Veckan som gått – Symptomen på sjukdomen

Veckan som gått – Symptomen på sjukdomen

Var ska vi ens börja? Att tappa 2-0 hemma mot bonkegänget Sirius på 22 minuter? Att tappa 2-0 för andra gången på tre veckor mot bonkegänget Sirius? Det värsta är att den helt oförståeliga kollapsen på plan bara är symptomen på ett djupare rotat problem på Kamratgården.

Vi vänder blicken mot en träningsmatch inför säsongen 2017. Blåvitt spelar i Prioritet Serneke Arena mot något Norskt lag. (Mitt minne vill säga Sarpsborg, men det är egentligen oviktigt.) Jag ska skriva matchrapport för Alltid Blåvitt och sitter på ”pressläktaren”. Så mycket pressläktare är det väl inte, men det finns ett område i mitten av läktaren reserverad för press och klubbledning.
Som av en magisk slump sätter sig Mats Gren bredvid mig. Och det var väldigt intressant att titta på fotboll med Mats. Han lever sig in i matcherna och kommenterar ganska högt sina tankar. Och i stora drag höll jag med honom. Två kommentarer sticker ut lite extra i mitt minne.
 
Den första om August Erlingmark. Han kommer i ett fint läge och är fri vid straffpunkten, men Mikael Boman som egentligen är betydligt mer täckt ropar på bollen, och får passen. Lägen rinner ut i sanden. Grens utbrister att ”Där måste du ta för dig August, ropa på att du vill ha bollen.”
 
På något sätt var den situationen väldigt talande. För August var då en nyss uppflyttad junior. Och det var verkligen en juniorgrej att göra. Att lite tyst hoppas på att få bollen istället för att ropa på bollen och kräva den av sin medspelare för att du har ett bra läge.
 
Det andra uttalandet kommer i andra halvlek när Blåvitt bytt målvakt. Dahlberg ut, Dahlin in. Blåvitt fortsätter ställa upp likadant på hörnor och frisparkar, men vid första inspelet blir laget tagna på sängen och från ingenstans dyker en målchans för motståndarna upp. Det som händer är att laget ställer upp som de brukade ställa upp. Och när inspelet kommer går det på ”målvaktens” yta. Det är ett inlägg som Dahlberg antagligen hade plockat ner, eller åtminstone boxat bort. Men Dahlin står kvar på linjen. Och backarna täcker inte den ytan för de förväntar sig att målvakten ska täcka luftrummet där.
Gren utbrister ganska högt att ”Den MÅSTE du ta ner Erik!”
Och de som följt Blåvitt ett tag vet att det här inte är något nytt. Alla har sina svagheter och styrkor i spelet, och där Dahlin är väldigt duktig på att reflexrädda och frilägen, så saknar han pondusen i luftrummet.
 
Det bli extra tydligt i ett lag som har väldigt korta mittbackar. Av de 6 mål Sirius gjort på Blåvitt i år har alla 6 kommit på fasta situationer. Två straffar förvisso, men övriga fyra har kommit på hörnor och frisparkar. Förutom hemmamötets 2-1 mål, har alla skarvats eller nickats från ett område som ligger i ”målvaktens” område. Här ska målvakten ut och greppa eller boxa. Och det gör inte Dahlin.
 
Och om ni nu läser det som ett ”skyll allt på Dahlin” inlägg, så kommer här en twist.
 
Det är inte Dahlins fel i grund och botten. Det absolut största felet är att vi vet om att det är såhär men inte gör något för att korrigera det. Det här var Dahlins största svaghet som målvakt när han kom fram 2011. Det var hans stora svaghet våren 2017. Det var hans stora svaghet mot Sirius på Gamla Ullevi den 10:e Augusti 2018. Det handlar om ett konsekvenstänk. Om vi har en målvakt som inte är stark i luftrummet så vet vi att motståndarna kan lägga inläggen närmare målet utan att de plockas ner. Då måste vi täcka den ytan bättre. Då kan vi inte ställa allsvenskans kortaste backlinje på den ytan. David Boo Wiklander har en imponerande spänst och vinner fler nickdueller än han borde, men bredvid Philip Haglund kommer han alltid få det svårt. Spelarna sätts i positioner där de gör sitt bästa, men inte räcker till. Positioner som inte tar tillvara på deras styrkor utan exponerar deras svagheter.
 
Vilket för mig in på Blåvitt som förening. Kända fel tillåts fortsätta vara fel. Och det är den sjukdomen som genomsyrat hela klubben länge. I många många år har klubben varit extremt dåliga på att annonsera ut tjänster, utan har istället rekryterat vänner.  Det är nästan hemskt hur många som jobbat som Kamratgården som jobbat där för att de är tillsammans med någon av spelarna. Med det absolut inte sagt att de i sig varit dåliga på sitt jobb, men det är inte ett sätt som du kan bedriva en professionell verksamhet på.
 
Ett annat exempel på hur konstigt föreningen sköter saker är omflyttningarna internt. Vi saknar klubbdirektör? Fan, vi låter sportchefen jobba dubbelt. Han går nästan in i väggen och kommer bort från det sportsliga? Äsch, vi låter marknadschefen ersätta honom istället. En marknadschef som om man ska tro ryktena anställdes för att han är polare med en styrelsemedlem. En marknadschef som tog med sig anställda från sitt gamla företag, varav en till och med beskrivs av tidigare kollegor som ”rätt dålig på sitt jobb”.
 
Ett annat exempel är att en tidigare receptionist fått vikariera på marknadsavdelningen under en mammaledighet.
 
Nu är det inte kritik mot några av individerna i sig utan mot sättet att arbeta på. Jag vet att flera av dem jobbat hårt och gjort vad de kunnat. Men hela arbetssättet klingar av ”Vi säljer livbåtarna för att ha råd med nödraketer”. Det har pågått länge på KG och den skiten smittar av sig.
 
Nu ska jag visserligen erkänna att med helgens tre värvningar fick jag in precis de tre spelartyperna jag ville ha in (Söder har stått på önskelistan hela året, tror han kommer passa riktigt bra i Poyas lag) men vi ska inte glömma att värvningspolicyn under det senaste året andats väldigt mycket ”stoppa vad som helst i hålet som kan stoppa läckan”.
 
Går vi tillbaka t ex och tittar på Dahlin så har vi vetat sedan i vintras att Pontus Dahlberg skulle försvinna under sommaren. Vi vet att vi har en kortvuxen backlinje. Vi vet att Blåvitt haft problem på fasta situationer. Och då väljer vi att fortsätta med en målvakt som istället för att sprida trygghet på fasta genom att dominera sitt straffområde står cementerad på linjen. Görs det i väntan på att hitta en annan målvakt? Eller ses Dahlin som en framtida startmålvakt?  Samma fråga går att göra när det kommer till Billy Nordström och Victor Wernersson där Poya inte riktigt tycks kunna bestämma sig för vem av dem som ska starta. Ses de som startspelare i det lag som ska (för det är väl målet) göra Blåvitt till ett topplag igen?
 
Jag lyssnade på en intervju som dök upp med Max Markusson igår, och lyckligtvis ser det ut som om han har identifierat de här problemen. Men det är ett jobb som kommer ta lång tid att ro i hamn. Att strukturera upp en arbetsplats där det varit oreda så länge går inte över en dag.
 
Sist men inte minst. Det var längesedan jag såg ett lag hänga så lågt med huvudena som Blåvitt gjorde efter 2-3 målet senast. Spelarna gav upp när den bollen gick i mål. Att det bara lades till två minuter trots 5 mål och sex byten var väldigt underligt, men Blåvitt hade inte skapat ett skit om de så hade haft 22 minuter på sig. När den bollen gick i mål gav laget upp. Och det väcker frågan, på tal om arbetsmetoder, använder Blåvitt verkligen de resurserna laget har i form av mentala rådgivare? Jag har sagt det förr och säger det gärna igen. Det borde vara krav på att alla spelare i A-laget ska träffa den mentala rådgivaren. Inte bara nu. Hela tiden. För många spelare i Blåvitt har dragits med problem med självförtroende genom åren.

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2018-08-13 08:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg