Veckan som gått – Sju tankar, bekanta känslor och tålamod
Eftersom ett icke namngivet bolag – de sysslar med tåresor – bestämde sig för att inte riktigt leverera efter vad som väntades av dem slutade det med att den redaktionsmedlem som skulle suttit på pressläktaren och skrivit sju tankar om matchen istället satt på ett tåg. Så den här gången får veckan som gått dubbla som Sju tankar efter en jobbig förlust mot AIK.
Tyvärr var det ju inte bara Ludwig som fastnade någon annanstans. Blåvitt var på många sätt inte heller med på noterna. Tyvärr drogs tankarna flera gånger tillbaka till när jag i höstas satt på samma sektion och såg ett Blåvitt lag förlora med 2-0 utan att någonsin på riktigt varit med i matchen. Jag hade hoppats på att det skulle dröja länge innan jag såg ett så uppgivet Blåvitt som den matchen, men nu stod jag där, nästan ett halvår senare och såg ett uppgivet Blåvitt förlora med 2-0. Utan att någonsin vara med i matchen. Var gick det snett?
Nu ska vi inte måla fan på väggen, men det finns flera frågor Blåvitt behöver ställa sig själva.
Att Blåvitt förlorar i omgång fem borta mot en av guldfavoriterna samtidigt som Blåvitt gått ut med att det är ett ”mellanår” för att bygga om är inte så konstigt. Att Blåvitt inte klarar av att styra spelet borta mot AIK i det här läget är inte heller så konstigt.
Det som är oroande är att det kändes som om spelarna själva insåg det ca 20 minuter in i matchen.
Som om det inte var nog med det så ser vi tydligt att vissa moment inte visar på någon tydlig utveckling. Hörnorna är i princip ofarliga, passningsspelet är fortfarande slarvigt och ”drömmålen” mot Blåvitt börjar bli lite väl återkommande.
Att Blåvitt har ett kort lag är ingen nyhet för någon. Frågan är om det då är rätt att slå hörnor mot straffområdet och hoppas att någon nickar in dem. Eller slå inlägg från kanten. Det är sagt att Blåvitt vill jobba sig in i straffområdet på andra sätt än att bara slå inlägg, men tyvärr är det just inläggen som ofta blir det enda sättet Blåvitt får in bollen i straffområdet.
Att Blåvitt inte riktigt är där laget vill vara än är tydligt, och många frågar sig nog hur långt bort laget faktiskt är. En följd av det nya spelsystemet är tyvärr att det lätt ser väldigt dåligt ut ifall det inte stämmer för laget. Passningsspelet och rörelsemönstret sitter inte helt hundra i laget, och det gör att många bollar slarvas bort, vilket i sin tur gör att spelarna får jaga boll mer än de vill vilket gör laget tröttare vilket gör att de slår bort fler bollar.
Men sen finns det rent taktiska frågor som behöver svar. Alla taktiker har för och nackdelar och när vi väljer att spela på ett vist sätt så är vi medvetna om att det finns sätt att straffa det på.
Östersund avgjorde den matchen med ett drömmål, och mot AIK var det ännu ett drömmål emot Blåvitt. Det går att skylla på tur. Det går att säga att bra lag skaffar sig tur. Sanningen är nog snarare den att Blåvitt är enkla att göra snygga mål på. Silva får förvisso till en drömträff som nog var långt bättre än han själv vågade hoppas på, men han stod också ganska omarkerad. Kanske ansågs faran vara minimal i och med att han stod med ryggen emot mål, kanske var det en markeringsmiss. Men poängen är den samma. Blåvitt låter av någon anledning motståndarna måtta skott ganska ostört. Kanske är det för att spelarna inte riktigt försvarar som de ska. Kanske är det för att någon bedömt det som en risk värd att ta för att täcka upp på andra håll. Oavsett vilket så ska vi inte skylla ifrån oss på tur. Det är inte tur. Inte när det händer gång på gång mot just Blåvitt.
Det finns som sagt mycket för Blåvitt att fila på inför fortsättningen.
Och det finns mycket för oss supportrar att komma ihåg.
Vi har bett om den här förändringen ganska länge nu. Och nu är den igång. Vi var alla med på att det skulle ta tid att genomföra. Men det är så lätt hänt att vi ändå undermedvetet bygger upp hopp. Vi säger att vi förstår att det är ett mellanår, men någonstans hoppas alla att spelet ska sitta redan i Maj och att det kröns med guldfest i November. Vi säger att vi vet att det väntar en rad svåra matcher med AIK, Malmö och Östersund borta, och ändå hoppas vi kunna vinna matcherna.
Och det där hoppat tar lätt förarsätet. Det förvandlas till förväntningar som sedan blir en enorm besvikelse.
Det är lätt att spelet ser dåligt ut, för att vi helt enkelt spelar ett spel som är svårare. Sitter inte trekanterna, passningsvägarna och rörelsen i spelet rätt så slås bollarna bort i farliga lägen. Det blir farligt emot, laget tvingas jaga, springer sig trötta. Det är en ond spiral helt enkelt.
Många verkar skrika efter att Blåvitt ska spela 2015 års fotboll, där spelarna låg rätt i position, släppte till väldigt lite och slog långt på Boman. Det är kanske inte det de tänker sig att de vill ha, men det är ju någonstans det vi får om vi ska riskminimera och alltid stå på rätt sida boll. Med duktiga spelare (som vi inte har råd med) går det att komma rätt långt med den fotbollen.
Men då får vi också leva med att Östersund går och rullar ut Blåvitt. För det är ju det som är grejen. Östersund har haft sju år med samma tränare. De har satt sitt grundspel. De slår inte bort (de brukade inte göra det ska jag väl säga) de där bollarna Blåvitt 2018 ofta slår bort. De klarar av att hålla bollen i laget utan att behöva jaga allt för mycket. Det ser så oerhört lätt ut när det görs rätt.
Blåvitt gör det inte rätt just nu. Och det visste vi alla att de inte skulle göra också. Det var därför vi pratade om tålamod inför säsongen.
Tålamod behöver inte betyda att vi ska acceptera en nedflyttning bara för att vi har tålamod, men det ska väl ändå hålla längre än 5 omgångar och en 2-0 förlust mot en av guldfavoriterna borta? Vi visste ju på förhand att det skulle bli svårt. Vi vet att vi har en svårt säsongsinledning.
Hela laget vet samtidigt att det finns mycket kvar att skruva på. Och det gäller hela föreningen.
Jag är mer orolig för att gemene Göteborgare knappt ens vet om att det är match när Blåvitt spelar än att resultaten går emot lite på plan just nu.
En liten personlig känga, som kanske tyvärr blir förbisedd på grund av matchens tråkiga resultat. Blåvitt spelade i ett helvitt ställ. Förvisso det snyggaste bortastället vi haft på många många år, MEN...
IFK Göteborg spelar i Blåvitrandiga tröjor. Det är vår matchtröja. Ibland möter man lag där man inte kan spela i sin ordinarie matchtröja. T ex Malmö, eller Djurgården. AIK däremot är inte ett av de lagen. Blåvitrandiga tröjor – som är Blåvitts matchställ (man skulle kunna tro att smeknamnet gjorde det tydligt) – funkar alldeles utmärkt mot AIKs svarta tröjor. Då ska fan Blåvitt spela i sitt matchställ. Det Blåvitrandiga matchstället.
Jag trodde att vi hade lärt oss det här efter den supporterstorm som kom 2011 när Blåvitt spelade i rosa tröjor mot AIK. Men nej. Tydligen inte.
Det är inte så att jag inte förstår tanken. Det är en match många kommer titta på. Glenn har namnsdag, (Inte för att Blåvitt tycks ha tagit tillvara på den möjligheten till marknadsföring), rivalmöte och en ny snygg tröja. Jag förstår har det någonstans lät som en bra idé. Men hur jävla snygg den än är så är den inte vår matchtröja. Och för helvete, vi har redan haft den här diskussionen en gång förr. Jag trodde vi lärde oss den gången? Ni kanske tycker att jag gör en för stor grej av det här, men arrogansen och bristen på erfarenhetsåterföring som uppvisas gör mig upprörd. Blåvitt spelade i den rosa tröjan mot AIK (och Häcken också har jag för mig) 2011 för att den skulle få lite mer fäste bland supportrarna som istället gjorde tvärt om. Budskapet var tydligt. Blåvitt ska spela sitt huvudställ när det är möjligt. KG lyssnade på det. Blåvitt slutade spela i den rosa tröjan i matcher där det inte var absolut nödvändigt. Men nu är det som om den erfarenheten är borta.
Som sagt, att vi spelar i fel tröja kanske är en liten sak att haka upp sig på såhär efter 0-2 mot AIK, men jag tycker att den incidenten pekar på ett betydligt större problem vi har i föreningen än att vi förlorade en match. Visst, det har bytts ut lite folk på KG, men någon måste ju vara kvar som minns fiaskot med den rosa tröjan mot AIK? Är det okej att banka huvudet i samma vägg en gång till om vi bara väntar några år? Varför finns det ingen som säger att "Vänta, vi gjorde det här en gång förut och det var inte populärt".
Något som kanske är ännu konstigare i sammanhanget är ju det görs noll och inget för att marknadsföra tröjan på ett vettigt sätt. Kommer ut en liten notis några dagar innan om att det blir lansering av en bortatröja på matchen. Det känns så slappt. Det känns så enkelt. Och själva tröjan är i princip identisk med några av de förslag som lagts upp av supportrar på hur de vill att en ny bortatröja ska se ut. Det ligger i fas med den motion som lämnades in till årsmötet. Det samma gäller den slogan som lite diskret dykt upp här och var. "Framåt Kamrater". Vad betyder det? Det känns som om någon bara tagit ut två ord ur en läktarsång och nöjt sig där.
Jag är betydligt mer orolig för hur det ser ut för förenignen uppe på Kamratgården än jag är orolig för hur det ser ut på planen just nu.
