt oss inte bli giriga. 2-0 och tre poäng räcker gott och väl för den här gången.
Efter matchen är det svårt att inte bli lite kluven kring laget Sirius. Å ena sidan har det varit riktigt roligt att se hur de försöker välkomna Göteborgare till Uppsala och sprida glädje runt sig. De känns nästan som den Kanadensiska stereotypen som mest vill vara glad hela tiden.
Å andra sidan så tränas de av Kim Bergstrand, som stått för en del underliga uttalanden genom åren, framför allt den senaste tiden där han bland annat inför matchen beklagade sig över att Sebastian Eriksson skulle gå hårt åt Sirius stjärnor.
Det var väl inte så överraskande att det också blev en del frustration i Sirius under matchen där Sebastian Eriksson mycket effektivt stoppade Siriusspelarna i sin ficka. En spelare blev så arg att han slog till Sebastian, och hela situationen spårade ur rätt ordentligt.
Efter matchen är samme Kim Bergstrand ute och pratar om hur Sebastian är en MMA fighter, och att han inte gillar den fotbollen som Sebastian står för.
Vilken fotboll gillar du då Kim? Den som spelas på åker?
Jag är rätt trött på snacket om ”fin fotboll” och ”rolig fotboll” och jag börjar mer och mer undra om de som far med sådana uttalanden vet vad de pratar om. Matchen mot Sirius var definitivt inte ”bra” fotboll. Men roligt var det allt. Det svängde ofta fram och tillbaka det kändes alltid som om det skulle kunna ske något när bollen studsade fel. Det tycker jag är roligare att se på än när lag bara spelar runt bollen i backlinjen. Sen är det inte ”bra fotboll”, men det är en annan femma.
Hur som helst. Kim är en relativt ny tränare på den här nivån, och sett till vad han ändå har åstadkommit med Sirius kommer han nog vara kvar på den här nivån länge.
I Fredags hände något väldigt sorgligt. Men mitt i mörkret lös ett ljus. I mörkret lös ett ljus i form av #openstockholm, i form av poliser som gör sitt jobb på ett exemplariskt sätt, i form av medmänniskor som väljer att osjälviskt hålla uppe facklan och lysa upp vägen framåt för de i mörkret.
När lokaltrafiken var avstängd och människor inte kunde komma hem så öppnade andra sina hem. Det ordnades skjuts för att människor skulle kunna komma hem till sina familjer. Informationen som behövde nå fram fick öppna kanaler för att nå fram. När det otänkbara sker tar vi hand om varandra, vi hjälper varandra, vi håller oss lugna och ser till att samhället fortsätter fungera.
Men tyvärr gällde inte det här alla. Den uppvisning i osmaklighet som visades upp av flera av de största aktörerna i svensk media var hemsk att se. Till och med SVT som så ofta vill påpeka att de är oberoende och kan vara kritiska och sakliga skämde bort sig när deras reporter springer ikapp en kvinna på platsen och vill ha en intervju. Det i sig är magstarkt men när kvinnan vänder sig om och säger ”Jag har redan sagt att jag inte vill prata med er” mår man dåligt.
Över hela Stockholm gör vanliga människor allt de kan för att ta hand om och trösta varandra, och samtidigt går våra Public Service pengar till att jaga traumatiserade människor som antagligen har haft en av sina livs värsta dagar, allt för att få ett litet scoop.
Blåljusfolket, Stockholmarna och till och med politikerna skötte sig exemplariskt. Alla skötte sig bra, förutom media.
Där myndigheter försökte mana till lugn och ordning gjorde media sitt yttersta för att sprida panik. Det rapporterades om skottlossningar över hela Stockholm, bilder på liksäckar och skadade kablades ut och inte ens när de ska hedra offren kunde Expressen hålla sig ifrån att trycka upp sin logga på den det hjärta som projicerades mot Stadshuset.
Förhoppningsvis är det många som tar sig ordentlig titt i spegeln efter det här. Det var medmänniskor som spred krisinformation på sociala medier, det var medmänniskor som höll sig lunga och sansade, det var medmänniskor som fyllde den roll som media borde fylla.
Och det kanske är det vi ska fokusera på? Vad medmänniskorna gjorde. Ljuset i mörkret som leder vägen framåt. Istället för att lyssna på ”Vad var det jag sade…” och vara bittra över att gammelmedia i Sverige gjorde bort sig ordentligt så borde vi titta på vad våra medmänniskor gjorde. Hur de tog hand om varandra. Hur de öppnade sina hem för varandra. Hur de körde omkring varandra. Det är där ljuset är. Nu tittar vi framåt med sorg och stolthet. Vi sörjer de som lämnat oss, men vi är också stolta över varandra. Stolta över att när världen runt oss skakar så är människor fortfarande goda.
